en gubbe

Jag har ont i tänderna och måste gå till tandläkarn, för första gången på evigheter. En gång i tiden tyckte jag att det var smart att lura tandläkarn så de inte kunde skicka kallelse. Så här i efterhand vet jag inte om det var så smart.
Det tar emot att gå dit här i Norge. Jag vet ju hur slarviga norrmännen är. Dessutom är allt privat och det finns ingen kvalitetssäkring, inget högkostnadsskydd, de kör mera djungelns lag på allt. Men för att få gå i Sverige måste man ha en fast svensk adress. Man omfattas heller inte av högkostnadskyddet om man har utvandrat. Det är ju egentligen helt i sin ordning då jag inte betalat skatt i Sverige på tre år. Rätt ska vara rätt.

Ledsenheten från helgen är som bortblåst, för jag har träffat en norsk kommunistgubbe idag! Det är min första. Det kom liksom på tal för han skulle köpa en röd skjorta, och det var ju första maj igår. Ingen här utom jag går i tåg (och enligt Aftonbladet tyckte 72% av 35000 röstande att vi kunde skippa 1 maj, men det är ju bara Tomas Ledin-folk som läser den där skiten ändå) och när gubben frågade om vi gått i tåg och var kommunister så trodde jag han skämtade. Man har ju hört det förr. Sjukt kul skämt. När jag förstod att han menade allvar blev jag överlycklig: "är du det på riktigt, ja då är jag det med!" Som i Fucking Åmål, kommer ni ihåg?
Jag sa att jag inte vetat om han skojade, "det är ju inte så vanligt nuförtiden, jag ligger lite lågt jag". Det tyckte han var kul.
Han var lite nedstämd för han hade varit yngst i sitt block (han var runt 60 år). Så pratade vi lite om rekryteringsproblemen. Jag sa att det är hårda tider, men han sa att folk har det för bra. Vi menar nog egentligen samma sak.

dagen efter

...och sen kom L hem. Och han är inte som jag, han tycker att man kan vara mer ödmjuk, han säger att det är olika för olika människor och han kan den hopplösa konsten att respektera alla. Jag har aldrig träffat någon som han förut.

Mycket blir ju bättre med tiden. Med åldern. Men att tycka om folk blir bara svårare. Man har ju hört tugget så många gånger förut. Det är ju aldrig nåt nytt under solen.

Jag försöker lära mig av L. Jag har nog alltid satt ribban lite för högt, men hur ska man kunna ha låga förväntningar på livet? Det har varit svårt att komma in i min bok, och det krävs inte så mycket för att man ska vara körd för alltid. Häromdan hasplade en kille jag snackade med ur sig att han trodde på lite mer yin & yang. Angående samhälle och jämställdhet. Då bara gick jag. Egentligen ska man tydligen tänka mer såhär: "åh, vad har den här nya människan att erbjuda?" och så ska man ge sig in med den inställningen. I regel är det jag som får erbjuda. I regel röker den nya spännande människan upp mina cigg, snackar massa dynga, lyssnar inte på vad jag säger, ja ni fattar bilden.
Men L blir inte knäckt av det här. Han lyckas hitta nåt bra i alla människor och fokuserar på det. Om han träffar en person som är helt omöjlig att prata med men bra på att skejta, då skejtar dom ihop.

Nu får jag sluta mitt i resonemanget, Harry Potter börjar.