Frihet

Min bästa vän har precis som jag ett slags djup grundläggande motvilja mot konventioner. (Och kanske ännu mer mot auktoriteter, men det är mer hennes egen grej.) Det där när man måste vara på nåt sätt som man kanske inte har lust med, eller när folk bestämmer över en eller tycker att man ska anpassa sig, det kan jag bli helt tokig på, och då backar hon alltid upp mig.

Jag har känt henne i halva mitt liv nu ungefär. Ibland ringer vi varandra och bara pratar om våra mammor. Ibland skickar vi sms med små låttextsnuttar som vi vet att den andra känner till och därför kommer att förstå precis hur vi har det just nu.

När folk pratar om ytliga saker, t ex vikt, kanske beskriver huruvida de har gått upp eller ner några kilo, eller hur de tänkt att de ska träna, eller om de tycker att någon annan är speciellt tjock eller smal, då kan man se min bästa väns blick liksom försvinna i fjärran. Det är för att hon håller på att försmäkta av tristess. Och motvilja. Sånt där snack är typ det värsta hon vet. Man blir lätt full i skratt när man ser det, och vet det.

Hon är tuff, romantisk, smart, rolig som fan, snabbtänkt, stark, har ett enormt rättvisepatos och en okuvlig frihetslängtan, eller längtan är nog fel ord. Hon är liksom fri. Det är därför det är så gött att hänga med henne.

Göteborg - Oslo (trodde aldrig jag skulle stanna så lääänge)

Jaha hörrni. Här sitter jag i en kompis lägenhet i Sverige och väntar på att det ska bli fredag så jag kan åka hem till Norge. Isn't it ironic.

De här första 6-7 veckorna då jag plötsligt blivit svensk arbetare igen har både gått fort och långsamt. Jag växlar mellan att nästan njuta av att det rullar på, att man på svenskt vis kan sköta sig bra och få dubbelt tillbaka, dock väl medveten om att parkbänken är aldrig långt borta, och rävsaxen kan slå igen. Ja, och så andra läget, där jag undrar vad tusan jag håller på med som lallar omkring här i min gamla stad istället för att åka hem till mitt riktiga liv. Det hela känns som en lång och ganska jobbig semester.

Mitt jobb vill jag inte berätta om här, men det är rätt speciellt. Och lägenheten tar vi över till helgen, så hittills har jag flyttat runt bland kompisar med alla saker i plastpåsar. Så jag har liksom inte gjort mig hemmastadd ännu, har kanske inte ens förstått vad jag gjort. Det var så enkelt ändå. Packa en väska och sätta sig på bussen. Första kvällen här var det Håkan Hellström-spelning på Ullevi. Vi satt utanför i rännstenen och tjuvlyssnade, precis som förr, precis som innan jag flyttade härifrån. Det känns som det var mer än tusen år sen, det känns precis som igår.

Kvällarna går åt till att känna mig ensam och längta efter L. De flesta helgerna ses vi och på söndagarna när man vet att man måste säga hejdå är det som att slita hjärtat ur kroppen; gråter från att jag vaknar tills att jag somnar, pretty much. Grät hela bussresan hem förra gången, som en kran. Faan vad ovärt. Samtidigt händer det saker med oss båda som är bra. Utveckling kanske. Och man måste ändra allt ibland. Testa sig fram. Vi har ändå gjort allting lite hursomhelst ända från början. Vi vet inte när vi träffades, och inte när vi blev ihop, har inget datum. (Det kanske är vanligt, jag vet inte. På Facebook kan man se att folk firar årsdag och sånt ibland.) Vidare fick jag flytta in i hans hem som var nästan ett härbärge på den tiden, massa grabbar och en katt i en pytteliten lägenhet. Och sen bodde vi bara han och jag i våningssäng i ett år. Och sen flyttade vi in hos mitt ex. Och sen har vi haft diverse kollektiv och nu har vi distansförhållande, efter sju år. Och nu bor jag lite hos hans ex. Ja, ni hör ju.

