ätandet

Jag blir inte klok på den norska ätandekulturen. De äter nästan ingenting och verkar heller inte tycka om att äta tillsammans, jag vet inte riktigt vad det är. Har varit på ett par luncher/middagar i jobbsammanhang nu och det är inte alls som i Sverige. Till att börja med har man ju oftast en timmes lunch i Sverige, men här är det bara en halvtimme och de flesta äter ändå inget på lunchen, möjligen en brödskiva.

När jag varit på middagar med jobb i Sverige kan man bli sittande i timmar. Det är inte bara maten, det är mer sittandet tillsammans vid ett långbord som är det centrala, drickat, pratet när man väntar på efterrätten, umgänget.
I Norge är det till att börja med ingen som är nåt vidare peppad på middag. De vill helst ha det överstökat. "Må vi spise fancy middag på hotellet, kunne vi ikke gått på pizzerian?" Och när man ändå sitter där på fin restaurang och får trerätters lyxmiddag är det inte det minsta trevligt.
Det är bråttom som fan, kan man säga. Alla runt bordet hetsar servitörerna att det ska gå fort, de slukar förrätten och vill sen genast ha in huvudrätten. Blir det minsta minuts väntan emellan går hälften ut och röker. De dricker hellre Pepsi än vin till maten, om de får in nåtslags jättefin kyckling med primörer så frågar de varför man inte får kokt potatis till. Då tycker det att det var dåligt mat. Hela middagen är tuggad och klar och alla går från bordet efter max trettifem minuter. Flera hoppar över efterrätten, de orkar inte sitta stilla längre.
Jag vet inte, det här att umgås kring ätandet kanske är lite stört. Upp till att jag var åtminstone 13-14 år åt vi alltid middag tillsammans i familjen, det var så man catchade upp med vad alla hade gjort den dan, som en liten samlingstund. Sen blev vi för stora, började ränna ute och slutade passa tider och åt lite när vi ville. Och sen dess har jag bott i kollektiv och då äter man också lite när man vill. Gemensam middag är nåt lite speciellt, nåt man gör för att fira eller när man har besök eller för att kose seg. På sätt och vis kanske det är lite mer avspänt här; äter gör man när man är hungrig och så är det inget mer med det. Det är bara ett nödvändigt varken gott eller ont.
Har man som jag haft lite styr med ätstörningar så är en sån pragmatisk inställning ganska bra. Inget strul, bara en enkel ordning som man följer till vardags: hunger=matlagning och ätning. Samtidigt handlade mycket av min terapi om att göra mat till nånting positivt, att liksom njuta lite av det. Och göra det till nåt fint för sig själv, som man gör bara för sin egen skull. Köpa onödigt fina ingredienser och inte bry sig så mycket om vad det kostar (om man har råd). Laga sånt som tar lite längre tid men blir särskilt gott (om man har tid). Och prova sig fram. Man får öka felmarginalerna och inte vara så förbannat katastrofhypokondrisk. Om såsen blev bränd kan man slänga den och göra ny, det gör inget om det tar lång tid eller om potatisen blev kall. Vissa saker kanske man tycker är äckligt, då behöver man inte äta dom. Om det blev för mycket behöver man inte äta upp allt. Om det blev för lite kan man äta frukt eller nåt efteråt. Mer freedom i matlagningen!