How I hate this godforsaken town.

Vi går ut. Jag bjuder till. Det är svårt. I Oslo går man ut klockan ett. Själv gick jag upp halv sex på morronen och gick till jobbet. Jag vet inte hur dom andra gjorde. Norrmän jobbar oftast inte så hårt. Dom har fri och ferie titt som tätt. "När har ni påskeferie i Sverige da? Er det uken före eller uken etter?" Nej, vi tar inte tio dagars semester bara för att det är lite påsk. Vi har nån sketen helgdag extra, bara. Påsklov hade vi i mellanstadiet.

Och dom är sjuka jämt. Sjuksystemet är helt stört. Man kan välja mellan två sätt: endera att gå till doktorn och få sjukintyg. Är man sjukskriven från första dan har man 100% ersättning hela perioden, ingen karensdag. Eller så "tar man det på egenmelding". Då får man vara hemma tre dagar, 100% ersättning, ingen karensdag. Det får man göra tre eller om det är fyra ggr per år. Vilket leder till att folk går till doktorn (där det blir jättelånga köer) om dom har lite snuva, och sparar egenmeldingen till att ta långhelg eller till nån dag när man är lite trött. Eftersom jag faktiskt blir irriterad har väl den störda svenska arbetsmoralen och fuskarjakten satt sig i bakhuvudet på nåt jäkla sätt.

Tillbaka till den värdelösa utekvällen. Som en kompromiss går vi ut halv tolv. Då är jag lite full, jättetrött och sur. Det är helt somrigt ute, vilket har gjort att det är folk överallt på stan. Snorfulla. Dom tigger cigg, knuffas, svettas. En konstig kille ska absolut prata med mig, på mumlig nynorsk, han tror han kan hänga på. "Skjer 'ra?" Betyder "vad händer", bara ett mycket fulare sätt att säga på. Och när han inte fattar vad jag säger, säger han "Häh?" istället för "va"? Det gör alla.
Vi blir av med killen. Ska ta ut pengar och köpa cigg. Det finns inga bankomater i den här delen av stan. (Typ centrum). Inga kiosker eller 7-Eleven är öppna. Klockan är halv tolv. I huvudstan. Jag tänder min sista cigg och en gubbe förmanar mig att det är farligt att röka. Jo.
Vi går över Grönland, det är skitigt och luktar äckligt, älven rinner tvärs igenom stadsdelen, verkar vara den som luktar, kanske för att det blev vår idag. Ingen bryr sig. Såhär luktar Oslo.
Vi står i några olika köer. Fula dumma killar och deras snygga dumma tjejer. Jätteuppklädda. Det ser ut som på nyår. På varje fest eller krog jag har varit på har jag snabbt insett att jag är den enda tjejen där utan smink. Vi går förbi ett slagsmål. Snuten kör förbi, ambulansen kör förbi. Man hör alltid sirener. Utanför stället vi skulle till blir vi osams om det här med ciggen. Jag tröttnar på hela skiten och går hem. Dom andra tog inte med sig sina nycklar, och får således ringa på porten och väcka mig senare inatt. På vägen hem krockar jag med en full tjej, trampar i en spya, får fågelbajs på min sjal. Jag slänger den i rännstenen. Möter några svenskar som skriker på Emil i Lönneberga-låten, och jag skäms lite. I trapphuset är det nån som slagit sönder ett vinglas på bottenvåningen och hällt ut en halv öl på vår våning. Äckligt, skabbigt.
Och inte på hela vägen kunde jag se någon plansch om första maj. Inte en enda. Demonstrerar dom inte?

Så är stan. För mycket folk på för liten yta.
Min kompis blev knuffad vid tunnelbanehållplatsen för att det var nån idiot som skulle tränga sig före in, så hon halkade ner med benet mellan tåget och perrongen, och fastnade, ända upp till låret. På morgonen, i rusningstid. Ingen hjälpte henne. På egen hand tog hon sig upp och satt och blödde och svor. Ingen hjälper någon. Är det ekonomin som styr hela mentaliteten? Man roffar åt sig det man kan, tänker på sig själv. Göteborg är tydligen den stad i Sverige som har uppmätts ha kortast tid från att någon ramlar till att någon hjälper den upp. Det är rätt coolt.