Iallafall. Jag har massa vänner här, och projekt som ligger på hög eftersom jag jobbar jämt och inte hinner någonting. Så det är inte synd om mig. Och jag kan åka till L nästan varje helg. Och det kommer in pengar. Det är bra. Men det här är ingen såndär solskenshistoria där Fritz tillslut tog mod till sig och kontrollen över sitt eget liv och flyttade och allt vart en dans på rosor. Nej nej. Jag ska bara döpa om bloggen och skriva om introt och fortsätta gnälla. Och sen, även om jag inte tagit mig i kragen och växt upp, så ska jag ta min underbara älskade fantastiska L och flytta norrut och producera 12 små L junior och leva på luft och barnbidrag.

Bolig eller ikke bolig

Det är svårt att få bostad i Göteborg, och såklart ännu svårare i Stockholm. I Oslo är det fortfarande ganska lätt, om man har jobb. Men nåt konstigt har ändå hänt. De har ju som bekant inga hyresrätter här i Norge, eller ja, det ryktas att det finns några stycken men det är aldrig någon som har sett dem. Jag har sagt i en evighet att jag ska ta reda på mer om hur bostadsmarknaden kan vara så fullständigt oreglerad; har det alltid varit så, eller när hände det, osv. Men jag har inte kommit så långt än. Hursomhelst, allt är privatägt här, en stor majoritet äger sina egna bostäder, och att hyra någons lägenhet eller typ en källarlägenhet i en villa är liksom det de kallar för förstahandskontrakt.
Nyligen såg jag en annons för en så kallad "boenhet" här i kvarteret. Det är en tvåa några trappuppgångar bort som är möblerad så att ett sovrum består av fyra loftsängar, var och en med ett litet skrivbord under. Alla har sedan varsin likadan kontorsstol och varsin likadan liten plattskärmstv med hörlurar till. Där kan de sitta och studera eller se på tv tills det är dags att krypa upp i loftsängen och sova. Denna boenhet kostar riktig nok bare några tusenlappar i månaden, men delas med 6 andra. 4 pers i ett sovrum och 3 i ett annat. Lägenheten är på 60 kvadrat så jag antar att de är 7 personer på en toa och ett kök. Fy faan säger jag bara, vilken mardröm. Så kan man styra upp det om man har lust att hyra ut sin lilla tvåa för dryga 18 000 norska i månaden.
Blev full i skratt när jag tänkte på hur det skulle se ut om jag skulle flytta in där. Hej, här kommer jag med mina 500 böcker, lampor och mattor och guldänglar och blommor och åtta kartonger barnlivsminnen. Nej nej, det går inte, jag skulle inte vara välkommen för den stränga hyresvärden. De här boenheterna är inte till för slackers som jag, med alla våra tidsfördriv. De är till för den nya tidens knegare/studerande knegare, som måste åka dit möjligheterna finns, som bara äger en ryggsäck och inte har några kontakter. De får samla ihop till 18 000 i månaden, det anses vara nåt slags sjukt win-win, fast det bara är win.

Det här är förstås ett riktigt skräckexempel. Men jag har sett mycket andra knasigheter på sistone, flera konstiga kollektiv där annonsen verkar vara skriven av en ägare som inte bor där och heller inte har någon vidare koll på sina hyresgäster. Alltså ägaren sätter ihop kollektivet själv, efter vilka kriterier han känner för, och överger det sedan. Får mig osökt att tänka på Gud. I vissa annonser står det att det är ett hyggelig og koselig kollektiv der du deler kjøkken og bad med noen andre, men man får inte veta vilka eller hur många. Och sedan står det att det är installerat kodlås till sovrumsdörrarna, och alla har varsin minikyl i köket, med hänglås på. Åh, vilket koselig kollektiv va, härlig stämning.
I ytterligare andra har hyresvärden bestämt att ingen får ha musikanläggnig, for dette er inget festkollektiv!
I ytterligare andra får man inte snusa(!).
Många husägare renoverar om sina källare till en liten uthyrningslägenhet, men sedan söker de bara pendlare eller någon som liksom helst inte ska vara där. Även om lägenheten är riktigt stor och kostar över 12 000 kronor i månaden så får bara en person bo där, och den ska vara tyst och inte röka, inte ha barn, älskare, djur eller intressen. Idag såg jag en som hyrde ut en liten källarlägenhet riktigt billigt, men då skulle hyresgästen städa hela huset och vara lite piga. Win-win eller? Tillbaka till framtiden?

