Göteborg - Oslo (trodde aldrig jag skulle stanna så lääänge)

Jaha hörrni. Här sitter jag i en kompis lägenhet i Sverige och väntar på att det ska bli fredag så jag kan åka hem till Norge. Isn't it ironic.

De här första 6-7 veckorna då jag plötsligt blivit svensk arbetare igen har både gått fort och långsamt. Jag växlar mellan att nästan njuta av att det rullar på, att man på svenskt vis kan sköta sig bra och få dubbelt tillbaka, dock väl medveten om att parkbänken är aldrig långt borta, och rävsaxen kan slå igen. Ja, och så andra läget, där jag undrar vad tusan jag håller på med som lallar omkring här i min gamla stad istället för att åka hem till mitt riktiga liv. Det hela känns som en lång och ganska jobbig semester.

Mitt jobb vill jag inte berätta om här, men det är rätt speciellt. Och lägenheten tar vi över till helgen, så hittills har jag flyttat runt bland kompisar med alla saker i plastpåsar. Så jag har liksom inte gjort mig hemmastadd ännu, har kanske inte ens förstått vad jag gjort. Det var så enkelt ändå. Packa en väska och sätta sig på bussen. Första kvällen här var det Håkan Hellström-spelning på Ullevi. Vi satt utanför i rännstenen och tjuvlyssnade, precis som förr, precis som innan jag flyttade härifrån. Det känns som det var mer än tusen år sen, det känns precis som igår.

Kvällarna går åt till att känna mig ensam och längta efter L. De flesta helgerna ses vi och på söndagarna när man vet att man måste säga hejdå är det som att slita hjärtat ur kroppen; gråter från att jag vaknar tills att jag somnar, pretty much. Grät hela bussresan hem förra gången, som en kran. Faan vad ovärt. Samtidigt händer det saker med oss båda som är bra. Utveckling kanske. Och man måste ändra allt ibland. Testa sig fram. Vi har ändå gjort allting lite hursomhelst ända från början. Vi vet inte när vi träffades, och inte när vi blev ihop, har inget datum. (Det kanske är vanligt, jag vet inte. På Facebook kan man se att folk firar årsdag och sånt ibland.) Vidare fick jag flytta in i hans hem som var nästan ett härbärge på den tiden, massa grabbar och en katt i en pytteliten lägenhet. Och sen bodde vi bara han och jag i våningssäng i ett år. Och sen flyttade vi in hos mitt ex. Och sen har vi haft diverse kollektiv och nu har vi distansförhållande, efter sju år. Och nu bor jag lite hos hans ex. Ja, ni hör ju.

Iallafall. Jag har massa vänner här, och projekt som ligger på hög eftersom jag jobbar jämt och inte hinner någonting. Så det är inte synd om mig. Och jag kan åka till L nästan varje helg. Och det kommer in pengar. Det är bra. Men det här är ingen såndär solskenshistoria där Fritz tillslut tog mod till sig och kontrollen över sitt eget liv och flyttade och allt vart en dans på rosor. Nej nej. Jag ska bara döpa om bloggen och skriva om introt och fortsätta gnälla. Och sen, även om jag inte tagit mig i kragen och växt upp, så ska jag ta min underbara älskade fantastiska L och flytta norrut och producera 12 små L junior och leva på luft och barnbidrag.