lördag 15 januari 2011

kärlekslåtar

Nästan varje dag spelas Tommy Nilssons gamla hit Öppna din dörr på norsk radio. Och kollegorna säger "Nå er det svensk musikk" eller nåt i den stilen, till mig. Häromdan svarade jag, intet ont anande: "Ja, nu skäms man över sitt ursprung". Alla blev förvånade och jag förklarade att ja, vadå, det är ju typ den sämsta låten som nånsin har gjorts. Och det trodde jag uppriktigt att de flesta var överens om. Men nej. Samtliga kollegor tyckte att det var en vacker låt. Att den handlar om kärlek på riktigt, så där riktigt som kärlek bara kan vara i fiktionen. (Det sa dom inte, men dom menade det.)
Ytterst märkligt. Texten är skitdålig, och melodin är liksom ingen alls.
Bara början: Den första gången jag såg på dig, och kände hur du såg på mig. Vadå kände? Jagpersonen måste ju ha sett att dupersonen såg. Och så det här att rimma mig på dig. Sorry men det är bara för dåligt.

Hemma började vi genast lista de bästa kärlekslåtarna. Jag försökte kvotera in ganska medelmåttiga gamla soullåtar, men fick inse att bara för att blåset är så bra är inte alltid texten det. Och H ville ha med så flummiga låtar som inte jag hade hört. Så en hel del gick bort redan i början. Kriterierna innebar bland annat att det skulle vara en glad låt, eller iallafall inte om djupt olycklig kärlek.

- These arms of mine med Otis.
- At the dark end of the street, typ alla versioner. Handlar visserligen om otrohet men är ändå inte olycklig.
- Is this love med Bob Marley.

Och jag ville med ha Bring it on home to me, främst originalversionen med Sam Cooke, men nästan alla de andra är också bra. Men den är inte tillräckligt lycklig, rent av sorglig, så vi diskade den. Försökte inte ens med I have never loved a man the way that I love you, den har ju helt förskräcklig text. Kärlek när den är som sämst.

God only knows med Beach Boys var självskriven. (På majoriteten av deras snabbsläppta cd-samlingsskivor heter den Good only knows. Förbannat störigt. Återigen ett litet fel som spritt sig och liksom blivit standard.) H gjorde mig för övrigt uppmärksam på en liten Håkan Hellström-stöld: as long as there are stars above you dyker upp på svenska i Gårdakvarnar och skit.

Slutligen enades vi. Kärlekssångernas okrönte mästare är Lou Reed.
Först tyckte vi att NY telephone conversation var bäst. Den handlar ju inte så mycket om själva kärleken, men den beskriver hur jobbigt det är därute, hur alla tjatar och skvallrar, hur man är så trött på skiten och bara vill vara med den där dupersonen, annars dör man.
Här var det min tur att peka ut en Håkan-stöld. For I know this night will kill me if I cant be with you är med i en liten fin rad i Klubbland.

Att välja ut Perfect Day med Lou Reed till den bästa kärlekslåten kändes lite väl mainstream för oss båda. Men ärligt, den är ju den bästa. Det finns så sjukt många dåliga kärlekslåtar där ute som handlar om att dupersonen får allt att kännas perfekt och livet är komplett nu och du gör mig hel och yada yada. Lou Reed skriver istället: you just keep me hanging on. Varken mer eller mindre. Och låten handlar bara om att idag är det bra. Man ska inte överdriva.

Dagens varmrätt.


Det här är tyvärr i Sverige. Men det ser man ju på det svenska ö:et i Göring. Vet fortfarande inte om det var ett olyckligt skrivfel eller nåt slags skämt.

söndag 9 januari 2011

internet

Det är för mycket fel på internet. Det finns varken korrekturläsning eller källkritik. Man blir på så dåligt humör.

Youtube är kanske värst. Såg kommentarerna under sången "Uti vår hage". En engelskspråkig person undrade vad låten handlar om, och upplystes: "Its a beautiful lovesong, about meeting your loved one in a garden." Nähä, det är det inte alls, det handlar om abort. Men man måste registrera sig för att kommentera, och det orkar jag inte med. Sitter hemma och tjurar istället.

Till den där sången ni vet med lite olika titlar "go to sleep little baby" eller "dont leave nobody but the baby", så är kommentarerna riktigt spännande på Youtube. Massa folk har skrivit att det är deras favoritlåt, att de sjunger den för sina små barn osv. Och att den är så fin. Rätt vad det är så dyker det upp kommentarer från folk som har koll om vad den egentligen handlar om, nämligen slaveriet i USA. Textraden om mamman; "she's long gone with her red shoes on", tolkar vissa som att mamman är prostituerad, röda skor är nämligen en gammal symbol för det. Andra har sedan kommenterat vidare och berättar att den symboltolkningen är relativt ny, de röda skorna ska här istället tolkas som att det handlar om slaveri, det har att göra med blod och kedjor runt fotlederna. Vidare är det en textrad om"alabaster stones" som betyder gravstenar. Djävulen nämns också, och att alla är borta utom bebin. Trevlig sång att söva sina barn till. Men det muntrar upp mig att ta del av en tvättäkta litteraturvetenskaplig textanalys, på Youtube av alla ställen.

L har ett fint exempel på felaktig information på internet. Alltså det finns ju så mycket som är fel, man kan inte bli sur över allt. Men det finns iallafall en känd låt som heter "police in helicopter" som John Holt har gjort. En gång i tiden när internet var lite nytt och folk precis började lägga ut låtar, då var det nån inflytelserik uppladdare som skrev att det var Eek a mouse som hade gjort den. Eek a mouse har dock aldrig spelat in den, inte haft nåt med inspelningen att göra och det låter överhuvudtaget inte som han. Ändå har missförståndet hängt med. Än idag dyker låten upp i olika sammanhang på internet, under Eek a mouses namn. Det har nästan blivit lite sanning.

