tisdag 22 februari 2011

resan

Jag vet inte vad jag ska berätta om min kryssning, ni har säkert sett korten på facebook, och dessutom har ni hört andra berätta om sina resor så ni vet ju på ett ungefär. Hur tråkigt det är att lyssna på. Hur likadana kort alla tar. Hur vädret är därborta, i Syden, för att säga det på ren norska. Det är oftast varmt, fast det är mitt i vintern.

Mitt resesällskap och jag satt på en krog i Florida. Coverbandet på uteserveringen, där alla andra satt, spelade Bob Marley. Vi var inne på tredje ölen och jag började bli pratsam. Mitt resesällskap har aldrig gillat Bob Marley, har väl snarast dragits med en aversion. Jag vet ju det, men trasslade ändå in mig i ett oförberett hyllningstal, rörande Bob Marleys storhet som poet. Is this love hamnade ju på listan över mina bästa kärlekslåtar här nyligen, och det beror väl egentligen på att den innehåller både poetiska metaforer och diskbänksrealism, och det är liksom så fint blandat. Kärlek som det enkla i livet, som att ha tak över huvudet och dela säng. Dag efter dag. (Mitt resesällskap var skeptiskt.)
Utan att förstå mitt eget snilledrag kastade jag mig in i en lätt textanalys av No woman no cry istället. Den har ju så konstig text. Jag hävdade plötsligt att den alls inte handlar om kärlek, inte heller om tjejer; den handlar om att tänka tillbaka på förr, när man hängde med grabbarna. (Långsamt vaknade ett intresse hos mitt resesällskap.) Dom kokade gröt och gjorde nåt med elden. Bra vänner har man haft, det är det han sitter och tänker på. Innan tjejerna kom med i bilden. Och så jämförde jag lite med oss. Drog upp glada minnen från förr.
Jag har alltid fått vara med grabbarna, utan att direkt behöva göra mig förtjänt av det. För det är ju lite så, som tjej måste man i regel bevisa nåt för att riktigt få vara med, det är som i klassfotbollen, hur bra man än hade varit förra veckan så var det glömt till nästa gång, inga passningar fick man, det var att börja på noll igen och plocka bollen själv och sätta igång ett anfall, då upptäckte dom att man var där.
Jag tog en genväg in bland grabbarna. Jag blev ihop med en av dom så då var redan kärlekstrasslet ur vägen, och samtidigt var min närvaro alltid befogad. Och sen var det bara att köra. Antagligen hade jag lite fördel av att många trodde jag var lite farlig, de blev ju väldigt lättade när det visade sig att jag var normal. Det har jag fått höra i efterhand, förstås.
Självklart har jag gått igenom några kriser över det här med att det överlag värderas högre att vara med grabbarna än med tjejerna. Det finns nåt slags status i att ha mycket killkompisar. Om killarna tycker att man är rolig, då är man rolig på riktigt. Ja ni vet.
Man får se till att hålla balansen. Jag kan saker om fotboll, jag kan snusa, jag har alltid druckit öl hellre än vin eller cider, allt sånt föll sig naturligt. Men jag undviker att snacka skit om andra tjejer med killarna. Det är för billigt, så lågt får man inte sjunka. Att plocka billiga heteropoäng, kallar vi det. Och jag ligger inte med kompisar, har absolut aldrig gjort det. Ja, det är väl hela balansen det egentligen. Vad fattigt det verkar nu när det är formulerat i ord!
L säger att det handlar mycket om röstläget. Flams- och skriktjejer vill man inte ha med i gänget, det blir för jobbigt. B säger att alla hans tjejkompisar är liksom lugna, chilla personer. Flamstjejerna blir man inte kompis med, men, och här kommer det intressanta; dom blir man ihop med. M tycker tvärtom. Vi vänder och vrider på det ett tag. B:s teori gick närmast ut på att flamstjejen är som högljuddast när hon är ute, och då är hon nog ute med sina tjejkompisar, och själv är man med grabbarna. Alltså slipper man det. Och med lite tur är hon väl lugnare hemma.
Har man istället flamstjejen som kompis så är det ju henne man är ute med, när hon är som värst.
Samma natt erkände jag för L att jag har varit en flamstjej. Tänk, det hade han redan förstått.

Åter till ämnet. Mitt resesällskap var efter min monolog och ytterligare en öl mer vänligt inställd till Bob Marley, och jag var glad. Men nånstans i bakhuvudet började det skava lite, det är ju en duperson med som han delar gröten med, vem är det nu då? Och vem är det som ska torka ögonen och inte gråta? Ja, jag hade suttit och hittat på förstås. No woman no cry riktar sig till en tjej som inte ska gråta, det är en liten tröstlåt; tänk på förr, hur bra vi hade det då, och var inte ledsen. Med gröten och elden och bra folk. Javisst, nu står det klart för mig, det är hans tjej, som också fick vara med grabbarna.

Oslo nuförtiden

Jag önskar att jag visste hur man gör sin blogg hemlig. Jag har nämligen så vansinnigt mycket att berätta för er. Men det börjar gå illa för folk som lägger ut alltför mycket på nätet. Till exempel jobbet bör man hålla utanför, och saker man hör från folk som kan tänkas ramla över ens blogg.