tävla och vinn

Det är en riktigt tråkig söndag. Jag har suttit och filat på ett tävlingsbidrag till en tävling jag snubblade över: skriv ett barnboksmanus, vinn tjufemtusen spänn. Lätt, tänkte jag. Men det var det inte.

I ett anfall av nostalgi går jag in på en tidigare välbesökt hemsida: blienvinnare.com. Fast nu får jag hänga på blienvinner.com, den norska motsvarigheten. Där ligger massvis med dumma tävlingar och man kan välja efter priskategori, t ex pengar då, som intresserar mig. Då ska det fyllas i scheman och tas emot nyhetsbrev för all framtid, det ska skrapas fiktiva lotter och skrivas slogans. Jag är föralldel ganska bra på slogans. Har vunnit en mobil och en dator i mina dar.
Det var en del nyheter på sidan. En ny populär tävlingsform var bloggtävlingar, som går ut på att man ska skriva ett inlägg på sin blogg om en viss grej, skicka in länken till tävlingen och sen vänta på att vinna. Så om det dyker upp ett lite menlöst inlägg här som handlar om läppar (tävlingen var sponsrad av Lypsyl) så är det för att jag vill vinna en MacBook Pro och inte har mycket till stolthet kvar.

Vidare hittar jag den enda novelltävlingen (har en förkärlek för såna) men där är prissumman ynka tusen kronor. I presentkort. På Kondomeriet.
Nej, det blir det inget med. Istället börjar jag på ett test på en tävling om gratishotellnätter. Det är helt irrationellt gjort, jag avskyr ju att åka bort. Men i det här läget kan jag tänka mig att vinna vad som helst. Testet handlar om vilken typ av romantiker jag är. Frågorna är helt puckade och svarsalternativen värre:

"4. Det är alla hjärtans dag och du...

... ser fram mot vad som komma skall. Du vet inte vad som väntar men kul ska det bli!
... tycker att alla anledningar att fira kärleken är goda. Må så vara att det är en stor konsumtionskarusell, men det struntar du i.
... har köpt en så'n där hjärtformad chokladask. Och bokat bord på restaurang. Så det så.
... vet inte riktigt vad du ska göra för att nog uttrycka din kärlek. Paris, Rom, luftballong - allt känns för banalt."

Ja, jag fick ju lov att ta sista alternativet. Allt känns faktiskt banalt. Jävla trams.
Efter åtta frågor i samma klass kommer plötsligt:

"9. Läser du böcker?

Ja
Ja men bara ljudböcker
Nej

10. Vad är viktigast när du köper underkläder?

Pris
Kvalitet
Design"

Vid det här laget har jag hederlig som jag är suttit och tänkt igenom min och L:s relation, utifrån de fåniga frågorna. Kanske har vi inte frukost på sängen tillräckligt ofta. Kanske skulle man skicka mer gulliga sms, jag vet inte. Och jag fortsätter klicka, ja, jag läser böcker, vem läser inte böcker? Och underkläder, 100% bomull är viktigt, det har man lärt sig den hårda vägen, så jag tar väl svarsalternativ kvalitet fast jag menar material. Och då kommer sista frågan;

"11. Vill du veta hur du kan minska ditt upptag av fett i den dagliga kosten och gå ner i vikt utan att banta?

Ja
Nej"

Nejnejnej, det vill jag absolut inte veta. Då måste man tänka på det också, jag har fullt upp för fan, och dessutom är jag feminist, varför har ni ingen fråga om det? Jag fattar ju att de här sista frågorna är för att de ska veta vilken direktadresserad reklam de kan rikta in sig på att bombardera mig med. Men jag var liksom ändå lite oförberedd på deras ton. De lurade mig att tänka på kärlek och olika problem, så förbannat utstuderat.

