Jensen osv.

När jag sist var på kurs pratade vi om bilder, reklam, signaler till kunder, kändisar och lite sånt. Och då dök det upp en bild på Siv Jensen, Fremskrittspartiets ledare, kvinnan bakom begreppet "snikislamisering" och förstås en massa andra dumheter. Det är alltid besvärligt när hon kommer på tal, för bland svenskar är den allmänna opinionen att hon är spritt språngande galen, men i Norge, tja, hon får ju 20% av rösterna.
Ändå, när bilden dök upp, så hörde jag en suck bakom mig där på kursen, och någon som viskade: Oh no! It's the white witch! Och sen ett utspritt fnitter. Och det var liksom nytt för mig, att man fick skoja så, här.

                                                                   The white witch.


För den som inte vet så mycket om Fremskrittspartiet kan man jämföra med vilket som helst av de andra nordiska missnöjespartierna egentligen. I början handlade det mest om att sänka skatten, och nu handlar det mest om att stoppa migrationen. Och så pratar de ibland om äganderätten, som de tydligen upplever som förskräckligt hotad. Carl I. Hagen var partiledare i 28 år innan Siv Jensen dök upp, jag minns honom inte riktigt, bara som ett hemskt ord när man var liten, lite som Hitler eller Bildt, ni vet de där orden som man inte begrep som barn men ändå rent instinktivt fick kalla kårar av. Skulle tro att Siv Jensen är ett sånt namn för barna idag.

Svanen

Ja, hurra, det är Oslos finaste konstverk!

Här gick jag och min kompis M förbi i våras nångång och jag blev så förtjust över snoppsvanen så M blev tvungen att lyssna på en lång utläggning om vad konstverket handlar om, vilket jag alltså freestylade så där på rak arm. Jag tror det lät ungefär såhär:

Åh vad fin den är, vilken sjukt bra idè, M, tror du också att den handlar om att liksom göra den manliga sexualiteten mera vacker? Eller åtminstone de ädlare delarna, om inte hela sexualiteten, ja, för den sitter ju inte bara i könsorganen kan man tycka, men det är ju så smart, tänk hur ofta kuttan bara ska liknas vid en nyutslagen blomma eller en jävla persika, och "dina bröst är som svalor som häckar" och så vidare, men aldrig får man se nåt sånt här! Jag skulle också vilja göra nåt, kanske skriva nåt, där manskroppen får objektifieras lika mycket, utifrån-blicken och det, där den får vara vacker! För mäns sexualitet är ju rätt nedtryckt om man tänker på saken, män får alltid vara gärningsmän eller iallafall snuskgubbar när det handlar om sex, ja i typ offentliga samtal, och deras sexualitet framställs i populärkulturen som ett jädra tåg som inte går att stoppa, och så får vi massa missförstånd mellan oss på grund av det. Vet du att på engelska är "pollution" ett annat ord för utlösning? Förorening! Det är ju inget positivt ord! Den manliga sexualiteten borde oftare skildras så här, som en svan! Hurra!  

M lyssnade tålmodigt, sa "Ja, så kanske det är", och vi gick och tog en öl och pratade om nåt annat.

krascher och kriser

Läste det här igår:

http://www.svd.se/naringsliv/nyheter/varlden/toppekonomer-varnar-for-bostadsbubbla-i-norge_7592368.svd

och sen satt vi och pratade lite om vad det innebär. Vi har ju skojat lite förr om att när lånebubblan kraschar är det bäst att befinna sig långt härifrån med miljonerna. Tyvärr har det inte riktigt blivit några miljoner (än), för även om man tjänar bra härborta så rullar det ut pengar i ungefär samma takt. Man kan tycka att det är lite plus-minus-noll att flytta till Oslo, men det var det inte, den stora grejen var ju att det fanns och finns jobb, till skillnad mot hemma. Jag har tyckt att jag varit extremt välavlönad, men genomsnittslönen i Norge ligger på gott och väl 120.000 mer om året än vad jag och mina kompisar tjänar. Vi hör till de 10 procenten som tjänar sämst, den outbildade invandrade arbetskraften. Och det är ju lite speciellt att gå och känna att man verkligen kommit upp sig, samtidigt som man är en lönedumpare.
Pratade med min kompis A, som är norsk, om lånegenomsnittet här i landet, och han sa samma sak, bäst att dra och flytta pengarna innan det smäller. Folk har så höga skulder och i regel inga sparpengar, och vi som gör på "gamla måten", alltså inte har massa ägodelar som det egentligen är banken som äger, kommer få betala priset så småningom. När bostadsbubblan spricker får skattebetalarna rädda bankerna, osv, you know the drill. Fast jag tänker att de vanliga knegarna som ändå har feta lån på hus och bil och plasmatv får också betala priset. När räntorna barkar och sådär. Dock kanske det är lika bra att man inte äger sin bostad. Och det kanske blir billigare att hyra när krisen kommer?
Lite komiskt är det ju att vi diskuterar hur vi ska rädda våra fantastiska tillgångar, vad snackar vi liksom, tjugetusen spänn, en trasig gammal bil och några hyllmeter gamla böcker? Överklassen skulle skratta om de hörde oss.

