Frihet

Min bästa vän har precis som jag ett slags djup grundläggande motvilja mot konventioner. (Och kanske ännu mer mot auktoriteter, men det är mer hennes egen grej.) Det där när man måste vara på nåt sätt som man kanske inte har lust med, eller när folk bestämmer över en eller tycker att man ska anpassa sig, det kan jag bli helt tokig på, och då backar hon alltid upp mig.

Jag har känt henne i halva mitt liv nu ungefär. Ibland ringer vi varandra och bara pratar om våra mammor. Ibland skickar vi sms med små låttextsnuttar som vi vet att den andra känner till och därför kommer att förstå precis hur vi har det just nu.

När folk pratar om ytliga saker, t ex vikt, kanske beskriver huruvida de har gått upp eller ner några kilo, eller hur de tänkt att de ska träna, eller om de tycker att någon annan är speciellt tjock eller smal, då kan man se min bästa väns blick liksom försvinna i fjärran. Det är för att hon håller på att försmäkta av tristess. Och motvilja. Sånt där snack är typ det värsta hon vet. Man blir lätt full i skratt när man ser det, och vet det.

Hon är tuff, romantisk, smart, rolig som fan, snabbtänkt, stark, har ett enormt rättvisepatos och en okuvlig frihetslängtan, eller längtan är nog fel ord. Hon är liksom fri. Det är därför det är så gött att hänga med henne.