Äsch. Sista tävlingen jag hoppar på är en romantävling. Hundratusen norska i prispotten. Och visst kan jag slänga ihop en roman före första april. Jag har ju bara hållit på med min anspråkslösa diktsamling i drygt åtta år.
Det är Det Norske Samlaget som arrangerar tävlingen, vilket vi vid det här laget vet inte har något med Kondomeriet att göra, det är bara Norges största bokförlag som råkat få ett så olyckligt namn. Romanen ska handla om vår tids utmaningar. Herregud. OCH den måste vara skriven på nynorsk.
Där ger jag mig. Okej, det var inte min tävling. Det bidde inga vantar, det bidde ingenting.

snö

Nej vet ni vad. Alla pratar om det och det börjar bli riktigt tjatigt, men faktum kvarstår; det är för mycket snö. Det finns ingenstans att skotta upp det. Vi försöker välja vilka områden vi kan kan ha som otillgängliga: "Här då? Här behöver vi kanske inte komma fram? Kan vi låta bli att gå till garaget tills våren kommer? Skotta upp det häråt då vettja". Det är ju rent löjligt.
Har således hållit mig inne hela helgen, själv. Förkovrat mig i tidningar, bilagor och bloggar. Första Klassekampen kom igår och uppehöll mig större delen av dagen. Den levde upp till förväntningarna. Om man ger bort den på några veckors provprenumeration kan man få fina premier som jag förstås är väldigt sugen på. Problemet är bara att jag liksom inte känner så många lämpliga provare här. Hur tusan ska jag komma åt premierna?

För att fortsätta den tidigare tråden om muslimerna: stötte på en poäng i en artikel i Klassekampen som tyvärr går stick i stäv men min ståndpunkt om nyttan i yttrandena. Alltså att ena parten kan låta bli att rita karikatyrer som den egentligen är helt ointresserad av, till förmån för den andra parten, som då slipper betydande obehag. Vi kan hjälpas åt, helt enkelt.
Det är iallafall en tjomme från universitetet, en lektor i filosofi, som skriver att en väsentlig poäng med yttrandefriheten är att det inte kan göras skillnad mellan kloka och icke-kloka yttranden. Det skulle isåfall kräva en instans som satte standard och höll koll, och så kan vi inte ha det.
Ja, jag blir ju tvungen att hålla med, även om vi då grundar det här samhället på ett tvång att behöva lyssna på massa idioter. Och se deras barnsliga teckningar fläkas ut i det offentliga rummet.
Men fantasin om ett kontrollsamhälle som kräver att befolkningen yttrar sig först när den faktiskt har något att komma med, den har jag kvar, i all hemlighet. Jag fattar ju att det inte går. Det är vansinnigt odemokratiskt. Demokrati innebär just nu just här rätten att sprida dumhet, och internet har visat sig oöverträffbart i detta syfte. Hurra för mänskligheten. Och internet.

Den hära lektorn menar i vilket fall som helst att konflikter är nyttiga. Så då kan man väl säga att det finns en nytta med idiot-uttalandena ändå. De gör att konflikten fortsätter. Han skriver om den kollektiva läroprocessen, som vi alltså är mitt uppe i. Han skriver om arbetarrörelsen och konflikter som leder till samhällets utveckling. Ja ja ja. Det är bra och sant alltihopa.
På demonstrationen förra helgen hade en studentkille utmärkt sig, han heter Mohyeldeen och under sitt tal hade han sagt något om att en händelse som 11 september skulle kunna ske på norsk mark. Men det var tydligen inte menat som ett hot, mer som ett realistiskt påpekande, jag vet inte. Och hela demonstrationen gick ju ut på att muslimer ska få mer i respekt i det norska samhället, och att teckningarna och angreppen bara föder mer hat. Så det är inte så himla stort ändå, tycker jag.
Iallafall, efter det här har alla polisanmält varandra fram och tillbaka. Islamsk Råd och massa andra organisationer tar starkt avstånd från Mohyeldeens uttalanden och det som känns lite bra är att det norska etablissemanget och kanske också folk i gemen här för första gången lägger märke till att det finns olika muslimer som tycker olika saker.
Nyttiga konflikter. Det kanske är så. Jag blir hursomhelst lite inspirerad av att det finns dom som ser hopp här omkring oss. Och också av att se radikalism och engagemang och passion mitt i den här förbannade loja liknöjda paradise-hotel-&-fryspizza-samtiden.

u-land

Vi måste koka vårt dricksvatten. Det är nåt fel på kommunens reningsanläggning. De rekommenderar att man inte ens borstar tänderna i det. Känns ju fresh.

