På posten

På Familjeliv där jag som bekant nästan aldrig alls hänger, där skriver brudarna ofta att de har världens bästa make osv. Jo för det var så romantiskt när de möttes. Och han är faktiskt riktigt bra på praktiska saker, fixar bilen, eller byter glödlampor. Och han är ganska snygg. En överjordiskt bra kille, alltså.
Sedan kryper det fram i diverse trådar att samma män kollar på porr, aldrig tar ut soporna, tycker att de är barnvakter när de tar hand om sina egna barn. De dricker för mycket, internetraggar på andra tjejer, kan inte laga mat, är svartsjuka, tycker att kvinnans plats är i hemmet. De spelar dataspel jämt och är snåla och tycker att frun ska betala alla utgifter för barnen. De tänker bara på sig själva i sexet, de röstar på sd och de tycker att feminismen har gått för långt. Men om man säger "Herregud, män är djur, dumpa honom", då tar det hus i helvete.

Tjejer är fan knäppa.

Jag däremot, jag har världens bästa kille. High score, brukar jag säga att det var. Men det är svårt att förklara för de där tjejerna, de vet inte hur de skulle kunna ha det, de har inget att jämföra med. De hittade sin värdelösa kille på en epatraktor, eller i buskagen bakom konsum när han sålde hembränt till småtjejer, de var själva småtjejer, de vet inget annat.

Idag har jag postat skivor åt min kille. Han är ju lite av en rastaman och håller bara på med reggae. Han tänker på sina musikgrejer från att han vaknar tills han somnar, och däremellan också tror jag. Han bygger ljudeffekter och högtalare, köper och säljer skivor, dj:ar, och grejer med konstiga projekt. Ibland tror folk att det är synd om mig som har en sån nördig kille. De kanske tror att jag går omkring med ett oförlöst behov av mer uppmärksamhet, hålla handen, se på Titanic och gå på fin restaurang med tända ljus och vita dukar. Men jag är inte en sån tjej. Jag är själv väldigt upptagen med bland annat Strindberg.

Iallafall, han är bortrest så jag sköter skivbutiken, medan jag sorterar bokhyllan och tänker på om jag ska läsa boken om Siri eller brevboken till dottern först, det är svåra frågor. En skiva ska till Frankrike och en till England. Vi har värsta lådan med bra grejer, bubbelplast, kartongbitar, "Fragile"-klistermärken osv. Jag packar och skriver fint och går till posten. Och får kassan med crazy tjejen. Det har hänt förut. Jag betalar och hon pillar med frimärkena och sedan står jag där andlöst och iakttar henne, snart kommer det, det magiska ögonblicket, nu sätter hon på frimärkena, snart snart, och DÄR dunkar hon till paketet, skithårt, i ena kanten, jag antar att hon tror att hon fäster frimärkena bättre eller så är hon bara ond och fruktansvärt less på sitt jobb, "FRAGILE" står det, stort och rött och varnande, och hon smackar till i kanten med hela näven och det hugger till i mig, jag får paketen och har ingen aning om ifall den här ganska värdefulla skivan är intakt eller knäckt på mitten. Vi vågar aldrig säga till henne. Vi bara står där i tyst lidande och hoppas på det bästa.

Det är flera dagar kvar tills min kille kommer hem. Jag avskyr att behöva erkänna det, men jag kan inte sova när han är borta. Sängen är för stor. Huset är för tyst. Första natten vi ses efter att har varit ifrån varandra sover jag som en stock. Ser riktigt fram emot det, efter de här sista nätterna när jag somnat till Lilla huset på prärien på datorn bredvid sängen, fy fan.

Grejen är att det är stora förändringar på gång nu. Jag har fått sjukt bra jobb och sjukt bra lägenhet med en sjukt bra kompis i Göteborg. Jag flyttar om en vecka. Och jag vet inte hur man sover själv.

Bloggen kommer alltså att inom kort behöva byta namn, vi får se hur det blir med det.