Obs. Tyck inte synd om mig för den här bloggen. Jag är bitter men jag tjänar äckligt mycket pengar, på norskt vis.

Språket

Guleböj och brusefotölj är rent ljug. Men det finns annat.

tupplur : höneblund.

grodyngel : rumpetroll.

få stryk : få hjuling.

krossa fönster : knuse vindu.

Jag ska ut och supa med grabbarna : Jeg ska ut på fylla med gutta. (notera böjningen, trots bestämd form.)

Töj på ren göteborska betyder ju hasch. På norska är tøy olika saker, mest tyg, grej. Men sen ballar det ur; sylt : syltetøy. Varför? Lingonsylt : Tyttebærsyltetøy.

Och ett litterärt exempel:

Harry Potter landade med kvicken i handen : Harry Potter landade med snoppen i hånden. (Ja! Det heter så! Man tror att det är för bra för att vara sant. Den gyllene kvicken, The golden snitch, Den gyldne snoppen.)
Det blir såklart ännu bättre i nån av de sista böckerna när Harry trycker kvicken mot munnen för att få den att öppna sig. Kan det vara en slump?

Quidditch : Rumpeldunk.

Dumbledore : Humlesnurr.

Fortsättning följer, helt klart.

Trafiken, evt part one

Vid trafikljuset på vägen hem från bussen kan man få vänta tio minuter på grön gubbe. När det äntligen slår om är det grönt för gångtrafikanter i ungefär tre sekunder. Om man springer går det. Man vänjer sig såsmåningom. Man kan se hur gamla damer med rullator eller folk med barnvagnar står och peppar och liksom tar sats för att möjligen hinna över, innan bilarna börjar köra igen.

Utanför jobbet är det ännu värre. Busshållplatsen ligger på andra sidan vägen, och det finns inget övergångställe, närmaste ligger 300 meter neråt vägen. På eftermiddagarna är det oftast trafikstockning, då kan man ta sig över mellan bilarna eftersom det blir totalstopp. Men då kommer ju aldrig bussen heller.
Busshållplatsen har ingen bänk, inget tak, ingen tidtabell. Det är en skylt med en buss på. Till råga på allt luktar det helvete i hela området någon gång i veckan, vi vet inte riktigt varför, tydligen gav de sig på att gräva upp och lägga rör nånstans där det inte var lämpligt. Trafiken bullrar så mycket så man inte hör vad man tänker. Man kan bara stå där och hålla andan och titta på bilarna som schvissar förbi. Ibland missar jag bussen för att ingen bromsar in och släpper över mig. Busschauffören ser mig men han kan ju inte stå där hela dan. Jag vet inte hur olagligt det är att måla ett eget övergångsställe.

Norrmännen skrattar åt en om man säger att man åker buss till jobbet. "Det er jo ikke mulig, du må jo ha bil." En gång sa jag att det funkar faktiskt inte om alla kör bil, varken miljömässigt eller i stadsplaneringen. Det förstod dom inte. Klart alla ska ha bil. Klart man kör till och från jobbet varje dag, även om det är en kilometer, och själv, även om grannen jobbar på samma ställe. Han har ju egen bil.

På vintern blir det kaos, det gör det iochförsig i alla storstäder. Men Oslo är första stället där jag fått hjälpa till att sanda, för hand, för att ta mig till jobbet med bussen.
Snöplogen finns, men den plogar bara precis så att bilarna tar sig fram. Vill man gå från jobbet kan man välja mellan att gå bokstavligen mitt i bilvägen, eller på en snövall som i år tog sig uppemot en och en halv meter. Den täcker hela trottoaren. Det skulle gå att ploga där med, det är platt på andra sidan. Man gör det bara inte.

