På posten

På Familjeliv där jag som bekant nästan aldrig alls hänger, där skriver brudarna ofta att de har världens bästa make osv. Jo för det var så romantiskt när de möttes. Och han är faktiskt riktigt bra på praktiska saker, fixar bilen, eller byter glödlampor. Och han är ganska snygg. En överjordiskt bra kille, alltså.
Sedan kryper det fram i diverse trådar att samma män kollar på porr, aldrig tar ut soporna, tycker att de är barnvakter när de tar hand om sina egna barn. De dricker för mycket, internetraggar på andra tjejer, kan inte laga mat, är svartsjuka, tycker att kvinnans plats är i hemmet. De spelar dataspel jämt och är snåla och tycker att frun ska betala alla utgifter för barnen. De tänker bara på sig själva i sexet, de röstar på sd och de tycker att feminismen har gått för långt. Men om man säger "Herregud, män är djur, dumpa honom", då tar det hus i helvete.

Tjejer är fan knäppa.

Jag däremot, jag har världens bästa kille. High score, brukar jag säga att det var. Men det är svårt att förklara för de där tjejerna, de vet inte hur de skulle kunna ha det, de har inget att jämföra med. De hittade sin värdelösa kille på en epatraktor, eller i buskagen bakom konsum när han sålde hembränt till småtjejer, de var själva småtjejer, de vet inget annat.

Idag har jag postat skivor åt min kille. Han är ju lite av en rastaman och håller bara på med reggae. Han tänker på sina musikgrejer från att han vaknar tills han somnar, och däremellan också tror jag. Han bygger ljudeffekter och högtalare, köper och säljer skivor, dj:ar, och grejer med konstiga projekt. Ibland tror folk att det är synd om mig som har en sån nördig kille. De kanske tror att jag går omkring med ett oförlöst behov av mer uppmärksamhet, hålla handen, se på Titanic och gå på fin restaurang med tända ljus och vita dukar. Men jag är inte en sån tjej. Jag är själv väldigt upptagen med bland annat Strindberg.

Iallafall, han är bortrest så jag sköter skivbutiken, medan jag sorterar bokhyllan och tänker på om jag ska läsa boken om Siri eller brevboken till dottern först, det är svåra frågor. En skiva ska till Frankrike och en till England. Vi har värsta lådan med bra grejer, bubbelplast, kartongbitar, "Fragile"-klistermärken osv. Jag packar och skriver fint och går till posten. Och får kassan med crazy tjejen. Det har hänt förut. Jag betalar och hon pillar med frimärkena och sedan står jag där andlöst och iakttar henne, snart kommer det, det magiska ögonblicket, nu sätter hon på frimärkena, snart snart, och DÄR dunkar hon till paketet, skithårt, i ena kanten, jag antar att hon tror att hon fäster frimärkena bättre eller så är hon bara ond och fruktansvärt less på sitt jobb, "FRAGILE" står det, stort och rött och varnande, och hon smackar till i kanten med hela näven och det hugger till i mig, jag får paketen och har ingen aning om ifall den här ganska värdefulla skivan är intakt eller knäckt på mitten. Vi vågar aldrig säga till henne. Vi bara står där i tyst lidande och hoppas på det bästa.

Det är flera dagar kvar tills min kille kommer hem. Jag avskyr att behöva erkänna det, men jag kan inte sova när han är borta. Sängen är för stor. Huset är för tyst. Första natten vi ses efter att har varit ifrån varandra sover jag som en stock. Ser riktigt fram emot det, efter de här sista nätterna när jag somnat till Lilla huset på prärien på datorn bredvid sängen, fy fan.

Grejen är att det är stora förändringar på gång nu. Jag har fått sjukt bra jobb och sjukt bra lägenhet med en sjukt bra kompis i Göteborg. Jag flyttar om en vecka. Och jag vet inte hur man sover själv.

Bloggen kommer alltså att inom kort behöva byta namn, vi får se hur det blir med det.

Lite sjuk, bara lite

Hm. Första urinvägsinfektionen på över 10 år. Som hypokondriker hann jag liksom sväva iväg och bygga ihop symptomen till ett hundratal sjukdomar, innan jag plötsligt kände igen dem. Åhå, det här gamla! Vi hypokondriker är ju sådana att vi blir glada när vi blir lite sjuka, alltså så länge det inte är nåt farligt, för då vet vi att vi har något på riktigt och kan äntligen lugna ner oss och sluta gå och känna efter. Det är liksom några dagars frihet från sig själv. Urinvägsinfektion är jobbigt men normalt inte farligt, det vet jag helt säkert. Det är dessutom en sån sak som går att förstå, det har kommit dit bakterier och kroppen försvarar sig, som den alltid gör, det är dens grej kan man säga, den är faktiskt en riktig fighter. Själva besvären och inflammationen kommer av det här försvaret, precis som det funkar med feber. Kroppen är cool. Synd att man ska vara så rädd för den. Jag ska ta och läsa på litegrann. Det finns mycket böcker. Information och kunskap är ofta boten på nojor, det är värt att testa.

