cykla

När jag lämnade Göteborg för ett år och 357 dagar sedan lämnade jag också de bästa vänner en människa kan drömma om att få ha. Jag har inte tappat dom men dom är där och jag är här, och det är svårt.
Jag firades av med en rejäl avskedsfest som jag inte ens behövde styra upp själv. Det hade dessutom skramlats ur redan ganska tomma fickor till en avskedspresent; en splitterny cykel. Jag har inte haft nån cykel sen jag gick i sjuan, en lila med gula prickar på, tuffast i stan tyckte jag då, men den här är ännu tuffare. Cykeln var nästan helt färdigmonterad när jag fick den, men ringrostig på själva cykelkonsten som jag är har jag mest gått och putsat och snosat på den sedan dess, och inte kommit mig för med att fixa det sista på handbromsen. Och nu har jag helt plötsligt köpt en cykel till L, som ett fint (och miljövänligt) alternativ till den ständigt trasiga Skrutti-bang-bang som står här på garageuppfarten och hånler mot oss. L fick börja med att laga punka och sätta på lite reflexer. Och av bara farten drog jag fram min skönhet från garagemörkret och skruvade loss hela handbromsfan, pumpade upp däcken, och så drog vi. Flera kvarter bort. Och så runt runt på gamla fotbollsplan, det var inga farliga ungar där för vi får vara ute hur sent vi vill och dom får gå och lägga sig, runt runt som två förälskade tioåringar, mycket mer Freedom än i Skrutti-bang-bang trots att vi egentligen döpte bilen till Freedom från början.

Andra gången vi var ute var det Freedom ända tills en såndär sportcyklist dök upp som från ingenstans och blev sur på mig för att jag inte flyttade på mig så mycket som han önskade. Och jag ropade upprört på L men L är inte den som hotfullt cyklar efter sportfånar och det är ju bland annat därför vi är ihop.
Är då inte cykelbanan till för alla? Inga hastighetsgränser finns, så jag kan ju inte ta honom för det, men vem bär ansvaret för snabb flyttning vid möte; den vingliga 27-åringen (10-åring i själen och i cykel-skillsen) som just har lärt sig cykla igen, eller den sportiga elitcyklisten i självlysande gummikläder som i brist på vettiga idrottsanläggningar får trängas med vanligt folk?
Fördelen med Skrutti-bang-bang är väl då att hon hörs på långt håll med sitt dundrande och gnisslande, så folk väjer åt sidan i skräck. Hur tusan ska jag få till det på cykel?