Det snackades om det på jobbet igår och ingen verkade förvånad, det var bara helt apropå att "husk og ikke drikke vann nå da". Men norskarna dricker ju ändå mest brus, de kanske inte berörs så mycket.
Vi börjar så smått vänja oss vid den här typen av undantagstillstånd. Kokade massa vatten igår och hällde upp på flaskor och satte ut i snön. Det svåra är att komma ihåg det, man är ju så van att bara gå till kranen. Det fick L att tänka på u-länderna, och mig att tänka på festivaler. Vi har lite olika referensramar, tyvärr.

Det är inte första gången det händer här i modern tid. För två år sen hade de plötsligt problem med avloppsvatten i dricksvattnet. Det var innan jag kom hit, tack och lov.

Veckans händelse: Hittade fram till ett annat Siba. De hade en helt okej mobil och Tele2-kontantkort, men det var märkligt nog lite hysch-hysch kring det hela. De hade några stycken kvar undangömda, en trevlig tjej i personalen letade fram ett åt mig. Vad är det med Tele2? Försöker de bli lite exklusiva?

idag

Dagens händelser:

Också Elkjøp är återförsäljare för Tele2. Men där var kontantkorten bara slut. Jag oroar mig för att det ska kommit sms till min gamla försvunna mobil, och att jag aldrig kommer att få veta det.

Har skaffat prenumeration på den finfina tidningen Klassekampen. Fegade ur i sista stund och tog bara lördagsprenumeration, med tanke på hur sällan de tömmer pappers/kartongåtervinningen. Jag ligger steget före när jag planerar.

det heter inte utlending, det heter medmänniska

Eftersom vi inte har några kanaler på tv missar jag allting av samhällsinformation. Hoppas råda bot på det med dagstidning en gång i veckan. Har ändå lyckats snappa upp att den norska tidningen Dagbladet sitter i skiten just nu. I Aftenposten återges händelseförloppet ungefär såhär:
Norske politiets sikkerhetstjeneste har en facebookgrupp. (redan här är det kul. är det norska säpo som hänger på facebook? vad skriver de där liksom?)
Det brukar vara en lugn grupp, men i slutet av januari blev den bombarderad med olika inlägg, en hel del grovt rasistiska, om jag förstod det rätt. Bland annat länkar till teckningar av profeten och sånt, som brukar vara populärt. Alltså fick massa folk sitta och jobba med att ta bort olämpligheter från sidan. Då var det vanliga inlägg som också fick stryka på foten, och Dagbladet gjorde en artikel om det, om folk från "andra sidan" som kände sig censurerade. Dagbladet valde då att fronta artikeln genom att sätta den israeliska teckningen från 1997, föreställande Muhammed som en gris, på framsidan. Enligt Aftenposten för att visa vad det handlade om. Ja visst. Hur ska vi annars förstå vad artikeln handlar om.
Inte kan dom vara så puckade att de tror det är en bra idè?
Alla gick i taket förstås och igår skulle det hållas demonstrationer. Taxichaufförer har strejkat i helgen och kioskägare vägrar sälja Dagbladet. Tydligen hade amerikanska ambassaden gått ut med varningar inför demonstrationen för att folk skulle hålla sig hemma, nu blir det farligt. Och så hölls en helt fredlig (såklart) demonstration med omkring 3000 pers tror jag det stod. Och nu händer väl inte så mycket mer.
Jag är så trött på skiten. Låt muslimerna vara ifred. Jag tycker såhär: om den ena parten verkligen behöver göra nåt som inte är okej för den andra parten, då får vi prata om det, hur ska vi göra, vem ska kompromissa hur. Men om en sak som är viktig för ena parten inte spelar minsta roll för den andra, då kan den andra bara låta bli det. Eller? Måste det ritas? Måste det sitta på framsidan? Och om man gör det fast man inte måste, om man gör det fast man vet att det tar hus i helvete, bara för att jävlas eller provocera eller vad det nu är, då får man faan skylla sig själv sen, om det blir konsekvenser. För nu är folk sura över strejken, över demonstrationerna, över reaktioner som var väntade. Det är sånt jävla tjat och gnäll om muslimer hela tiden, jag blir vansinnig, jag orkar inte höra mer, ni har ju inte ens träffat några muslimer, de har inte gjort er nåt, ni vet ju inte ens vilka det är. Jag vill inte lyssna, jag vill fokusera på likhet istället för skillnad, det går fint vad gäller etnicitet men med rasister går det inte. Gå hem och klaga framför teven men börja fatta att det där är åsikter man ska skämmas för, det där är något smutsigt, skamligt, ovärdigt för människan som den får hålla för sig själv om den nu absolut ska hålla på med det.
Jag trodde man kunde välja sina strider. Men det går inte att komma undan.

