Kaffe och pengar
Det är så sorgligt att se hur Kaffebrenneriet, Espressohouse och nu senast Waynes och fucking Starbucks tar över hela Oslo. Jag tänker på det just nu, för jag sitter i Gamlebyen med en sojalatte från det lilla caféet Vårt daglige brød som ligger uppe i Schweigaards gate. Ofta väntar man sig inget speciellt från de där små ställena, man tänker att bryggkaffet är bränt för det har stått så länge, eller att de inte har sojamjölk för att det är så litet. Man tror att hög omsättning på folk och kaffe automatiskt ska leda till kvalitet. Fast man borde veta bättre. Hos de stora kedjorna får jag i 9 fall av 10 övervärmd mjölk, vilket sätter sig i smaken på sojalatten direkt, och man får trängas med massa jobbigt folk som inte har nån fikakultur och gnäller för att allt är för dyrt eller för att de inte serverar just det som kunden råkar vara sugen på just precis då, till exempel leverpastejsknäckemacka.
Idag fick jag en perfekt latte, kaffekräsen som man är lägger man tydligt märke till skillnaden alltså, och ingen kö, snabb och smidig service, och jag hann se att allt ätbart var hemlagat och inte uppvärmt från huvudfabriken; heter maten Camillas spanska omelett så kan man ge sig fan på att nån som heter Camilla faktiskt har hittat på receptet.
Själv skulle jag ha serverat Roxys veganchokladrutor, då en gammal bekant vid namn Roxy är den som iaf har hookat mig med det fantastiska receptet. Ni vet vad jag menar. Nåt slags genuinitet, det är väl inte så mycket begärt.
Men det ser ut så här nu. Hyrorna går i taket (om det fanns något), du måste kunna garantera en tokomsättning med ökad vinst för varje halvår, och profit, detta förfärliga ord, man får aldrig nöja sig, och fastigheter är den enda giltiga säkerheten. Jag fattar inte att jag går på det varje gång, de här idéerna man får, som att man skulle kunna genomföra det man vill bara genom att jobba hårt och tro på sig själv och hej och hå. Man kan inte det. Man kan fan i mig inte göra nånting utan ett fett konto på banken. Pengar. Alltid dessa pengar. The root of all evil.
Det är svårt också när man står med en fot i båda världar. När man faktiskt tycker med hela sitt hjärta att pengar är roten till allt ont, när man inte vill vara med i det här skitsamhället men heller inte kan stå utanför det. "Blir du motivert av en høy lønn?" står det i jobbannonserna. Man bara: nej, inte särskilt. Får jag inte vara med då?
Flera av mina svorska vänner här experimenterar med hur lite de kan jobba och ändå klara sig. Det är som en sport. Man värdesätter sin tid mer än pengarna, helt enkelt. Självklart kommer det bli problem sen, med pensionen, om man blir sjuk eller på smällen, men det är nåt som är viktigt just nu med att bara tacka nej till hamsterhjulet, hålla sig utanför, en vansinnig självbevarelsedrift kanske. Jag tycker det är uppfriskande. Och lite förbjudet.
När man pratar med sina svenska bekanta därhemma om det är de ofta oförstående, kanske för att livet är hårdare i Sverige, man måste ha sina saker på ställ vid det här laget, på andra sidan trettio. Hus och hem, färdig utbildning, kanske barn, lån. I Norge kan man glida, fortfarande.
De som jobbar så lite som möjligt undviker hus, lån och barn. Då behöver man inte så mycket pengar. Svenskarna undrar varför man jobbar halvtid. Vad poängen är. Och ger ibland uttryck för åsikten att det skulle vara illojalt eller egoistiskt att jobba halvtid. (Notera att jag snackar inte om några bidrag här, jag snackar om att klara sig på en deltidslön och bara det.)
Jag vet inte, jag tänker på vår föräldrageneration också, vi har ju sett dem från första parkett, hur de har gjort allting riktigt. Jobbat som ett helvete, sparat och gnott, jag tänker på den gamla skolan och Palme, tron på välfärden. Och vad fick de för det? De fick snällt se på hur borgarna sålde ut de gemensamma tillgångarna, hur pensionsfonderna dök upp och man blev tvungen att välja, och hoppsan, pengarna försvann. Och när de blir gamla och sjuka finns ingen trygghet kvar, trots att de har gjort allting rätt. Vad ska jag lära mig av det?
Ibland tänker jag att det är jag som är naiv, bara. Som trodde att livet skulle vara mer än såhär. Jag hade kanske för höga förväntningar. Växa upp och klippa sig (var tredje vecka), utbilda sig till lärare eller socionom, gifta sig, det behöver ju inte vara ett dåligt liv. Det är bara det att varenda cell i kroppen gör desperat uppror vid blotta tanken. Jag trodde länge att alla kände så, att de bara var bättre än jag på att spela teater, lägga band på sig, bita ihop. Men jag vet inte längre.
Stan förvandlas till ett enda stort köpcentrum, med 12 butiker som multiplicera sig bortöver längs gatorna. 15 H&M i innerstan. Det är så man får svårt att andas.