Det mest irriterande är ändå när politiker, näringslivsgubbar och experter i en kris går ut och anklagar befolkningen för att ha levt över sina tillgångar och därigenom orsakat krisen. Vad fan. Hela samhället skriker ju efter vår överkonsumtion, staten bara curlar med företag som lurar oss att spekulera bort bostad och pension och de mest basala behoven, såg f.ö. en mysig amerikansk reklamfilm för sms-lån där man rekommenderades att söka om lån för att ha råd med mat och hyra. De riktade sig till folk som tjänade minst 800 dollar i månaden(!), som då gärna kunde få lån på minst 1000 dollar, med vansinnesränta. Som hittat.

Hur ska man kunna veta vad som är smart för framtiden? Jag går på magkänslan; jag tycker inte om att äga nåt annat än gamla böcker, jag tycker inte om spekulation annat än vad gäller stryktipset, jag tycker inte om smarta avtal med "rörliga priser utan tak" som alla elbolag och sånt vill få en att välja, jag tycker inte om att välja heller, fuck it.

Såg ni det där klippet som läckte ut på han Romney, när han pratade för sina egna? Där han sa, nästan lite uppgivet, att deras valkampanj tyvärr inte kunde nå ut till Obamas väljare, den stora del av befolkningen som enligt Romney inte vill göra rätt för sig, som vill att staten ska dadda dem? Han gick på ett bra tag om bidragstagare och parasiter, och jag blev mer och mer irriterad, hur faen kan man ha ett sånt sjukligt förakt för sitt folk, men sen började han säga några grejer som faktiskt stämde, han sa att de här människorna tycker att tak över huvudet, mat och arbete ska vara en rättighet, har man hört så tokigt, och man bara, tjaa, jo, det tycker vi ju, det har du fattat rätt.
Det var lite som att polletten trillade ner för mig när jag såg det där. Saker Jan fucking Björklund brukar säga om elever som inte presterar i skolan, saker Reinfeldt säger om etniska svenskar mitt i livet som minsann inte besvärar honom med arbetslöshet och andra tråkigheter, det var nåt som föll på plats, nåt om de här maktkåta korrumperade människorna som har dollartecken i ögonen och fanimig inget hjärta i bröstet, nåt som jag börjar förstå. Hur de ser på oss. Och plötsligt skäms jag inte ett dugg för mitt politikerförakt, för att jag hatar överklassen, nyliberaler eller företagare i allmänhet, inte för nåt av det. Jag får höra ibland att jag är bakåtsträvare eller trångsynt eller arbetarromantisk eller whatever, men det skiter jag i, inga vinster i välfärden (Liv Strömquist for president!) för helvete.

Jag kan inte påverka vad som händer framöver i särskilt stor grad. Jag kan inte planera smart. Det får gå som det går med Norge, säger vi sävligt till varandra, och vi får liksom go with the flow.

Att gå på kurs

Häromdan när jag var på kurs så satt jag och tänkte på hur stor skillnad det är mellan en kurs och en kurs. Och så tänkte jag på glappet mellan universitetet och övriga världen. När jag gick på universitetet blev jag lite förvånad över hur verklighetsfrånvända många var, som bara räknade högskolepoäng och inte hade haft nåt jobb och gärna tjatade om att jag skulle ta min fil.kand., (why, oh why, tänker jag nu, för att få en guldstjärna i himlen?) och vi hamnade i en diskussion en gång där det visade sig att ingen utom jag kände någon som tagit droger. Alltså aldrig. Och det här utspelade sig i en storstad.
Sen var det där med att alla ens prestationer hade noll och inget värde när man kom ut i samhället. Vilken arbetsgivare eller mäklare eller handledare i vadsomhelst bryr sig om mina poäng eller mina uppsatser om sedlighetsdebatten på 1880-talet? Det enda jag kan ha de där poängen till, det är att impa på folk på fest, som ett litet partytrick. Själva värdet av studierna ligger förstås inte där, det ligger i att jag hade förbannat kul när jag helt legitimt fick förkovra mig i mina intressen under ett par år. Je ne regrette rien.

