Okej Zlatan

Ja ja. Jag måste väl tycka nåt om det här med Zlatan och intervjun i Expressen. När det nu dök upp bara några veckor efter min kärleksförklaring här i bloggen.
Jag tycker såhär: jaha, Zlatan hade inte mycket till genustänk, vilken chock. Grejen med såna här uttalanden och att media blåser upp dem, det är ju att det är nåt slags trend nu, typ kan vi få det att verka som att någon rasar? Kan vi få någon att säga nåt riktigt dumt, som nån annan blir kränkt av? Folkvalda politiker med direkt inflytande över samhället, dem måste vi granska och dra fram smutsen i ljuset, det är jätteviktigt. Och Zlatan? Han är superkändis men han sitter ju egentligen inte på någon viktig post, han är bara förbannat bra på fotboll. Han har tränat och spelat fotboll hela sitt liv. Vart skulle han ha fått genusmedvetenhet ifrån? Från den i övrigt fantastiskt upplysta och intellektuella idrottsvärlden? Där det premieras?

Såklart var det dumt sagt, det där att damerna borde få efter det de spelar in. Det framgick dock inte riktigt om han menade lön eller mer bonusar, som Anders Svenssons bil, som han i slutändan fick tacka nej till eftersom den skulle innebära värsta skattesmällen. Han hade inte råd att ta emot presenten. Det hade såklart ingen av gubbarna i fotbollsförbundet tänkt på. Det känns som en såndär smart idé som nån överförfriskad talare slängt ur sig på personalfest, och sen har man bara kört.

Jag hoppas att han inte menade lönemässigt. Det hade ju för övrigt varit intressant att se hur långt Zlatan hade kommit, hur bra han hade blivit, om han varit tvungen att jobba heltid som till exempel sjuksköterska under hela tiden i Malmö FF och Ajax, början av karriären. För det är så det har sett ut för damerna, fram tills ungefär nu. Eller att alltid få de sämsta träningstiderna, begagnade matchtröjor, den sämsta planen...
Eller prova att försöka komma tillbaka efter två graviditeter med barnafödslar och amning och vaknätter, och den fysiska påfrestning det är för kroppen, inklusive långa perioder där man inte kan träna som vanligt. Det finns helt enkelt en massa omständigheter.

Iallafall, som en klok person sa under julhelgen, om vi ska tänka sådär, då borde vi väl bara lägga ner den där himla ungdomsfotbollen som bara kostar pengar och inte ger några intäkter. Gud vad lite de spelar in. Hur länge ska vuxenidrotten behöva dra runt barnidrotten? Eller om vi går utanför idrotten, det här skattesystemet, det är ju väldigt orättvist, se på barnen överlag, de kostar och kostar, en riktig förlustaffär. Och det finns inga garantier alls för att de kommer bli framgångsrika och ge tillbaks det de kostat. Eller kulturen. Eller de sjuka. Eller vadsomhelst.

Det är tråkigt att allt det här, som ändå är intressant på flera nivåer, mynnar ut i en sån löjlig diskussion som handlar om att endera säga att damerna är mycket sämre än herrarna, (ja vad fan, ställ dem en mot en så lär det bli lite olika, Zlatan är kanske bäst i världen, det är ingen som får stopp på honom, men tror ni att den där jädra Elmander kan dribbla bort Nilla Fischer? Det tror inte jag.) eller också måste man säga att det är omöjligt att jämföra. Jag tycker såhär, det är samma sport, alla älskar den, alla borde hjälpas åt. Många av herrarna är bättre än många av damerna, eftersom de haft bättre förutsättningar. Alltså är det svårt att jämföra. Alla borde iallafall vara överens om att det är jävligt coolt att Sverige legat i täten under så lång tid på damsidan, att vi haft VM och EM på hemmaplan (i modern tid), att vi haft världens bästa liga under många år och kunnat värva kvinnliga spelare vars motsvarigheter om man försöker översätta dem till herrsidan aldrig skulle brytt sig om en sopig liga som allsvenskan. Marta kom till Umeå och sen Tyresö. Det är som om Messi hade spelat i AIK eller nåt.

Så, då var det gjort, god fortsättning!

Julmat

Såg den här lilla grisen förut:
https://scontent-a-ams.xx.fbcdn.net/hphotos-prn2/1470419_10152091839296508_719660182_n.jpg

med följande text under:  If you're gonna have a pig for Christmas, give her a good seat at the table.

och jag blev på så gott humör. Kul. Det är nåt speciellt med grisar, är det inte? Jag vet inte om det är deras ögon, eller öron, eller kanske trynena. Eller så är det för att man vet att de är så smarta. Min kompis K säger att han tycker det är nåt så sorgligt över grisar, för de är så fångna i sina egna kroppar. "Mer än människor?" utropade jag, nästan kränkt, och ja, det tyckte han. Jag har aldrig tänkt på att djur också skulle kunna vara det. Det är ju människans största börda, brukar jag tycka; utrustad med denna fantastiska hjärna, och samtidigt fast i världens sämsta kropp, så hon ändå inte kan förverkliga sig själv eller sina drömmar. Men det kanske är likadant för grisarna.

