ätandet

Jag blir inte klok på den norska ätandekulturen. De äter nästan ingenting och verkar heller inte tycka om att äta tillsammans, jag vet inte riktigt vad det är. Har varit på ett par luncher/middagar i jobbsammanhang nu och det är inte alls som i Sverige. Till att börja med har man ju oftast en timmes lunch i Sverige, men här är det bara en halvtimme och de flesta äter ändå inget på lunchen, möjligen en brödskiva.

När jag varit på middagar med jobb i Sverige kan man bli sittande i timmar. Det är inte bara maten, det är mer sittandet tillsammans vid ett långbord som är det centrala, drickat, pratet när man väntar på efterrätten, umgänget.
I Norge är det till att börja med ingen som är nåt vidare peppad på middag. De vill helst ha det överstökat. "Må vi spise fancy middag på hotellet, kunne vi ikke gått på pizzerian?" Och när man ändå sitter där på fin restaurang och får trerätters lyxmiddag är det inte det minsta trevligt.
Det är bråttom som fan, kan man säga. Alla runt bordet hetsar servitörerna att det ska gå fort, de slukar förrätten och vill sen genast ha in huvudrätten. Blir det minsta minuts väntan emellan går hälften ut och röker. De dricker hellre Pepsi än vin till maten, om de får in nåtslags jättefin kyckling med primörer så frågar de varför man inte får kokt potatis till. Då tycker det att det var dåligt mat. Hela middagen är tuggad och klar och alla går från bordet efter max trettifem minuter. Flera hoppar över efterrätten, de orkar inte sitta stilla längre.
Jag vet inte, det här att umgås kring ätandet kanske är lite stört. Upp till att jag var åtminstone 13-14 år åt vi alltid middag tillsammans i familjen, det var så man catchade upp med vad alla hade gjort den dan, som en liten samlingstund. Sen blev vi för stora, började ränna ute och slutade passa tider och åt lite när vi ville. Och sen dess har jag bott i kollektiv och då äter man också lite när man vill. Gemensam middag är nåt lite speciellt, nåt man gör för att fira eller när man har besök eller för att kose seg. På sätt och vis kanske det är lite mer avspänt här; äter gör man när man är hungrig och så är det inget mer med det. Det är bara ett nödvändigt varken gott eller ont.
Har man som jag haft lite styr med ätstörningar så är en sån pragmatisk inställning ganska bra. Inget strul, bara en enkel ordning som man följer till vardags: hunger=matlagning och ätning. Samtidigt handlade mycket av min terapi om att göra mat till nånting positivt, att liksom njuta lite av det. Och göra det till nåt fint för sig själv, som man gör bara för sin egen skull. Köpa onödigt fina ingredienser och inte bry sig så mycket om vad det kostar (om man har råd). Laga sånt som tar lite längre tid men blir särskilt gott (om man har tid). Och prova sig fram. Man får öka felmarginalerna och inte vara så förbannat katastrofhypokondrisk. Om såsen blev bränd kan man slänga den och göra ny, det gör inget om det tar lång tid eller om potatisen blev kall. Vissa saker kanske man tycker är äckligt, då behöver man inte äta dom. Om det blev för mycket behöver man inte äta upp allt. Om det blev för lite kan man äta frukt eller nåt efteråt. Mer freedom i matlagningen!