På posten

På Familjeliv där jag som bekant nästan aldrig alls hänger, där skriver brudarna ofta att de har världens bästa make osv. Jo för det var så romantiskt när de möttes. Och han är faktiskt riktigt bra på praktiska saker, fixar bilen, eller byter glödlampor. Och han är ganska snygg. En överjordiskt bra kille, alltså.
Sedan kryper det fram i diverse trådar att samma män kollar på porr, aldrig tar ut soporna, tycker att de är barnvakter när de tar hand om sina egna barn. De dricker för mycket, internetraggar på andra tjejer, kan inte laga mat, är svartsjuka, tycker att kvinnans plats är i hemmet. De spelar dataspel jämt och är snåla och tycker att frun ska betala alla utgifter för barnen. De tänker bara på sig själva i sexet, de röstar på sd och de tycker att feminismen har gått för långt. Men om man säger "Herregud, män är djur, dumpa honom", då tar det hus i helvete.

Tjejer är fan knäppa.

Jag däremot, jag har världens bästa kille. High score, brukar jag säga att det var. Men det är svårt att förklara för de där tjejerna, de vet inte hur de skulle kunna ha det, de har inget att jämföra med. De hittade sin värdelösa kille på en epatraktor, eller i buskagen bakom konsum när han sålde hembränt till småtjejer, de var själva småtjejer, de vet inget annat.

Idag har jag postat skivor åt min kille. Han är ju lite av en rastaman och håller bara på med reggae. Han tänker på sina musikgrejer från att han vaknar tills han somnar, och däremellan också tror jag. Han bygger ljudeffekter och högtalare, köper och säljer skivor, dj:ar, och grejer med konstiga projekt. Ibland tror folk att det är synd om mig som har en sån nördig kille. De kanske tror att jag går omkring med ett oförlöst behov av mer uppmärksamhet, hålla handen, se på Titanic och gå på fin restaurang med tända ljus och vita dukar. Men jag är inte en sån tjej. Jag är själv väldigt upptagen med bland annat Strindberg.

Iallafall, han är bortrest så jag sköter skivbutiken, medan jag sorterar bokhyllan och tänker på om jag ska läsa boken om Siri eller brevboken till dottern först, det är svåra frågor. En skiva ska till Frankrike och en till England. Vi har värsta lådan med bra grejer, bubbelplast, kartongbitar, "Fragile"-klistermärken osv. Jag packar och skriver fint och går till posten. Och får kassan med crazy tjejen. Det har hänt förut. Jag betalar och hon pillar med frimärkena och sedan står jag där andlöst och iakttar henne, snart kommer det, det magiska ögonblicket, nu sätter hon på frimärkena, snart snart, och DÄR dunkar hon till paketet, skithårt, i ena kanten, jag antar att hon tror att hon fäster frimärkena bättre eller så är hon bara ond och fruktansvärt less på sitt jobb, "FRAGILE" står det, stort och rött och varnande, och hon smackar till i kanten med hela näven och det hugger till i mig, jag får paketen och har ingen aning om ifall den här ganska värdefulla skivan är intakt eller knäckt på mitten. Vi vågar aldrig säga till henne. Vi bara står där i tyst lidande och hoppas på det bästa.

Det är flera dagar kvar tills min kille kommer hem. Jag avskyr att behöva erkänna det, men jag kan inte sova när han är borta. Sängen är för stor. Huset är för tyst. Första natten vi ses efter att har varit ifrån varandra sover jag som en stock. Ser riktigt fram emot det, efter de här sista nätterna när jag somnat till Lilla huset på prärien på datorn bredvid sängen, fy fan.

