Hagen

...och delar av min trädgård.

Huset

Här är alltså mitt hus.

ikea

Häromdagen insåg vi att den som bor i hus måste styra upp sig. Det håller inte att putta in smutstvätten bakom dörren längre. Och under sängen är inte mycket bättre. Så vi for till Ikea. Efter en riktigt jäklig dag på jobbet tog vi det. Dumt drag. Ikea är det värsta jag vet, det är Babylon, det är bråk och barnskrik och trängsel och allt är så billigt och ändå blir det dyrt i kassan och ingen förstår varför. I regel blir man osams redan vid köksgrejerna.
Den här gången kom vi inte ens så långt. Vi kom uppför trapporna. Sedan blev jag getingstucken i ansiktet. I mitten av oktober, inne på Ikea. Jag skrek "Å det var ju just typiskt" fast det inte var det minsta typiskt utan bara märkligt. Det gjorde ont och vi gick ner till toaletterna och sköljde och folk undrade vad som stod på men fattade inte vad getingstucken betyder. Nu i efterhand vet jag att geting heter veps på norska. Med bultande kind gick jag ändå in och vi köpte en tvättkorg, en skev garderob och ett snett soffbord i färger som vi inte gillade. Nu har vi smutstvätten i tvättkorgen och rena kläder i garderoben och känner oss inte ett dugg vuxnare.

Mamma fyllde år för någon vecka sedan. Som den goda dotter jag är packade jag in en present i Blåkläderpåsar, skickade med a-post för dyra pengar och väntade in det glada telefonsamtalet (ena delen av presenten är nämligen ett internskämt, dessutom rolig, snygg och gjord på egen hand).
Tyvärr tvingade postkassörskan mig att skriva på det lilla tull-klistermärket exakt vad som var i paketet. "Men det är ju en present" försökte jag. Hjälpte inte ett dugg.
En sisådär tio dagar senare har den fortfarande inte kommit fram. Kul. Tack, Norge.

norska namn, vol ?

Bjørn-Jørn.

att flytta

Nu är jag ett slags tillförordnad chef. Lite tokigt. Så kan det gå i Norge. Ska in och jobba lite idag, fast det är lördag och stängt. Men det är helt okej.

Min bästa vän har fått barn. Och jag har inte varit där. När jag flyttade var jag nog inte riktigt medveten om hur mycket jag skulle missa. Det är som att livet pågår därborta, utan mig, och här är det bara jobb och jobb. Jag trivs med jobb, jag är nästintill passionerad för mitt jobb. Men man tappar saker på vägen.

Min bestseller ligger och försöker skriva sig själv långt borta i Göteborg. Folkrörelser som jag hör till men bara låtsas att jag är med i finns bara där. Mina vänner förändras och är med om nya saker. Jag följer flitigt med via Facebook. Vet inte om det är patetiskt eller bara så det måste vara just nu. Borde varit mer medveten om vilka konsekvenser ens prioriteringar får.
Samtidigt, när dom hör om min jobbsituation och läget här, då säger dom att stanna för guds skull, eller inte guds kanske, men arbetsmarknadens. Så jag gör väl det. Och senaste veckorna har jag börjat få lite tjejkompisar. Det är också skrämmande. Ju mer man etablerar sig, desto längre är det hem.
Jag kanske överdriver, jag vet inte.