bostad

Nu jobbar både jag och L utanför bommen, som vi säger här i byn. I Norge har de tydligen inte råd att underhålla och vägar och sånt trafikrelaterat bara med vanliga skattepengar. I tillägg har de ett system med vägbommar här och där, som man får betala för att passera. Är det inte nåt liknande i Stockholm?
Hursomhelst, bomstationerna är obemannade, men passeringarna registreras med kameror och några veckor efter en passering får bilägaren en räkning i posten på 26 spänn eller vad det är. Resultatet blir att allting handlar om vad som är innanför och utanför bommen. Vart kan man köpa kaffe, i förhållande till vart man jobbar? Vad kan man passa på att göra samtidigt, om man ändå har ärenden utanför/innanför bommen? Det styr liksom allt.
Eftersom vi åker kollektivt spelar liksom inte bommen nån roll, men alla andra här åker ju bil. Så nu har det börjat pratas väldigt om att vi skulle tjäna på att flytta utanför bommen. Det finns inga hyresrätter i Oslo, allt är privatägt, och det är sålunda ett lägenhetsköp det lobbas för. En liten tvåa i förorten utanför bommen går på omkring 1,5 miljoner. Eftersom jag har fast jobb skulle jag säkert få lån, och så vidare. Köp nu, rusta upp, hyr eventuellt ut sen (till överpris) och sälj när marknaden är bra. Så kan man göra sig en hacka.
Det är väl jag som är gammaldags, antar jag, men jag har aldrig riktigt sett någon poäng med att äga. Man får bygga om hur man vill, tjaa, det är ju bra. Men går nånting sönder så får man lösa det själv. och jag har aldrig varit intresserad av att vara huvudansvarig för nåt egentligen. Alla pratar om lägenhetsköp som om det vore ett så smart och riskfritt sätt att placera sina pengar. Jag fattar ingenting jag. Hade vi inte nyss en helt insane bostadsbubbelsprickning i USA? Är det inte massa folk som blir ruinerade hela tiden på grund av dumma bostadsköp och lån med sjuka räntor och så vidare?
Jag kan överhuvudtaget inte förstå varför jag skulle köpa en bostad som jag inte är intresserad av att bo i. Spekulera med något så grundläggande som rättigheten att ha tak över huvudet. Vem kom på en så konstig idé?

men dom norska barna är allt bra fina

jobb

Det händer att jag sitter och fantiserar om att flytta hem till Sverige. Ibland när vi sitter och slödatar här hemma kollar jag på hus till uthyrning och lediga jobb i Göteborg. Bara sådär för att veta att möjligheten finns. På gott och ont ser det inte så ljust ut. Gott därför att jag kan låta livet fortsätta rulla på här borta, med bra jobb och bra boende; ont därför att jag kan låta livet fortsätta gå mig förbi, med avsaknaden av bra kompisar och liksom substans.

När vi tittar på jobbannonser förvånas vi lite över fyrkantiga Sverige. Jag har nästan glömt hur det är. Ser tillexempel på ett lagerjobb som verkar likna det L har här, men säkerligen sämre betalt. Det är inget krav på truckkort, vilket tydligen kan hoppas över om man bara ska köra på arbetsplatsens område eller nåt sånt. Ändå lite konstigt. Det är dock krav på gymnasiekompetens. Det var så himla längesen jag hörde ett sånt krav. INGEN i Norge bryr sig om gymnasiekompetens. Ingen kollar upp ens referenser heller, fan, jag tror ingen ens har velat se mitt prydliga CV sen vi flyttade hit. På arbetsintervjuer har de frågat lite vem jag är, vart jag bor, om jag vill jobba.

Bland Oslosvenskarna lägger man också märke till en viss överrepresentation av strulisar som aldrig haft ett jobb och bara drivit omkring. Börjar man närma sig tretti med den bakgrunden, då är Norge ett bra alternativ, för här vill ingen veta vad man gjort förut.

Hursomhelst. Det verkar vara dåligt med jobb i Sverige. Folk pratar om att arbetslösheten ökat här också (det heter för övrigt arbeidsledighet här, sympatiskt ord va?) men det märks inte.
L:s jobb gick ut nu i höst, och under den tvåveckorsperiod han varit arbetslös har de ringt från två av hans tidigare jobb nästan varje dag, så han har fått hoppa in. Efter dessa två veckor fick han nytt jobb. Han har då sökt ett jobb och varit på en intervju. Inget tjat om gymnasiekompetensen där inte. Och ärligt talat, vad fan gjorde vi på gymnasiet?

x

Valet i Sverige gick fullständigt åt helvete. Det finns inte så mycket mer att säga om det, förutom att vi stannar i exil ett tag till.
H flyttade hem i helgen. Vi hjälpte till och körde lastbil över gränsen. Göteborg bjöd på strålande sol och leende människor och det var tortyr att bara tömma bilen, gå på Willys och fylla upp den igen (med härlig billig svensk mat) och vända tillbaka till det gudsförgätna landet i väst. Såg Håkan Hellströms nya video dagen efter och grät en skvätt för min älskade stad, för allèn och andra lång och haga, och för att jag nyss återsett kära Bergsjön.
Men men. Nog med gnäll. Man får vara glad att man har ett jobb som suger ut en på all livslust, det är inte alla förunnat nuförtiden. Har nya norska ord på lager, men ni får hålla er till nästa gång.