Relationer

Slutade med den förbannade allergimedicinen för några dagar sen. Hellre nysa hela dagarna än vara sur och trött och jävlig mot alla runt omkring en.

Häromdan var det nån som tyckte synd om mig för att L bygger ett eget soundsystem. Det skulle vara för att han är borta mycket, eller för att han sitter och räknar i huvudet på sina millimeter medan vi typ äter middag. Det är inte alls synd om mig för det. Tänk om man hade torskat dit på en kille utan intressen, som aldrig nördade på nåt. En bra sak med L är också att han har så stor respekt för andras intressen. Jag får vara med Strindberg hur mycket jag vill, han blir aldrig svartsjuk.

På Familjeliv är det här med intressen ett stort problem i folks relationer. Det finns så hysteriskt roliga diskussionstrådar, jag kommer inte ihåg om jag återgett dem tidigare, men de är ofta ungefär såhär: "Han gick ifrån fredagsmyset!!! Hur kunde han gå till en kompis och vara borta till sent, varför vill han inte vara med mig, det var ju fredag och allt!" Och som svar får de allt som oftast: "tyvärr, han är nog otrogen. annars är man med sin tjej på en fredag". Eller den här: "Hur mycket hinner man wow:a när bebisen kommit? Jag spelar så mycket jag kan nu när hon är gravid, men jag tänker att 3 timmar per kväll måste jag väl få spela sen iallafall?"
Åh, folks problem, det är nästan som poesi. Jag tycker så mycket om deras små sjuka individuella egenheter, men på samma gång är alltihop så fullt av samhällsstrukturer och sociologi. Det är ändå tur att internet finns, nu när jag mest hänger med grabbar som inte vill dela med sig av sina relationsproblem, snåla som de är.

Lördag.

Ägnade en halv dag åt att försöka komma på vad tråkke i salaten heter på svenska. Snart får jag vända på den här bloggen tror jag.


En konstig grej med livet: när man jobbar är man så upptagen med det där som nuförtiden så populärt omnämns som livspusslet, så att man inte hinner lägga märke till att livet är meningslöst.
Ja, tills man blivit riktigt van vid det där jobbet och kan det utan och innan och inte behöver använda hjärnan för att utföra det. Dvs efter ett halvår på de flesta jobb. Då kan det hända att man upptäcker det där igen, och då försöker man skaffa nya hobbisar eller bebisar. Efter det vet jag inte, jag är ju bara 29. Kanske man börjar bejaka de där funderingarna och hittar ett sätt att deala med det? I min bekantskapskrets säger vi ofta att ja, man är ju sin egen värsta fiende. Eller: ja, det gäller ju att inte tänka för mycket. Eller you gotta go with the flow. Eller vad gör det om inte jag använder den här dagen till någonting? Trots att det är strålande sol? Den här dagen är bara ett piss i havet, det är ingen som kommer ihåg den om ett tag ändå. När man är vuxen får man bestämma själv.
Samtidigt är kanske det här första dagen i resten av mitt liv, vad fan det nu betyder. Och livet är kort, och ens dagar är räknade, osv osv. Och alla dessa dagar som kom och gick, inte visste jag att det var livet, som tjejer brukar ha som citat på sina profiler på internet.
Allt detta skitsnack man ska vara tvungen att lyssna på. Skratta mot spegeln varje morgon. Andas med magen. Och såna där affirmationer. Självkänsla nu. Var dig själv. Möt varje ny människa öppet och utan att döma. Fan och hans moster.

Är det inte när man läser nåt kul som man tar vara på sin tid allra allra bäst? I den här norska tv-serien Dag som jag just sett, så säger han nåt fint i början om att han vill uppleva kultur ifred, läsa varje fantastisk bok och höra varje underbar platta och inte dela det med någon. Jag önskar lite att jag var mer sån, men käften klapprar för mycket, jag måste dela allt med alla hela tiden.

Och nu ska jag ut och dansa. Förstå mig rätt här ovan, jag är kär och har tak över huvudet och norska pengar osv, det går ingen nöd på mig bara för att livet är meningslöst.

internet, igen

Så fruktansvärt trött på internet. Ja, nu kommer det ett riktigt gnälligt inlägg, det kan inte hjälpas. Få saker har sänkt min livskvalitet så mycket, det finns inget att riktigt jämföra det med.
Hur stor del av tiden man tillbringar med internet får man egentligen ut nåt av? Om internet vore en kompis skulle det vara en sån som man försökte undvika, som man inte ville ha med sig ut, en tråkig jävel, en som bara pladdrar massa dumheter och aldrig vill att man ska få hitta på nåt kul ifred.