Har man otur kommer man med den trasiga bussen. Den verkar aldrig tas ur trafik; pålitlig som klockan dyker den upp, hasar sig fram runt bussterminalen. Den funkar långa sträckor, men när den måste bromsa in slocknar ljuset, det hörs ett högt pysande och så stänger den av sig. Vissa chaufförer är otåliga och slår på den igen direkt, men då stänger den genast av sig. De luttrade chaufförerna väntar en minut ungefär. Sen kan man köra till nästa hållplats. Och där sker samma visa omigen. Oftast hinner nästa buss ikapp efter ett tag. Då brukar vi få gå av och hoppa på den istället.

Oslo har bussar, spårvagnar, tunnelbana och pendeltåg. Pendeltågen är roligast, de fungerar i snitt varannan dag. De är gjorda för att gå i 70km/h men rälsen är så dålig så de kan bara köra i 15km/h. Ingen har brytt sig om att underhålla rälsen. Och ingen vill lägga ny. När jag var lite mer oerfaren i gamet tog jag pendeltåget till en jobbintervju. Det tar 30-40 minuter att ta sig till stan, men tåget verkade gå snabbast, enligt internetsidan trafikanten.no. Tåget gick sönder, jag ringde såklart och bokade om till nästa dag, och det tog två och en halv timme att ta sig hem. På jobbintervjun undrade de bara varför jag inte hade bil. Tjaa.

Rasismen, part one

Det kommer upp små lappar i trapphuset.

"Rumenske tiggere er blitt siktet på bakgården vår. De har rotet i søppelkassen. Nå må vi stå sammen og jobba og hjelpes åt i nabolaget at se etter så ikke noet skjer."

Det är inte första gången. Lägger man en krona i någons tomma kaffekopp kommer genast en norrman ikapp en och upplyser en om att man inte borde ha gjort det. De har det så bra ställt ändå, tydligen. Tiggarna borte dra hjem. De borte ha hjuling. De borte skjutas.

I Sverige har vi ett uttryck som indirekt säger en del om vår kulur, vår historia och vårt traditionella fördomsfulla förhållningssätt till andra kulturer. Jag syftar på klassikern "jag är inte rasist men". På norska är motsvarande uttryck "jeg er rasist" och så är det inget mer med det. De fattar inte ens att de borde skämmas.
Första veckan i Oslo läser jag dagstidningar och ser nyhetsmorgondebatter på tv, arbetslös som jag är och nyfiken på det norska samhällssystemet. Högt uppsatta politiker och samhällsvetare diskuterar under temat "vad ska vi gjøre åt somalierna". Ska de bli norska eller ska de skickas hem? Om de ska bli norska; hur ska de assimileras på bästa sätt, hur ska vi få dem så norska som möjligt? Den oundvikliga följdfrågan "vad är norskheten" dyker faktiskt aldrig upp. På jobbet visar det sig att alla röstar på Fremskrittspartiet. Vanliga vettiga människor. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta.

N-ordet används flitigt, på trikken, på stan, i affären. Det betraktas som ett neutralt beskrivande ord, även om det gärna åtföljs av en svordom. Fullständigt oproblematiserat, väcker inga reaktioner. Folk sänker inte ens rösten när de säger det. Migrationsverket heter Utlendingsnemnden, ett omöjligt ord i Sverige. Vi har haft folkrörelser och opinionsförändringar och språket har ändrats i takt med perspektiven. Begreppen har betydelse. Att ha erfarenhet av utvandring, eller att ens föräldrar har det, kan inte beteckna hela ens person för all framtid.
I ett kanske identitetspolitiskt försök till utvidgande av gruppbeteckning påpekar jag allt oftare att jag är utlänning, om vi nu ska använda det ordet för att förklara att jag har annat ursprung än norskt, nämligen svenskt, eller att jag är invandrad, men då får jag veta att det räknas liksom inte. Det är liksom inte samma sak. Och i slutändan handlar det alltid om att jag är vit. Och då är det okej. I Norge upprätthåller man hierarkierna, här slickar man uppåt och sparkar neråt. Tiggare får stryk på öppen gata och ingen ingriper. Men vi river åtminstone ner lapparna i trapphuset och slänger dom i søppelkassen. Tillsvidare.