tunnelbanan

En sak som verkligen börjat störa mig är alla snubbar som går omkring på tunnelbanehållplatsperrongen. Alltså vad är det med er, stå still för fan.

Ibland krockar de liksom med varandra, hummar lite, försöker välja vem som ska väja åt vilket håll, och sen fortsätter de. Bara för att vända ett par meter bort och strutta tillbaka. De är i vägen för folk som ska av och på andra tåg, de är i vägen för nyblivna föräldrar med barnvagnar, för pensionärer med rullatorer, och för mig. Även där det är som trängst ska de fram, pressar sig fram i folkmassan för att strax efteråt vända och pressa sig tillbaks. De kan vara i alla åldrar. Spänniga tonårskillar traskar runt där. Gamla män med käpp. Det måste ju vara bättre att sätta sig ner för dom iallafall tycker man.

Det är nästan aldrig tjejer som beter sig så. Tjejerna står still och bara väntar, rakt upp och ned. Jag tror att manligheten är i kris.

mobilen och gångtrafikantsdiskrimineringen

Läser just nu Åsa Linderborgs bok Håll med eller håll käft, och har också nyligen sett den där dokumentären om Dixie Chicks; Shut up and sing. Parallell där, minsann.

Båda är bra. Är det inte lite konstigt att värsta kulturchefen på Aftonbladet kan få vara marxist, och prata om det? Och att Dixie Chicks fick så förskräckligt mycket hatiska människor efter sig fast dom knappt hade sagt nånting? Motsättning där, minsann.

Men det är det där sjuka gamla USA igen. Det verkar ju inte klokt. Verkligheten överträffar fantasin vad gäller dumheten som kommer därifrån. Jag tror inte jag skulle åka dit ens om jag fick betalt för det. Nånstans måste man börja sätta gränser.

På mobilfronten:
Siba är återförsäljare för Tele2. De har också en del schyssta rätt billiga mobiler. Det visade sig bara finnas två Siba i hela jäkla stan. Det ena ligger vid Kiellands plass men dit hittar jag inte så bra. Det andra ligger lagom till för en liten avstickare från vägen hem från jobbet. Enligt google maps var det bara 200 meter från hållplatsen.
Det jag inte tänkte på när jag hoppade av bussen vid Kjelsrud för min lilla avstickare, var att google maps bara mäter avstånd i biltrafiksmått. Det finns inga längduppgifter eller beskrivningar eller förslag på övergångsställen eller nånting för oss gångtrafikanter. Och eftersom Oslo är byggt med endast bilisterna i åtanke så gick min avstickare åt helvete. Det fanns ingen trottoar. Bara snö och massa bilar och broar och tunnlar och så E6:an, mitt i alltihop. I fyrtio minuter gick jag som katten kring het gröt(?) runt Siba-huset, jag såg det, jag såg bilavfarterna från E6:an, men inte fan kunde man gå fram till butiken. Provade en bakväg från parkeringen, pulsade i meterhög snö, i nån annans fotspår. Fler har alltså varit där i samma ärende. När jag äntligen kom upp på en liten väg som jag trodde skulle gå ner till butikens ingång, visade det sig att den ledde ett par meter upp på bron över E6:an igen, och sen försvann liksom trottoaren in i sig själv. It was no more. Då blev jag stående där en stund och funderade på om jag skulle gråta. Hur kan det vara så svårt? Varför blir det sånt här varje gång det är nåt? Är det mig eller Oslo det är fel på? Varför kan vi inte samarbeta?