När internet började bli populärt gick jag i skolan. Där var de ganska snabba med att snappa upp att det fanns stöldbegärliga uppsatser tillgängliga för barna. Ett regelverk för hur det hära internet skulle användas utvecklades och vi fick stränga förhållningsorder om hur vi skulle utforma en riktig källhänvisning. Eftersom vemsomhelst kunde lägga ut information på internet var det särskilt viktigt att vara källkritisk. Vem har skrivit det här och i vilket sammanhang? Hur trovärdig är källan? Vi tyckte väl att det var tjatigt just då men nu i efterhand uppskattar jag de där lektionerna. För nuförtiden ser man folk som är några år yngre än vi, som uppenbarligen gjorde sina skolår när internet hade så att säga barkat. Det gick inte att ha kontroll över. Och det är det massa kids och äldre kids som tycker är coolt och samhällsomstörtande, allt finns på internet och allt är liksom lika mycket värt, information som information. En person som studerat ett visst ämne i fyrtio år tas på samma allvar som signaturen Jossan_93, som nyss kom att tänka på en sak inom samma område. Jag tror inte jag tycker det är samhällsomstörtande på något speciellt intressant sätt, jag tror jag tycker att det bara är dumt. Dumhet är den nya folksjukdomen och internet dess värsta smittohärd.

kryssningen

Det är bara en dryg vecka kvar tills jag lämnar snösörjan här hemma för varmare breddgrader. Jojo, att kosta på sig en liten solsemester såhär, det förkortar vintern ordentligt. En riktig vitaminboost, få vila upp sig, komma bort, ladda batterierna, unna sig och allt vad det heter. Heldig-gris säger dom på jobbet. Det betyder liksom att man har tur.

Plötsligt är det massa folk som vill bonda med mig. Diskutera resande. Berätta om sina charterresor. Backpackers som hittat sig själva på sina fylleturer bland snygga brudar, exotiska växter och konstiga djur. Tro fan det.

Det är ingen som frågar varför jag ska åka. Jag har förklaringen på tungan hela tiden, kanske rädd att bli anklagad för att jag gör av med hela min årliga miljöutsläppskvot på bara en vecka, eller att jag bidrar till turismindustrins exploatering (ett av stoppen är i en stad på Haiti där bara turister får vara, den är stängd för invånarna. Alltså turism at its worst.). Men frågan kommer inte. Och det kanske är lika bra, för förklaringen är så knasig. Min kompis har råkat gå och bli professionell pokerspelare, och vunnit en veckas kryssningstur från Florida till Mexico och Haiti och tillbaka. Det är världens största båt och det är alltså en pokerresa. Han har vunnit för sig själv plus en, och jag, min heldiggris, får hänga med. Bekanta som hört denna förklaring har märkligt nog bara en fråga; Vad säger pojkvännen, L, om det här då? Ja, vad sa han när jag berättade? "Shit, vilken sjuk grej. Ja, gör det. Det är ju läskigt men du kommer nog ångra dig om du inte gör det." Ungefär så sa han.

Trög som jag är fattade jag inte vad det här handlade om. Kärnan i resonemanget är nämligen att han ska ta ställning till om han släpper iväg mig eller inte. Beslutet är hans att fatta. Kanske skulle min kompis frågat honom direkt, det är som en uppgörelse män emellan. Jag vet inte hur min roll borde ha spelats; skulle jag frågat om lov? Skulle jag inte ens ha övervägt saken? "Nej, jag har pojkvän, så jag kan inte". Jag har ju haft kompisen längre än jag haft pojkvännen, har det någon betydelse?
Även folk jag verkligen litar på har ställt den här hopplösa frågan. Det kanske är så att man inte ska resa bort utan sin pojkvän när man passerat en viss ålder? Eller ska man kanske inte ha kompisar?
Nej, jag fattar fortfarande inte. Det är ju inte som att jag ska hångla med min kompis, om det nu är det folk bekymrar sig så fasligt för. Det har jag ju pojkvän till.
De flesta verkar tillslut vilja ge L medalj för att jag ska åka bort; "ja, han är verkligen speciell" säger de och nickar allvarligt. Så jag kör på samma linje, nuförtiden när de frågar vad han tycker om det här, då säger jag bara: Vi är inte såna.
Det kanske de uppfattar som nån slags polygami, men det skiter jag i.

Det enda jag kände att jag behövde fråga L om, det var om han kommer att tycka sämre om mig för att jag gör det här. För att jag sällar mig till dem som reser, exploaterar, förstör. Han sa att det var ok, men jag är tveksam.

söndag 2 januari 2011

arbeidsledigheten

Arbetslösheten ökar i Norge. Folk frågar om det fortfarande är lätt att få jobb här. Tjaa, säger vi, vet inte, vi har jobb, har haft det hela tiden, har inte träffat nån som är arbetslös. Men i tidningarna är det massa samhällsförståsigpåare som bekymrar sig. Arbetslösheten är nämligen högre än på länge; den riskerar faktiskt att komma upp på 2,7 procent i år. Fattar ni? 2,7 procent! Man ser så mycket som är fel med det här landet. Så mycket pengar som slösas bort. Så mycket dumt folk som sitter på beslutsfattande poster och kastar bort skattepengar och privata pengar. Så mycket som behöver fixas. så dåliga vägar, järnvägar, förskolor. Och ändå gör dom liksom nånting rätt hela tiden. Jag förstår det inte.