Iallafall. Sedan kommer man ut i världen och knegar på golvet och känner att man hittat verklighetens folk, som det heter nuförtiden, kollegorna alltså, som vet hur det är, som jobbat alltid och känner folk som tagit droger. Gött, tycker man då, ändå tills det börjar krypa fram att de är rasister i smyg, skiter fullständigt i sedlighetsdebatten på 1880-talet och avskyr folk som gått och förkovrat sig på universitet.

Det var glappet det. Och nu i vuxen ålder hamnar jag ibland på lite kurser, det kan vara fortbildning på jobbet, etablerarkurs, söka-jobb-kurs via NAV eller AF eller nåt annat. Och de är alltid likadana, vad tusan ämnet än ska föreställa, det börjar lite lätt med nåt sånt här:

 

Och så blir man uppmanad att se noga på bilden, det blir gärna ett uppehåll på flera minuter. Är det en fin ung dam eller är det en gammal tant? Ja herreminje, det är ju båda! Tänk hur det kan vara va, med olika perspektiv!
Och det är allt de hade att lära ut. De har ingenting annat att berätta om bilden. Vi människor kan ha olika perspektiv, tack för idag, slut för idag.
Den här bilden finns ju i lite olika varianter, ibland är det haren/ankan, men såfort den dykt upp på en kurs så ringer jag pappa och berättar, och så skrattar vi åt hur dumt det är. Pappa i sin tur ringer mig när hans favoritdumhet dyker upp på hans kurser, och det har den allt gjort på mina med de sista åren, den har faktiskt blivit mer frekvent förekommande än dam-tanten här ovan. Ni kanske redan har gissat vad det är? Här kommer den:
                                         

Maslows behovshierarki! Den kallas ju också behovstrappa, och behovspyramid, och det roligaste på mina kurser är när de inte fattat att namnet hör ihop med bilden, alltså de kan visa pyramiden på nån schleten overhead och så ha döpt den till "trappa" eller tvärtom. Så jädra dumt.
Iallafall, det vi arma kursdeltagare ska lära oss av detta är typ att vissa behov måste vara tillfredsställda innan individen kan bry sig om andra behov, eller nåt i den stilen, jag vettefan egentligen, det är aldrig nån som lärt mig den, de bara visar den och nickar lite viktigt. Jag lovar att pappa kan den utantill. Maslows behovshierarki är numera vårt riktiga lågvattenmärke; om den kommer första dagen på en kurs, då vet man att det kommer bli shit och att det är bäst att bita ihop och ta med sig sudoku nästa dag.

En annan dålig sak på kurser är föreläsare som inte förstått vettig användning av sina medier och tillbehör. Alltså när man kommer in får man ett pappershäfte med lite text i en ruta på varje sida. Och när det drar igång tar föreläsaren upp exakt samma ruta med samma text på overheaden eller power-point-grejen, och sen, ve och fasa, sen visar det sig att de inte har nåt att säga utan bara LÄSER UPP det som står! Samma sak! Samma information x 3. Det hade alltså räckt med att ge oss ett papper, istället för att ta upp hela dan, eller kanske veckan, det beror på hur stor otur man haft med sin kurs.

Och så uppropen. Som i lågstadiet. Näe, verklighetsfrånvänt eller inte, tacka vet jag universitetet som inte tar för givet att man är efterbliven. Går man en kurs ute i världen, i näringslivet eller värst - i arbetsmarknadsåtgärderna, kan man numera räkna med att bli kränkt, i ordets rättmätiga betydelse.

Rut

Norge håller liksom alltid ett öga på Sverige och hur utvecklingen går i grannlandet, det är ganska kul att följa. Ni vet det här med 10-års-trenden. Torsklagen infördes 10 år efter Sverige, och det här med att anställda inom Politiet osv får bära slöja var samma grej. Till nästa år börjar man slopa skattekorten, kanske inte efter svenskt exempel förstås, men jag har hört sägas i förklaringarna att "det blir litt sånn som i Sverige". Nu funderar man på RUT-avdraget. Och jag som brukar propagera för en hel del svenska ordningar biter mig i tungan.