L sa att om jag köper en bil så kan han skjutsa mig till Siba. Det är nog så jag får göra. Förutsatt att det finns några bilaffärer här i stan med trottoar fram till huset. Fan.

Mobiltelefon

Jag har tappat mobilen, eller om den möjligen har blivit snodd. Drygt, tänker man då. Särskilt härjet med att börja ragga telefonnummer igen.
Det första man måste göra är att gå in på Tele2.no och beställa nytt simkort. Då får man skriva in sitt norska personnummer, och då kommer ens adress automatiskt upp. I samband med mina skattekortsproblem har jag äntligen adressändrat ordentligt, men tydligen är inte det samma sak som ändring i Folkeregistret. Alltså har Tele2 fel adress till mig. Det går inte att ändra adress i deras system, det hjälper heller inte att ringa dem och vänta medan deras telefonist går och frågar chefen vad man kan göra åt detta till synes olösliga problem. De kan nämligen enligt denne chef inte ändra folks uppgifter.
För att komma fram till skatteetaten och ändra adress i Folkeregistret kan man få stå i telefonkö i flera dagar. Och så länge kan man inte gå utan mobil 2010. För att gå till skatteetaten och snacka med dom måste man som tidigare nämnt ta ledigt en hel dag. Killen på Tele2 tipsar mig om att man kan gå till en förhandlare och köpa både mobil och simkort.
Jag kollar alltså upp att en stor elektronikbutik i mitt område är förhandlare till Tele2, och blir nöjd över att slippa åka in till stan, så gammal är jag.
Killen på butiken har det travelt (stressigt) fast det knappt är några kunder där. Vi pratar lite om abonnemang men då har vi det gamla bekanta problemet att Tele2 kräver att man ska ha bott i Norge i 2 år för att få teckna abonnemang, och jag är nu inne på ett och ett halvt. Netcom är enklare, berättar killen. Då behöver man bara skicka in sina tre senaste löneslippar (specifikationer) och jobbkontrakt och lite andra papir för att bevisa att man har råd med abonnemanget. Jag tycker inte att det låter så enkelt och vill heller inte ha Netcom, ingen annan har det och jag vet inte vad de har för priser på Sverigesamtal. Fuck Netcom alltså. Norges misstro mot invandrares ekonomi gör att jag tillslut väljer ut ett par alternativ på mobiler och ber att få köpa med ett vanligt kontantkort för Tele2. Den ena mobilen är slut, den andra har ingen laddare och det visar sig att kontantkorten är helt slut. Då går jag hem.

Alltså det är ju så bakvänt. När man inte behöver dom står de jäkla Tele2-försäljarna överallt och ska pracka på en mobil och abonnemang och kort, men när man behöver dom, när man är beredd att skriva på nästan vadsomhelst och pengarna bränner i fickan, då är dom som bortblåsta. Ingen vill låta mig köpa.
Har också lite dubbla känslor för kontrollsystemen kring abonnemangen. Byråkratiskt och sjukt, tycker man först. Ska inte jag få ha abonnemang. Och sen tänker man lite på kreditmarknadens avregleringar och finanskrisen och bostadsbubblan i USA. Se hur bra det gick. Och jag älskar ju kontrollsamhället, med dess ordning och reda, dess omsorg om folk som nästan kan verka omyndigförklarande och bestraffande. Norge vill inte att jag ska hamna i lyxfällan. Och kanske inte att jag ska ringa så mycket heller.