Pratade med min kompis H som är kungen på brödbakning och matlagning. Jag klagade på recepten på internet och fick lyckligtvis medhåll. H brast ut i en lång beskrivning av hur de brukar vara: ett gott bröd som tyvärr tar ganska lång tid och är jobbigt att baka; ta ett kilo jäst och gegga ihop det lite med mjöl och vatten, vänta i tio minuter, lägg i ugnen i en kvart, osv. Gud va jobbigt. Alltså folk har så bråttom nuförtiden, och vill inte behöva planera nånting. Men det som stör mig mest är att internet fortfarande inte har lärt sig nån kvalitetshierarki. All information är lika mycket (eller lite) värd. Sist jag sökte efter nya recept med lång jästid sa google: "menade du bröd med kort jästid?" Nej, det menade jag inte. Jag menar ju det jag skriver. (Åh, vilken dålig kompis, om det hade varit en kompis, som aldrig lyssnar.)
Vi har ju som bekant varit inne på det här ett antal gånger tidigare, men jag måste säga det igen; internets problem är att Jossan93:s åsikt är lika mycket värd som till exempel en bagares med 40 års erfarenhet. Hennes brödblogg kan komma upp först bara för att hon har pengar eller många puckade läsare, och då tror internet att jag så gärna vill ta del av hennes kassa recept. Och ibland gör man missen att googla efter nåt veganrecept som man har glömt, och så kommer man in på nån matblogg där man kan få lära sig att göra spaghetti och tomatkrossröra. "Häll av vattnet med hjälp av ett durkslag eller en sil." Värt.

Åh vad sur jag blir. Om man brukar sista timmen innan man går och lägger sig till att läsa en bok, då blir man inte på så här förfärligt dåligt humör. Men vad gör man, dum som man är? Läser på aftonbladet med dess rasistkommentarsfält, som fortsätter att hållas öppna av nån outgrundlig anledning, troligtvis med hänvisning till den idiotiska internetdemokrati som är på god väg att ersätta den verkliga.

Och när man ska söka efter nåt så tycker google att man ska särskriva alla ord så man får mer träffar. Och då tror kidsen att man ska skriva så. Och sen sprids det artiklar om att det är snobberi att klaga på särskrivningar. Vi måste visst bejaka felstavningarna, för internets skull, nu ser samhället ut såhär och vi måste fortsätta. Människans orubbliga tro på att fortsätta sin egen utveckling, även om alla ser att det går till helvete.

Nuförtiden har alla internet i fickan också. Det är fullständigt obegripligt. När man är ute och går är ju för tusan enda gången man får vara ifred. Folk har tillochmed med sig det när de fikar med en kompis eller leker med sitt barn eller på dejt. Det värsta är när folk kommer gående på trottoaren och pillar med sin lilla fåniga datatelefon istället för att se sig för. Cyklar, bilar, folk med barnvagn (och jag) får vackert väja undan, för här kommer Jossan med sin bästa kompis internet och är så upptagen. Man ser det varje dag. Ibland sitter folk och håller på medan de kör också. I Norge är det olagligt att prata i telefon medan man kör, men jag tror inte de har gjort nåt åt de här datatelefonerna än. Det där juridiska ligger ju alltid lite efter, det är precis som när det dyker upp nåt nytt knark.

Och vadfan är det här app? Det är en grej man ska ha på sin datatelefon för att slippa gå in på internet och skriva in en adress, som jag har förstått det? För att det tar för lång tid, eller? Och sen dyker det upp typ homohatar-appar från USA och de kan såklart vara med för det enda kriteriet för att få ha en app är ju att det ska gå att tjäna pengar på. Alltid dessa förbaskade pengar, roten till allt ont, ja, och teknik då förstås.

Och google. Som anses vara ett så bra företag bara för att många vill jobba där, och för att de har en slogan som är typ "don't be evil". Jamendåså.

Och Facebook. Där tjejerna byter kön på info-sidan för att slippa bli dränkta i bantningsreklam varje dag. Om man kryssar i att man är kille får man nån annan reklam, jaktkläder eller nåt, inte fan vet jag.

Nu skulle man kunna tycka att jag får väl göra nåt åt det här, om jag mår så dåligt av det. Det är inte klädsamt att gnälla. Då kan jag svara att ja, jag ska det, jag har inte bara kommit på vad än. Man kan ju prova att ta sig ur alla de här eländiga communitysena och gå till biblioteket istället för att googla och så vidare. Men på banken är det svårt och dyrt att betala räkningarna nu, det är en sån tjänst som vi har effektiviserat bort, det är massa såna där praktiska saker som vi måste ha internet till nu, vi har inget val längre. Dessutom vill jag inte vara ensam i min bojkott. Jag vill att alla andra ska sluta med de här dumheterna, de också. Och på den fronten har jag inte kommit nån vart vad gäller taktik. Därför gnäll, klagan och tandagnisslan, tillsvidare.

Ni vet han Jonathan Franzen, han sa i nån intervju att det enda som är mer korkat än att vara värsta teknologifanet och helt okritiskt välkomna alla nya funktioner, det är att vara anti all ny teknologi. Jag blev lite besviken över det. Han är ju också mannen som har superlimmat fast internetkabeln i uttaget i datorn och sen klippt av den bara för att kunna få skriva ifred. Så jag trodde kanske att han kände som jag.