Sen såg jag nån som hade postat tips på veg-julmat. Alltså, mycket av det intresserar mig inte så mycket. De få grönsaker som kvoterats in på julborden sitter verkligen i tillbehörsfällan. Brysselkål, ofta överkokad, helt anonym. Rödbetssallad. Diverse kålsorter, kanske i majonnäsgegga. Och sen är det alla de här kreativa uppfinningarna; inlagd sill fast med aubergine istället, griljerad aubergine som ska påminna om skinka, tofu i senap och så vidare. Jag stod och pillade med det där första året tror jag, fast jag aldrig tyckt om sill och inte är nåt stort fan av aubergine.
Vad har man mer fått för sig? Julkryddade kikärtsbollar som bara trillar i bitar. Janssons frestelse med sojagrädde är ju superlätt, men även där ska man visst peta in små bitar aubergine, som ska likna...det där som traditionellt är i Janssons frestelse, husker ikke vad det heter nu. Iallafall. Julen går ut på att äta tråkig, blöt aubergine.

Det är ju så fånigt, grön mat är ju helt underbart resten av året; den luktar, smakar och ser bättre och mer inbjudande ut än köttmat anyday (det är oftast köttisarna också eniga om), utom på jul då den är sådär deprimerande. Det är som att grönsakerna klätt ut sig, försöker vara något de inte är.

Julen är de tunga kötternas högtid. Jag saknar dem inte nånstans men det är ett problem att julen handlar så mycket om att äta, och att det måste göras så traditionsbundet. Tur att man är vegan i modern tid så man kan köpa alla fancy färdiggrejer! Köttsubstitutmarknaden har ju helt exploderat de sista åren. Sedan jag flyttade till Oslo måste jag alltid kolla frysdiskarna när jag är hemma i Göteborg och se vad som hänt sedan sist. Gillar särskilt alla hittepånamn; veganhumor på sitt bästa.
Ni har kanske sett dem. Bredvid vanlig yoghurt. Det började väl med soygurt, en ganska naturlig förkortning av "Soy yoghurt" på engelska. Sen började det bli lite konstigt med havregurt som kom lite senare. Det låter väldigt dumt, när man måste fråga butikspersonalen om de har den. Det låter som nåt man hittat på själv.

Jag gillade annars namnet Yofu, som var tidigare än de här andra. Det låter lite coolt och påminner om tofu.

I frysdisken kan ibland se hur de bara gett upp, de kom inte på nåt namn. Hälsans Kök eller om det var Veggo hade nåt slags små sojabitar som bara hette Bitar a'la kyckling.
Quorn är ju som de flesta vet en egen produkt, gjord på nån svamp. Den har av någon outgrundlig anledning äggvitepulver i sig, så de halverade marknaden, eller i allafall målgruppen, på en gång kan man säga. Den har inte så roliga namn, de sätter ju bara "quorn" framför.
Astrid och aporna är nåt relativt nytt, i allafall utanför Malmö va? De har den omtalade Sk*nka utan rumpa som de kör varje jul. Och de veganska köttbullarna heter göttbullar. Sojakorven heter snällkorv och vaddetnuär som liknar bacon heter fejkon.
På ostfronten (hahaha) har det funnits Sheese väldigt länge. Vi kallade den puckost när jag växte upp. En liten hård rund klump som luktar ganska otäckt. Den smälter inte och passar inte till nåt. Nuförtiden finns det en uppsjö av veganostar. Både Cheesly och Jeezly är goda, och så Parmazano som bara är som ett pulver.

Ja, och sen har det säkert hänt massa mer sedan förra året, kommit massa mer. Jag ska köpa allt! Och bara käka veghalvfabrikat, brysselkål, och ingen aubergine.

2013

Det har varit rätt dåliga tider ett tag nu. Hela 2013 har varit lite av en nitlott tycker jag. Ett riktigt dåligt kroppsår, till att börja med. Jag var sjuk hela första kvartalet egentligen. Sen fick jag muskelknutar i ryggen så jag periodvis inte ens kunde ta på mig byxorna själv. Sen hade jag ganska många hittepåsjukdomar hela sensommaren, ända tills jag gick till doktorn och kollade mina värden och enligt alla papper var kärnfrisk. Sen råkade jag skära mig djupt i ett finger och fick åka till akuten med det, och gå med bandage i flera veckor, fortfarande inte helt återställd. Det har liksom varit nåt hela tiden. Nu är jag ganska hel och frisk och då gäller det att hålla låtsassjukorna borta så gott det går.