svensk mat

Nu börjar förråden ta slut på allvar. Havregrädden har varit slut i två veckor. Havremjölken ännu längre, köper den dyra nere på ica. Bland konserverna är det bara lite sorglig sparris kvar. Rätt ovärt med sparris på burk ändå, den är inte det minsta lik den riktiga. Vi är också inne på sista havregrynspaketet. Rågflingorna har bara smulor kvar i botten på påsen.
Tartexen är slut sen i julas. Cigaretter och rapsolja och kaffe har vi fått köpa norskt. Dyrt och dåligt.

Alltså har vi planerat en "harrytur" hela veckan. Ordet Harry kan betyda töntigt, lamt, raggarcruising, men även ihop med ordet "tur"; shoppingresa till Sverige.
För oss utan bil går bussarna Timeekspressen och Grensependeln från Oslo till Nordby Köpcenter utanför Svinesund. Jag har varit där en gång, med bil med en kollega, när vi ändå hade varit på jobbmöte i den norska staden Fredriksstad som ligger nära gränsen. Sent på söndagkväll svängde vi in på det stora, lysande och blinkande Nordby Köpcenter. Allt fanns. Hur många affärer som helst. Sprit, kött och cigaretter i mängder. Vi hade kort tid på oss så vi parkerade, sprang in på tobakskiosken, sen in på mataffären, kollegan plockade på sig olika sorters kött och jag olika sorters lyxveganprodukter och mina förbaskade gamla havregryn. I kassan kunde man betala med svenska och norska kontanter och alla sorters bankkort.
I panik köpte jag lite olika frysmat som förstås behövdes ätas upp samma kväll eftersom de tinade i bilen. Inte så smart, men när allt finns som inte finns hemma och man måste skynda sig blir det lite hursomhelst. I kassan vände jag och sprang in igen eftersom jag kom på dill- & gräslökchipsen som inte finns i Norge. Kom sålunda hem med bara konstiga saker.

Anyway. Bussarna tar dubbelt så lång tid som bil, men det är rätt billigt och man behöver inte tänka på biltullarna eller nånting. Det blir ju mer släpande men L har stor ryggsäck och rullväska a lá pensionärstant, och jag har Manpower-bagen och Blåkläder-ryggsäcken. Det kan gå.
Men. Bussarna går bara två gånger om dagen på helgen. Vi vill åka imorgon. Vi skulle kunna åka klockan tio, vara framme kvart över tolv, och åka hem igen klockan ett. Då kommer det bli samma sak; chips och tinande frysvaror och meningslöshet. Annars måste man stanna till sju på kvällen. Sju timmar på kanske Nordens största köpcentrum. Ve och fasa. Så kul är det inte därborta.
Kollade som ett alternativ med ovan nämnda kollega hur hon har det på bilfronten. Hon är på hytta. (betyder bortrest, med bilen.) Dessutom är bilen lite trasig och kreativt lagad med gaffatejp. Vi övervägde att kolla med en annan kompis, som antagligen bara har bilen stående. Men han har nyss hjälpt oss att köra hem massa grejer som jag impulsivt shoppat på norska motsvarigheten till Blocket. Känns lite sådär att tjata på honom igen.

Så det blev the norwegian way. Vi viftade med kreditkorten. Ringde Hertz och bokade en hyrbil för hela söndagen för hur mycket pengar som helst.
Det sticker nog i ögonen på vissa. Och jag är lite skamsen över min slösiga livsstil. Men vad ska man göra? Det finns ju ingen mat! Jag är nu en gång konstruerad så att jag behöver svensk mat. Jag behöver färska råvaror, vegetabiliskt framställda basmatvaror, och möjligen lite chips vid sidan om.
Kosta vad det kosta vill. Fram med reggaeplattorna och kartboken, sätt dig vid ratten, jag kan sjunga och berätta Bellman-skämt hela vägen. Jag har blivit framröstad till världens bästa medåkare. Nu kör vi.