fotboll och grabbarna

Jag börjar bli så norsk. Jag säger hæ istället för va. Häromdan pratade vi om den där festivalen som är i Göteborg, inte vattenfestivalen i Stockholm, men typ så. I stan. Scener på Götaplatsen, Kungstorget osv. Vi kunde och kan fortfarande absolut inte komma ihåg vad den heter. Ändå är Göteborg hemma. Och en sån här dag har jag hemlängtan.

Det är strålande sol, värsta sommardagen, men jag har inget att göra. Dåligt med pengar. Kompisar som är på jobb eller upptagna. Hade två olika planer för helgen men båda blev inställda. Vi blev sittande inne nästan hela dan, har gjort inget särskilt, datat, lagat mat. Och nu börjar Champions League-finalen snart. Vi har trögt internet och tänkte nog se matchen ute, men vi har ingen "egen" fotbollspub, inget lokalhäng. Få fotbollsintresserade vänner. Heltysk final, ingen som bryr sig, Bundesliga är inte så populär.

Ni vet hur det är. Man har följt ligan hela året och väntat på den här dagen. Och när den kommer är det liksom ett antiklimax. Och jag längtar hem. Hade vi suttit på Kings Head eller Sejdeln nu? Kommer ni ihåg när Publik hade storbildskärm i bakgården? Eller Bergsjökrogen, där vi alltid fick jordnötter av den fanatiska Juve-supportern?

Jag saknar mina grabbar. Våra fotbollsminnen. Hur vi alltid klagade på Chippen. Beundrade Inzaghis måltjuveri. Fascinerades av Riises förmåga att göra ödesdigra självmål. Hur jag tjatade om Gary Sundgrens otroliga missar från förr, hur vi härmade Mellbergs vansinniga hands, hur vi återberättade gång på gång hur sjukt det såg ut när Maxi Lopez stal ett mål från Samuel Eto'o och ingen firade med honom.
Åh vad jag längtar hem. Vi skulle sitta där hela kvällen och ljuga och dra rövarhistorier för varandra.