En grej som jag tycker är irriterande är det där när man inte kan ta kontrollen över sitt eget liv, det är en sån sak som brukar störa mig med andra människor, när de pratar om hur de vantrivs på jobbet eller med sitt boende eller whatever. Men ändra på det då, tänker man. I Sverige är ju inte det så lätt, det är som bekant dåligt ställt med jobb och bostadsbrister i storstäderna, till och med en sån skruttig stad som Sundsvall har värsta bostadsbristen nu. Så då kan det ju hända att man faktiskt är ganska låst. Men här i Norge finns det massa möjligheter. Här är det inte så jäkla många som inte kan göra nåt åt sin situation.
Det är lätt att sitta och tycka massa grejer om hur andra borde lägga upp det för sig. Och själv har man en blogg om hur man ångrar att man flyttade till Norge, ha!
Mitt problem det här pissiga 2013 har varit att jag blivit tvungen att konfronteras med följande:
-jag kan inte sluta röka
-jag kan inte sluta med godis
-jag kan inte genomföra mitt stora projekt (just nu, iallafall)
-jag kan inte hitta ett enda yrke som jag kan tänka mig att jobba med
-jag trivs inte i lägenhet i stan, som jag relativt nyss flyttat till
-jag kan inte spara pengar
-jag kan inte skriva,
ja, och så är det några saker till som inte passar sig att berätta här. Problemet består inte längre i alla de här småsakerna, det består i att jag inte lever som jag vill. Hur ska man bli den människan man vill vara när alla såna här värdsligheter är i vägen? Visst var det väl lättare när man var yngre?

Zlatan

Ibland känns det som att jag älskar Zlatan nästan lika mycket som jag älskar L. Jag vet, han har fru och barn, och vi är säkert väldigt olika, och man måste nog vara väldigt mycket tjusigare än vad jag är om man ska lyckas snärja en sån kille, eller åtminstone kunna fixa sig så man verkar tjusigare; nej, det skulle aldrig funka mellan oss ändå. Men titta får man. Han är på tv ofta.

Minns ni när han slog igenom, när det började snackas om den nya? Jag minns honom från runt år 2000 när han spelade i Malmö FF, man la märke till honom typ i sammandragen på Fotbollskväll på tv och sådär, vi var ju bara tonåringar då, herregud vad tiden går. Och sen fick man följa Ajax. Och sen Serie A, man tänkte ju att det var hans storhetstid, främst i Inter med Mourinho kanske, men det verkar mer som att han har den nu. Han blir ju bara bättre och bättre. Det är fantastiskt att se honom spela, han gör så sjuka grejer i varje match, även när de förlorar. I intervjuer säger hans lagkamrater att det är en ära att få spela med honom, att de bara häpnar över saker han gör på träningar och så.

Därför är det lätt att bli lite provocerad när man läser vissa sportjournalister, eller bara allmänna idioter i kommentarsfälten, eller hör kommentatorer under match, ja lite här och där helt enkelt, som framför åsikten att Zlatan skulle vara ett problem i landslaget. Jo, han är tydligen för bra. Det blir ojämnt i laget. De andra förlitar sig för mycket på honom. De andra är rädda för honom. Eller (och nu menar jag tidigare nämnda idioter) det där att han skulle vara en diva, för han går visst bara runt på plan och väntar på en bra passning. Tacka vet vi Anders Svensson, eller Johan Elmander, klassiska svenska spelare som springer och springer och inte får så mycket gjort och inte håller på och ska glänsa hela tiden, traditionella slitvargar som Johan Mjällby, Klas Ingesson, Håkan Mild. Blonda helyllekillar som aldrig skulle få för sig att säga att de är bäst (och det är de inte heller).
Man bara: Hallå! Kejsaren är naken! Zlatan är Sveriges bästa fotbollsspelare genom tiderna, det är i n t e han som är problemet, det är de andra 10! Hur kan man inte se hans storhet? Bara titta på honom, han är alltid stenhårt markerad men gör sig spelbar ändå, positionerar sig rätt hela tiden, han har räknat 20 steg längre fram i tiden än alla andra angående vad som ska hända, det är ju schack liksom, och dessutom är han våran enda riktiga scorer, han är starkare än alla forwards vi har haft, han är bäst på straffar, han slår fantastiska framspelningar, gör fantastiska mottagningar, har nya spel-idéer hela tiden.
Så vad är det de menar? De vill hellre se ett jämndåligt Sverige. Det är fan helt sjukt.

Jag slukade Zlatans självbiografi för två år sen och kom på mig själv med att sitta och återberätta den för folk lite hursomhelst. Alltså det är ju nåt med honom, det känns liksom speciellt att vara samtida med honom, det är ju historiskt, det som händer nu. Skit i VM, det är ändå lika bra att inte Sverige är med, vi håller inte måttet, det laget vore inte mycket att åka och visa upp i Brasilien ändå, som min pappa säger, och dessutom blir det mer fokus på själva fotbollen vad gäller media och sånt, när den där konstlade patriotismen och det patetiska hoppet om VM-guld läggs åt sidan. Nej, vi vill bara se Zlatan vinna Champions League. Det är på tiden.