Bok

Åh hurra vilken bok! Bästa jag läst på evigheter! Orgien og andre fortellinger, av Nina Lykke.
Den har tre-fyra år på nacken men det verkar inte ha kommit nån svensk översättning än, tänkte annars att den passat som present till en hel hop av alla de där midsommarnattstillverkade vännerna man har, som fyller år typ nu.

Svenskar läser inte norska så bra, överlag, jag tänker att man riskerar att missa mycket som läsare. Å andra sidan kan jag inte ens föreställa mig hur man ska kunna översätta den här boken; de små små nyanserna i språket alltså, humorn som främst ligger i hur hon väljer att sätta ihop orden. (Fast översättare är ju ett slags trollkarlar, de får nog till det igen.) Jag fnittrade genom hela tunnelbaneresan hem idag, och sen ville jag bara ta upp den igen hemma men var rädd att den skulle ta slut, vilket den gjorde, ja ni vet hur det är.

Själv läser jag förstås utmärkt på norska, det är ju min superkraft, läsning. Speciellt vad gäller skriftspråket så börjar jag tvivla på svenskans överlägsenhet mot norskan, det stämmer fasen inte. Norskan med sina lite barnspråksaktiga uttryck;
jeg venter tils han har subbet forbi.
jeg roter meg opp i det.
jeg gidder ikke.
jeg hakke peiling.
nifst.
smokken i lomma.

Och så hör på det här; rakt ur boken, helt plötsligt och abrupt kommer det här stycket som avslutning på en helt vardaglig scen, som resten av novellen bestått av:

"Og så tenker jeg på at det alltid finnes en grense. Et eller annet sted stopper universet. Og hva er det der? En avskallet murvegg? Og bak den? Og jeg må bøye meg framover og puste rolig, inn og ut, lange, dype pust, ikke tenke, bare puste, sånn ja, du sitter på trikken og snart skal du av. Og etter det skal du et sted og så skal du et annet sted og sånn fortsetter det, inn og ut av steder. Helt til det blir stille. Og da får du kanskje vite hva som er bak den der murveggen, ikke før. Og inntil da er det bare å prøve å slappe av og ta det helt med ro."

Så fint och enkelt och smidigt skrivet. Det är norskan också alltså, den bara slingrar sig fram. Jag märker nu att stycket inte blir lika bra när det är utklippt. Man måste nog läsa hela, för hela greppet är så snyggt, novellen handlar om en pappa och hans son på trikken, och istället för att få en värdering eller liksom ett värderande narrativ så får vi det här stycket. Åh, det är jättesnyggt. 

Tänk om man bara kunde få avsäga sig all delaktighet i det här samhället och bara vara med böckerna. Undrar just om det var mammas dröm också? Drömmen är dock omöjlig, jag har ju lånat Lykkes fantastiska bok på Grünerløkkas bibliotek. Det hör till samhället. Och då dras man in i alltihop igen, ikke sant, skattepengar, jobb och lön och ordning och reda, pengar på fredag, tacos, tv, pensionskuverten.