I Hausmannskvarteren dyker det upp eiendomsutviklere och riskkapitalister som är sugna på att göra hela området till ett slags kulturcentrum. Det är bara det är det redan är ett kulturcentrum, uppbyggt under flera år av eldsjälar utan pengar. Men det är väl inte den sortens kultur de hade tänkt sig. Tyvärr sitter de på makten och kan höja hyrorna, bygga om, sälja ut till högstbjudande, och då får teatrar, replokaler, konsertlokaler och konstskolor vänligt flytta på sig. Gentrifisering, ikke sant?
https://www.youtube.com/watch?v=hHDHlLw1Yt8
Idag fick jag en perfekt latte, kaffekräsen som man är lägger man tydligt märke till skillnaden alltså, och ingen kö, snabb och smidig service, och jag hann se att allt ätbart var hemlagat och inte uppvärmt från huvudfabriken; heter maten Camillas spanska omelett så kan man ge sig fan på att nån som heter Camilla faktiskt har hittat på receptet.
Själv skulle jag ha serverat Roxys veganchokladrutor, då en gammal bekant vid namn Roxy är den som iaf har hookat mig med det fantastiska receptet. Ni vet vad jag menar. Nåt slags genuinitet, det är väl inte så mycket begärt.
Men det ser ut så här nu. Hyrorna går i taket (om det fanns något), du måste kunna garantera en tokomsättning med ökad vinst för varje halvår, och profit, detta förfärliga ord, man får aldrig nöja sig, och fastigheter är den enda giltiga säkerheten. Jag fattar inte att jag går på det varje gång, de här idéerna man får, som att man skulle kunna genomföra det man vill bara genom att jobba hårt och tro på sig själv och hej och hå. Man kan inte det. Man kan fan i mig inte göra nånting utan ett fett konto på banken. Pengar. Alltid dessa pengar. The root of all evil.
Det är svårt också när man står med en fot i båda världar. När man faktiskt tycker med hela sitt hjärta att pengar är roten till allt ont, när man inte vill vara med i det här skitsamhället men heller inte kan stå utanför det. "Blir du motivert av en høy lønn?" står det i jobbannonserna. Man bara: nej, inte särskilt. Får jag inte vara med då?
Flera av mina svorska vänner här experimenterar med hur lite de kan jobba och ändå klara sig. Det är som en sport. Man värdesätter sin tid mer än pengarna, helt enkelt. Självklart kommer det bli problem sen, med pensionen, om man blir sjuk eller på smällen, men det är nåt som är viktigt just nu med att bara tacka nej till hamsterhjulet, hålla sig utanför, en vansinnig självbevarelsedrift kanske. Jag tycker det är uppfriskande. Och lite förbjudet.
När man pratar med sina svenska bekanta därhemma om det är de ofta oförstående, kanske för att livet är hårdare i Sverige, man måste ha sina saker på ställ vid det här laget, på andra sidan trettio. Hus och hem, färdig utbildning, kanske barn, lån. I Norge kan man glida, fortfarande.
De som jobbar så lite som möjligt undviker hus, lån och barn. Då behöver man inte så mycket pengar. Svenskarna undrar varför man jobbar halvtid. Vad poängen är. Och ger ibland uttryck för åsikten att det skulle vara illojalt eller egoistiskt att jobba halvtid. (Notera att jag snackar inte om några bidrag här, jag snackar om att klara sig på en deltidslön och bara det.)
Jag vet inte, jag tänker på vår föräldrageneration också, vi har ju sett dem från första parkett, hur de har gjort allting riktigt. Jobbat som ett helvete, sparat och gnott, jag tänker på den gamla skolan och Palme, tron på välfärden. Och vad fick de för det? De fick snällt se på hur borgarna sålde ut de gemensamma tillgångarna, hur pensionsfonderna dök upp och man blev tvungen att välja, och hoppsan, pengarna försvann. Och när de blir gamla och sjuka finns ingen trygghet kvar, trots att de har gjort allting rätt. Vad ska jag lära mig av det?
Ibland tänker jag att det är jag som är naiv, bara. Som trodde att livet skulle vara mer än såhär. Jag hade kanske för höga förväntningar. Växa upp och klippa sig (var tredje vecka), utbilda sig till lärare eller socionom, gifta sig, det behöver ju inte vara ett dåligt liv. Det är bara det att varenda cell i kroppen gör desperat uppror vid blotta tanken. Jag trodde länge att alla kände så, att de bara var bättre än jag på att spela teater, lägga band på sig, bita ihop. Men jag vet inte längre.
Stan förvandlas till ett enda stort köpcentrum, med 12 butiker som multiplicera sig bortöver längs gatorna. 15 H&M i innerstan. Det är så man får svårt att andas.
I Hausmannskvarteren dyker det upp eiendomsutviklere och riskkapitalister som är sugna på att göra hela området till ett slags kulturcentrum. Det är bara det är det redan är ett kulturcentrum, uppbyggt under flera år av eldsjälar utan pengar. Men det är väl inte den sortens kultur de hade tänkt sig. Tyvärr sitter de på makten och kan höja hyrorna, bygga om, sälja ut till högstbjudande, och då får teatrar, replokaler, konsertlokaler och konstskolor vänligt flytta på sig. Gentrifisering, ikke sant?
https://www.youtube.com/watch?v=hHDHlLw1Yt8
upplagd av Fritz
06:22
4 kommentarer