Läste på lite om urinvägsinfektion först och främst. Visste ni att det inte finns några bevis för de här gamla råden man lärt sig, att det är riskfaktorer att bli kall och sånt? Blöt baddräkt eller vad man har för kläder eller sitta på en sten, typ. Det enda de vet säkert är att det är en riskfaktor att ha samlag. Och att det är mest kvinnor som drabbas för vi har så himla kort urinrör.

Nyligen läste jag om en annan myt, nämligen det här gamla tjötet om att vegetarianer måste kombinera maten smart för att få i sig fullvärdigt protein. Det stämmer tydligen inte, det är avslöjat för flera år sedan. Men varje vegetarisk kokbok från tidigare än år 2000 typ handlar till hälften om det. Vissa korn ihop med vissa nötter, osv. Knäckebröd med jordnötssmör minns jag att vi höll på med när jag växte upp. Hursomhelst, det är ingen kris med det där proteinet. Det är protein i precis allting, man får i sig det alltså. Och alla veggisar man känner käkar ju tofu eller annat sojaprotein, och linser och broccoli äter man ju varje dag nästan. Kul med avslöjanden, tycker jag. Var det inte nåt med omega 3 nyligen också? Det behöver man inte. Det är snart bara b12 kvar. Och om det har jag nyss fått lära mig att det lagras i kroppen, så även om man är en riktig slarver med vitaminerna, som jag, så kan man ha finfina värden, som jag.

Bäst just nu: Den hära plattan det snackas så mycket om, med Hurula. De sa att det var den starkaste svenska debuten sedan Håkan Hellström och just nu känns det som om jag inte behöver lyssna på nånting annat nånsin.

Jobbintervju

Imorgon ska jag på en till jobbintervju. Något gör jag väl rätt, eftersom de vill träffa mig lite här och där. Hittills har det tyvärr inte gett någon utdelning. Självklart har jag hunnit överanalysera detta faktum, utvecklat några nya paranoior och sedan självbotat de flesta av dem.
Imorgon ska jag försöka verka normal, så normal det bara det går. Ospexigt klädd; inga älg- eller granskjortor, inga shorts och benvärmare, ingen sjal på håret, inga smycken. Men heller inga hoodies eller baggy jeans, ingen skinnjacka (jadå, det är syntet), och piercingen tog jag ju ut för över tio år sen. Jag har skaffat en söka-jobb-frisyr som är ni vet när man har en prydlig fläta åt sidan, som hänger fram lite över axeln; tänk Dr Quinn, innan hon började med den där bollfrisyren med flätknut på toppen i fjärde säsongen.
Jo, och så har jag lite mascara, bara för att verka riktigt normal, får kämpa för att komma ihåg den och inte typ råka klia mig i ögonen på vägen dit.
Jag har ett par fantastiskt vanliga jeans, fula, om ni frågar mig. En fin skjorta och en menlös tröja över den. Och sen får det bli Converse-kopior, tyvärr, önskar verkligen att jag hade något mer damigt.

Sen till det stora problemet. Pratet. På de sista intervjuerna har de gjort den stora missen att fråga "Jaha, då får du berätta! Vem är Frida?" utan att ha en aning om att de just skapat ett monster, eller öppnat Pandoras ask, eller vad man ska hitta på för bra liknelse. Jag pratar alldeles för mycket och trots att jag registrerar att intervjuaren börjar kolla på klockan så slutar jag inte, för jag tänker att jag ska rädda upp det, runda av det, historien håller säkert, och en gång i tiden tänkte jag söka till journalisthögskolan, det var därför jag började på universitetet från början, men sen tänkte jag att jag inte vill jobba med det, skriva vill jag göra för mig själv och bla bla bla. Nej nej nej. Imorgon ska jag vara så försiktig. Jag ska låtsas att jag är lite blyg, det ska ju tjejer vara. Och inte börja berätta om olika böcker eller hej och hå om hur jag har tänkt med livet.

Det är ett problem på jobbintervjuer det där att man blir kompis. De är så avslappnade och man får kaffe och får berätta lite fritt. Det vore bättre med ett förhör för mig tror jag. Stränga frågor med rätt eller fel svar. Varje jobbintervju slutar ju annars med att man blir kompis, de tycker så bra om mig men de vill inte anställa mig.

Det är också lite chockerande att Oslo utvecklats till det här Sverigeliknande söka-jobb-eländet. Jag känner fler som har riktigt svårt att hitta nåt just nu. Men jag tänker inte så mycket på det, och inte värst mycket på det här med min framtid heller, som jag tjatat om så länge. Man kommer till en punkt där man bara tröttnar på att ha panik, är det inte så? Herregud så kjedelig å gå her å klage og syte og bekymre seg. Livet går vidare. Man får åka med och se vad som händer sen.