Grejen är att det är stora förändringar på gång nu. Jag har fått sjukt bra jobb och sjukt bra lägenhet med en sjukt bra kompis i Göteborg. Jag flyttar om en vecka. Och jag vet inte hur man sover själv.

Bloggen kommer alltså att inom kort behöva byta namn, vi får se hur det blir med det.

Lite sjuk, bara lite

Hm. Första urinvägsinfektionen på över 10 år. Som hypokondriker hann jag liksom sväva iväg och bygga ihop symptomen till ett hundratal sjukdomar, innan jag plötsligt kände igen dem. Åhå, det här gamla! Vi hypokondriker är ju sådana att vi blir glada när vi blir lite sjuka, alltså så länge det inte är nåt farligt, för då vet vi att vi har något på riktigt och kan äntligen lugna ner oss och sluta gå och känna efter. Det är liksom några dagars frihet från sig själv. Urinvägsinfektion är jobbigt men normalt inte farligt, det vet jag helt säkert. Det är dessutom en sån sak som går att förstå, det har kommit dit bakterier och kroppen försvarar sig, som den alltid gör, det är dens grej kan man säga, den är faktiskt en riktig fighter. Själva besvären och inflammationen kommer av det här försvaret, precis som det funkar med feber. Kroppen är cool. Synd att man ska vara så rädd för den. Jag ska ta och läsa på litegrann. Det finns mycket böcker. Information och kunskap är ofta boten på nojor, det är värt att testa.

Läste på lite om urinvägsinfektion först och främst. Visste ni att det inte finns några bevis för de här gamla råden man lärt sig, att det är riskfaktorer att bli kall och sånt? Blöt baddräkt eller vad man har för kläder eller sitta på en sten, typ. Det enda de vet säkert är att det är en riskfaktor att ha samlag. Och att det är mest kvinnor som drabbas för vi har så himla kort urinrör.

Nyligen läste jag om en annan myt, nämligen det här gamla tjötet om att vegetarianer måste kombinera maten smart för att få i sig fullvärdigt protein. Det stämmer tydligen inte, det är avslöjat för flera år sedan. Men varje vegetarisk kokbok från tidigare än år 2000 typ handlar till hälften om det. Vissa korn ihop med vissa nötter, osv. Knäckebröd med jordnötssmör minns jag att vi höll på med när jag växte upp. Hursomhelst, det är ingen kris med det där proteinet. Det är protein i precis allting, man får i sig det alltså. Och alla veggisar man känner käkar ju tofu eller annat sojaprotein, och linser och broccoli äter man ju varje dag nästan. Kul med avslöjanden, tycker jag. Var det inte nåt med omega 3 nyligen också? Det behöver man inte. Det är snart bara b12 kvar. Och om det har jag nyss fått lära mig att det lagras i kroppen, så även om man är en riktig slarver med vitaminerna, som jag, så kan man ha finfina värden, som jag.

Bäst just nu: Den hära plattan det snackas så mycket om, med Hurula. De sa att det var den starkaste svenska debuten sedan Håkan Hellström och just nu känns det som om jag inte behöver lyssna på nånting annat nånsin.

Jobbintervju

Imorgon ska jag på en till jobbintervju. Något gör jag väl rätt, eftersom de vill träffa mig lite här och där. Hittills har det tyvärr inte gett någon utdelning. Självklart har jag hunnit överanalysera detta faktum, utvecklat några nya paranoior och sedan självbotat de flesta av dem.
Imorgon ska jag försöka verka normal, så normal det bara det går. Ospexigt klädd; inga älg- eller granskjortor, inga shorts och benvärmare, ingen sjal på håret, inga smycken. Men heller inga hoodies eller baggy jeans, ingen skinnjacka (jadå, det är syntet), och piercingen tog jag ju ut för över tio år sen. Jag har skaffat en söka-jobb-frisyr som är ni vet när man har en prydlig fläta åt sidan, som hänger fram lite över axeln; tänk Dr Quinn, innan hon började med den där bollfrisyren med flätknut på toppen i fjärde säsongen.
Jo, och så har jag lite mascara, bara för att verka riktigt normal, får kämpa för att komma ihåg den och inte typ råka klia mig i ögonen på vägen dit.
Jag har ett par fantastiskt vanliga jeans, fula, om ni frågar mig. En fin skjorta och en menlös tröja över den. Och sen får det bli Converse-kopior, tyvärr, önskar verkligen att jag hade något mer damigt.

