fredag 19 november 2010

fotgjengerovergang

Jag har skrivit och klagat på Oslo Kommune - trafikketaten för att jag alltid håller på att bli påkörd på väg från jobbet. Ja, för busshållplatsen ligger precis utanför mitt jobb, men tvärs över gatan.
Jag förklarade vänligt för Oslo Kommune att vi är många som passerar där varje dag, men det finns inget övergångsställe så långt ögat kan nå, så vi chansar och springer över, ibland i grupp, ibland en och en. Det är farligt helt enkelt. Och ibland missar man bussen för att man aldrig får gå över, det är så förbannat mycket bilar. "Vi trenger en fotgjengerovergang".
Dagen efter pratade jag med min syster, och hon sa om det hela att det är på övergångsställena de flesta olyckorna sker. Folk ser sig inte för, tydligen. Och så blir det missförstånd om ifall man ska köra eller inte. Folk tenderar att vara försiktigare om de måste kasta sig ut i vägen.
Samma kväll var det en olycka här utanför oss. På övergångsstället. Det var en kvinna som dog, hon hann precis putta undan barnvagnen hon gick med. Det är så rysligt, jag har tänkt på det hela dan.

torsdag 18 november 2010

20-åringarna

Jag bekymrar mig över tjugoåringarna. De flesta svenskarna här är i den åldern. Jag har sagt det förr och jag säger det igen; vi uppfostrar en hel generation med små idioter som inte kan skillnad på höger och vänster, som inte tar ansvar för nånting och bara vill ha det gött. Det är samhällets fel. Unga nuförtiden vet inte vad fast jobb är, de har bara fått gå på timmar eller prövotid och är vana att vara fullständigt livegna och tvingas hoppa in närsomhelst. De har bara fått såna jobb där man kan få sparken på dagen, helt utan orsak, men de är också vana vid att de själva kan säga upp sig med en timmes varsel. No strings attached.
De kan jobba imponerande tretton timmar om dan flera veckor i sträck, men de kan också ligga på en strand i Thailand i fyra månader och inte göra en enda ansträngning mer än att knäppa med fingrarna när de vill ha drinken påfylld. Hur står de ut med sig själva? Nä, det är ett konstigt folkslag.
Ett exempel från vardagen: en kompis kompis brorsa är tjugo, och var så nöjd med sin tandläkarförsäkring. Han betalade lite varje månad och fick därför väldigt låg kostnad på själva tandläkarbesöken. Och eftersom han hade bra tänder behövde han nästan aldrig göra nåt speciellt, inga lagningar eller så. Killen menade att det var så smart, det blev så billigt.
Min kompis protesterade att tänk på dom som har dåliga tänder, de får betala jättemycket, och de har inte möjligheten till en billig försäkring, eftersom de har problem med tänderna så blir deras dyr. Det bästa vore om alla hade det lika, menade min kompis. Min kompis kompis brorsa menade att det är ju bara att borsta tänderna, så får man inga problem. Och min kompis protesterade igen. Det är värsta slumpartat vad man får för tänder, en del tappar aldrig sina mjölktänder, en del får tänder som växer helt snett, en del får jättemycket hål fast de borstar. Det kan vara hursomhelst. Det hade aldrig min kompis kompis brorsa tänkt på. Nej, för han har tänkt på sig själv, han. De unga tror att det bara handlar om att ha tur. Och har man otur får man ta smällen, skylla sig själv, det finns inga skyddsnät.
Läste om en tjej i en tidning, hon var Oslosvensk och sisådär 20, och hon tyckte att flytten var det bästa hon hade gjort. Hon trivdes så bra i den här skitiga stan, hon visste att man kunde tjäna bra, det hade hon i och för sig inte gjort än, hon hade bara fått sånt där jobb när man säljer krillolja på stan (omega3-kapslar igen, ni vet) och det var helt provisionsbaserat men hon hade väl inte varit tillräckligt duktig helt enkelt, fast hon jobbat tolvtimmarsdagar och ställt upp och så vidare, ja, för det hade ju inte blivit några pengar.
Lyckligtvis hade hon bra bostad; hon delade lägenhet med åtta andra, hon och en tjej hade gemensamt sovrum på nästan femton kvadrat, och delade då kök och toalett och garderob med de här åtta andra. Och hon behövde bara betala dryga fyratusen norska i månaden. Perfekt!
Jag antar att hon inte vet att vi brukade ha en välfärd som innebar att det fanns riktiga jobb istället för påhittade, jobb med fasta arbetstider, med semester och riktig lunchrast, att det fanns bostäder för åtminstone nästan alla, att vi hade kommunala hyreslägenheter där man kunde ha något som hette förstahandskontrakt som innebar att man inte kunde bli utslängd hursomhelst, bara för att ägaren eller en av mellanuthyrarna ville flytta tillbaks.
Dom här kidsen har liksom fått driva vind för våg. De är uppfostrade av den såkallade Tomas-Ledin-generationen som är de som sitter på makten nu, yuppieungarna, som var först med MTV och såndär skit. De läste inga böcker. De åt snabbmat och sen har de lärt sina barn samma sak. Namnet på generationen kommer för övrigt av att de tror att Tomas Ledin är en stor poet och att "Sommaren är kort" kvalificerar sig som en bra partylåt.
Se på 20åringarna idag! De kan inte laga mat. De äger inte en enda bok, inte heller en skiva, varken cd eller lp. De går och röstar för de tror att det är viktigt för demokratin. Jag säger: det är värre för demokratin om de som inte fattar nåt röstar än om de inte gör det. Mycket värre. För samhället handlar inte om tur, det handlar om politik, och det ska det fortsätta att göra.

idag

Det var en på L:s jobb som trodde att jag hette Kerstin. Vi förstod det inte alls först. Det är ju så olikt mitt namn. Men sen trillade poletten ner; hon som trodde det är nyanländ svensk. Alltså i början fattar man inte det norska könsneutrala ordet"kjærsten", uttalas med långt "ä" och betyder förstås kärestan. Så någon har väl sagt att L bor med kjærsten sin. Haha.
Vi börjar känna oss gamla och rutinerade härborta.

onsdag 10 november 2010

på t-banen

Idag var det en man som trillade ihop på T-banan. Helt plötsligt, just när tåget stannade. Jag skäms väldigt mycket för det men jag fungerar otroligt dåligt under krissituationer, så jag kan inte påstå att jag var till någon hjälp; skrek till, sprang fram och tillbaka i vagnen, vevade med mobilen, försökte komma ihåg numret till norska ambulansen. Men de andra! Ingen lyfte ett ögonbryn ens. Två män klev över honom där han låg, för att de skulle av. INGEN hjälpte honom. Ingen frågade ens hur det gick med honom, när han strax efteråt vaknade till och reste sig. Jävla Norge, jag måste härifrån.