Finns det nåt kvar att säga om hushållsnära tjänster? Jag har återkommande bråk om den här förbannade frågan, med vissa människor, och vi fortsätter säga samma typ av argument år efter år, utan att förstå varandra. Vi har ju den här "vem städar hemma hos städerskan?" eller "vem vill att dens barn ska ha en karriär som piga hos överklassen?" eller "om vi hade precis samma förutsättningar för att välja vad vi ville bli, då vore det inget problem att någon är städare" och så vidare i all oändlighet. Och sen har vi andra sidan som gärna åberopar jämställdheten, eller säger "vad är det för skillnad på att hyra in en hantverkare jämfört med en städare?" eller "varför tycker du att städyrket är så lite värt?" och sånt. En del förefaller tycka att det är lite klasskamp med RUT-avdraget, att det bara varit en förmån för de rika tidigare, men nu öppnas det för alla i jämlikhetens namn. Jodå, alla är jämlika utom städerskan. Säger jag då.

Det stora problemet är ju inte städningen i sig. Precis som att problemet med porren inte är att folk har sex på film. Etc.
Problemet är att vi inte klarar att göra industri av nånting utan att fullständigt fucka upp det och göra det orättvist. Och sen är det en massa andra problem inblandade också. Vi försöker bota symptomen istället för sjukdomen, som vanligt. Är det rimligt att vi jobbar så mycket så vi inte har tid att städa toaletten, till exempel. Nej, det är det inte.
Problemet är ju också det med skattepengarna. Vad ska jag med avdrag på städningen om mitt framtida barn inte får förskoleplats eller mina föräldrar inte får rimlig hjälp på ålderdomshemmet, en vacker dag? Toaletten blänker men allt annat går till helvete. Herregud så dumt.
Ibland provar vi också att jämföra med barnomsorgen, för nuförtiden kan man ju få pengar för att vara hemma med sina barn istället för att ha dem på förskolan. Och då kanske man borde få betalt av staten för att städa sin egen toalett istället för att använda sig av den offentliga tjänsten? Igen, herregud vad dumt.

Vidare sägs det att man minskar svartarbetet, RUT-avdraget finansierar sig självt eftersom det också kommer in mer skattepengar som man liksom gick miste om förut. Det skiter jag i. Det var överklassens gamla jävla oskick att tvinga utsatta människor att jobba svart hemma hos dem, för att de själva var för viktiga och för fina för att ta hand om sin egen skit, de hade dessutom mage att göra om det till att de hjälpte dessa människor, och det här oskicket skulle sedan upp på samhällsagendan som något föredömligt beteende, bara det putsades till lite i kanten, alltså gjordes vitt. Det är oskicket som ska ändras, inte omständigheterna för det.
Själva utförandet att dra en mopp över golvet eller torka av ett fönster är väl inga sämre eller mer ogiltiga arbetsuppgifter än några som helst andra. Det är omständigheterna. Ibland säger folk att den som städar på en skola eller ett bibliotek eller ett sjukhus borde ju uppvärderas, och vill få det till att det skulle vara samma sak som att vara piga hemma hos en såndär viktig och fin person. Ja, deras arbete ska uppvärderas, och nej det är inte samma sak. Bibliotek och skolor och sjukhus hör till det offentliga och gemensamma och självklart måste det städas där, det är en samhällsuppgift som är till nytta för alla. Egentligen tror jag dock att det skulle bli bättre om vi delade på det jobbet, om det inte är nån som hemskt gärna vill göra det själv.
Ja, det är ju det också. Det är massa utopi inblandat. En hel massa förutsättningar behövs innan vi kan styra upp det här, kanske innan jag ens kan göra mig förstådd med RUT-förespråkarna.
Såhär ungefär: det ska finnas jobb till alla, fast lagom mycket, ingen ska jobba ihjäl sig och ingen ska behöva gå utan. Och alla ska kunna välja vad de vill hålla på med, ha samma chanser och samma skyldigheter, ingen ska vara rikare än någon annan, ingen ska sko sig på andras bekostnad, den som behöver hjälp ska få hjälp
och så vidare i all oändlighet. Jag kanske är verklighetsfrånvänd som är emot hushållsnära tjänster för att frågan passar så dåligt ihop med detta ovanstående. Men då vill jag bara få sagt att alla de andra, som är för på grund av att frågan passar så bra ihop med deras kapitalistiska individualistiska roffa-åt-sig-samhälle, är förbannade cyniker utan ideal. Såklart att vi inte förstår varandra.