Sen till det stora problemet. Pratet. På de sista intervjuerna har de gjort den stora missen att fråga "Jaha, då får du berätta! Vem är Frida?" utan att ha en aning om att de just skapat ett monster, eller öppnat Pandoras ask, eller vad man ska hitta på för bra liknelse. Jag pratar alldeles för mycket och trots att jag registrerar att intervjuaren börjar kolla på klockan så slutar jag inte, för jag tänker att jag ska rädda upp det, runda av det, historien håller säkert, och en gång i tiden tänkte jag söka till journalisthögskolan, det var därför jag började på universitetet från början, men sen tänkte jag att jag inte vill jobba med det, skriva vill jag göra för mig själv och bla bla bla. Nej nej nej. Imorgon ska jag vara så försiktig. Jag ska låtsas att jag är lite blyg, det ska ju tjejer vara. Och inte börja berätta om olika böcker eller hej och hå om hur jag har tänkt med livet.

Det är ett problem på jobbintervjuer det där att man blir kompis. De är så avslappnade och man får kaffe och får berätta lite fritt. Det vore bättre med ett förhör för mig tror jag. Stränga frågor med rätt eller fel svar. Varje jobbintervju slutar ju annars med att man blir kompis, de tycker så bra om mig men de vill inte anställa mig.

Det är också lite chockerande att Oslo utvecklats till det här Sverigeliknande söka-jobb-eländet. Jag känner fler som har riktigt svårt att hitta nåt just nu. Men jag tänker inte så mycket på det, och inte värst mycket på det här med min framtid heller, som jag tjatat om så länge. Man kommer till en punkt där man bara tröttnar på att ha panik, är det inte så? Herregud så kjedelig å gå her å klage og syte og bekymre seg. Livet går vidare. Man får åka med och se vad som händer sen.

Kaffe och pengar

Det är så sorgligt att se hur Kaffebrenneriet, Espressohouse och nu senast Waynes och fucking Starbucks tar över hela Oslo. Jag tänker på det just nu, för jag sitter i Gamlebyen med en sojalatte från det lilla caféet Vårt daglige brød som ligger uppe i Schweigaards gate. Ofta väntar man sig inget speciellt från de där små ställena, man tänker att bryggkaffet är bränt för det har stått så länge, eller att de inte har sojamjölk för att det är så litet. Man tror att hög omsättning på folk och kaffe automatiskt ska leda till kvalitet. Fast man borde veta bättre. Hos de stora kedjorna får jag i 9 fall av 10 övervärmd mjölk, vilket sätter sig i smaken på sojalatten direkt, och man får trängas med massa jobbigt folk som inte har nån fikakultur och gnäller för att allt är för dyrt eller för att de inte serverar just det som kunden råkar vara sugen på just precis då, till exempel leverpastejsknäckemacka.

Idag fick jag en perfekt latte, kaffekräsen som man är lägger man tydligt märke till skillnaden alltså, och ingen kö, snabb och smidig service, och jag hann se att allt ätbart var hemlagat och inte uppvärmt från huvudfabriken; heter maten Camillas spanska omelett så kan man ge sig fan på att nån som heter Camilla faktiskt har hittat på receptet.
Själv skulle jag ha serverat Roxys veganchokladrutor, då en gammal bekant vid namn Roxy är den som iaf har hookat mig med det fantastiska receptet. Ni vet vad jag menar. Nåt slags genuinitet, det är väl inte så mycket begärt.
Men det ser ut så här nu. Hyrorna går i taket (om det fanns något), du måste kunna garantera en tokomsättning med ökad vinst för varje halvår, och profit, detta förfärliga ord, man får aldrig nöja sig, och fastigheter är den enda giltiga säkerheten. Jag fattar inte att jag går på det varje gång, de här idéerna man får, som att man skulle kunna genomföra det man vill bara genom att jobba hårt och tro på sig själv och hej och hå. Man kan inte det. Man kan fan i mig inte göra nånting utan ett fett konto på banken. Pengar. Alltid dessa pengar. The root of all evil.

Det är svårt också när man står med en fot i båda världar. När man faktiskt tycker med hela sitt hjärta att pengar är roten till allt ont, när man inte vill vara med i det här skitsamhället men heller inte kan stå utanför det. "Blir du motivert av en høy lønn?" står det i jobbannonserna. Man bara: nej, inte särskilt. Får jag inte vara med då?
Flera av mina svorska vänner här experimenterar med hur lite de kan jobba och ändå klara sig. Det är som en sport. Man värdesätter sin tid mer än pengarna, helt enkelt. Självklart kommer det bli problem sen, med pensionen, om man blir sjuk eller på smällen, men det är nåt som är viktigt just nu med att bara tacka nej till hamsterhjulet, hålla sig utanför, en vansinnig självbevarelsedrift kanske. Jag tycker det är uppfriskande. Och lite förbjudet.
När man pratar med sina svenska bekanta därhemma om det är de ofta oförstående, kanske för att livet är hårdare i Sverige, man måste ha sina saker på ställ vid det här laget, på andra sidan trettio. Hus och hem, färdig utbildning, kanske barn, lån. I Norge kan man glida, fortfarande.
De som jobbar så lite som möjligt undviker hus, lån och barn. Då behöver man inte så mycket pengar. Svenskarna undrar varför man jobbar halvtid. Vad poängen är. Och ger ibland uttryck för åsikten att det skulle vara illojalt eller egoistiskt att jobba halvtid. (Notera att jag snackar inte om några bidrag här, jag snackar om att klara sig på en deltidslön och bara det.)
Jag vet inte, jag tänker på vår föräldrageneration också, vi har ju sett dem från första parkett, hur de har gjort allting riktigt. Jobbat som ett helvete, sparat och gnott, jag tänker på den gamla skolan och Palme, tron på välfärden. Och vad fick de för det? De fick snällt se på hur borgarna sålde ut de gemensamma tillgångarna, hur pensionsfonderna dök upp och man blev tvungen att välja, och hoppsan, pengarna försvann. Och när de blir gamla och sjuka finns ingen trygghet kvar, trots att de har gjort allting rätt. Vad ska jag lära mig av det?

Ibland tänker jag att det är jag som är naiv, bara. Som trodde att livet skulle vara mer än såhär. Jag hade kanske för höga förväntningar. Växa upp och klippa sig (var tredje vecka), utbilda sig till lärare eller socionom, gifta sig, det behöver ju inte vara ett dåligt liv. Det är bara det att varenda cell i kroppen gör desperat uppror vid blotta tanken. Jag trodde länge att alla kände så, att de bara var bättre än jag på att spela teater, lägga band på sig, bita ihop. Men jag vet inte längre.

Stan förvandlas till ett enda stort köpcentrum, med 12 butiker som multiplicera sig bortöver längs gatorna. 15 H&M i innerstan. Det är så man får svårt att andas.

I Hausmannskvarteren dyker det upp eiendomsutviklere och riskkapitalister som är sugna på att göra hela området till ett slags kulturcentrum. Det är bara det är det redan är ett kulturcentrum, uppbyggt under flera år av eldsjälar utan pengar. Men det är väl inte den sortens kultur de hade tänkt sig. Tyvärr sitter de på makten och kan höja hyrorna, bygga om, sälja ut till högstbjudande, och då får teatrar, replokaler, konsertlokaler och konstskolor vänligt flytta på sig. Gentrifisering, ikke sant?

https://www.youtube.com/watch?v=hHDHlLw1Yt8