På tv

Irritation.
Två manliga politiker från Arbeiderpartiet står och gör bort sig i tv-nyheterna. De startar nu genast ett upprop. (Vad betyder det egentligen? Man gör ju ingenting. Ett upprop startar den som är sur över nåt men inte har en aning om vad den ska göra åt det.)
Iallafall. De har kommit på att vissa ofördelaktiga saker drabbar dem för att de är män. Och då plötsligt passar det att börja snacka om män som grupp.
De känner att kvinnor drivit jämställdhetskampen alltför länge. Om de väntat sig mothugg blev de besvikna. För kvinnor inom jämställdhetskampen nickar och säger "gud vad bra. det var väl på tiden att ni kom". Och då tröttnar männen oftast, på en gång.
De frågor de tycker var viktigast att få ordning på är t ex att fler män än kvinnor dör i bilolyckor. Och sen lite om våldet, de verkar inte vara intresserade av att stoppa mäns våld mot kvinnor, däremot tycker de att det är ett problem att män kan bli misstänkliggjorda för brottet pga kön.

Så om kvinnor kunde köra ihjäl sig lite mer och sluta misstänka männen som slår dem för att slå dem, då börjar det likna nåt.
Eller såhär kanske "det är absolut inte i egenskap av man jag misstänker att du sysslar med könsrelaterat våld, utan i egenskap av människa".
Män har så mycket problem med det enkla faktum att de är män. Plötsligt passade det inte att vara grupp längre. På sätt och vis kan jag ju förstå dem. Men det finns ett sätt att ta sig ur skuldfällan, och det är att börja ta ansvar.

I och för sig. Om jämställdhet bara betyder numerär jämställdhet, lika många i allt, samma siffror, låtsas att kön inte finns som kategori, inte ens som politisk kategori; då kan vi väl fixa allt det där. Då är det jämställdhet om fler kvinnor misshandlar sina män, att tjejer super lika mycket som killar, och så vidare i all evighet.
Och så, för att göra nyhetsreportaget riktigt djuplodande, en avslutning med "fråga-nån-idiot-på-stan-inslag". Det lät precis som vanligt. Massa dumma killar som oroar sig för att jämställdheten går för långt, det dummaste uttryck jag nånsin har hört, hur skulle en befrielserörelse kunna komma för långt i sitt mål att frigöra? Gruppen blev alldeles för frigjord, kanske. Alldeles lik.

Självklart drabbas män också av att leva i ett sjukt samhälle med sjuka värderingar om kön. Men det är sällan kvinnor som orsakar det. Se där, en maktskillnad.
Om jämställdhet behöver knytas till en diskussion om makt, då får vi snacka annorlunda, då får vi höja nivån en aning från den här idiotin. Men folk är så dumma nuförtiden. De läser inga böcker, inga resonemang, de kollar bara saker på google och sen går de vidare med sina patetiska liv.
Vi får fortsätta det här en annan dag.

Sexualpolitik

Okej, nu kommer det visst ändå, bussarna har fungerat flera dagar i sträck, då blir jag väl tvungen att skriva om det här:

Jag har de senaste tio åren lite till och från blivit kallad sexualmoralist. Det är inget jag direkt har tänkt över. Det stämmer ju inte.
Sen har jag upptäckt att jag ibland har ett annat perspektiv än de där frihetsgalningarna som tycker att allt är okej alltid. Jag tycker i första hand att ingen ska fara illa.
H säger: hörrudu Fritz, det är inte upp till dig att avgöra om någon far illa av sina sexvanor eller inte, du kan inte sätta dig över hennes (eller hans, men oftast hennes) upplevelse och definiera den.
Jo, säger jag. Att fara illa är egentligen inget relativt begrepp.
H säger: men om någon tänder på det som du tycker är skadligt för den?
Nja, njä, säger jag. Det får de väl tycka. Jag vill bara att folk ska ha något att jämföra med. Den som bara haft sex i liksom en underordnad position tror förstås att den tänder på det. Jag vill att alla ska ha provat att ha sex med någon som är snäll mot den. Å andra sidan kanske jag tror att jag gillar att ha sex med någon som är snäll mot mig bara för att jag aldrig haft t ex sex med våldsinslag. Det kanske är värsta hitten, det vet jag inte. Men jag tycker överlag att folk ska vara snälla mot varandra.
H kallar mig sexualmoralist. Jag kallar H sexualliberal. Sen kommer vi inte så mycket längre.

Den svenska feministrörelsen är väl överlag ganska sexualliberal. Om kön är performativt är allt möjligt. Och varje handling går att betrakta "å ena sidan men å andra sidan". Universitetsfeminismen och aktivismfeminismen har många gemensamma värderingar. Samtidigt finns ett arv från radikalfeminismen som fortfarande gör det personliga politiskt, som utgår från maktordningen mellan kvinnor och män osv. Och samtidigt en queerkritik mot den statiska uppdelningen i kvinnor och män. Allt får plats och allt blandas.
Men hur är det med Norge? Aktivismfeminismen är för det första väldigt liten. Man ser den inte. Jo, en morgon såg jag tecken på att nåt slags aktion skett under natten. Det satt lite ödmjukt några lappar uppklistrade lite här och där i stan. En bild på Frida Kahlo. En liten textrad om bortglömda viktiga kvinnor. Tja. På vägen till jobbet passerade jag även Selma Lagerlöf, som inte känns särskilt bortglömd. Och Victoria Benedictsson hängde och fladdrade i vinden, från ett elskåp.
Men Kvinnegruppen Ottars hemsida vittnar om annat. Här är det aktioner till høyre og venstre. Och fienden är (tadaaa!) nakna damer. Det första reportaget jag stöter på handlar om sexismen inom strandvolleyboll. Jentene har för lite kläder på sig. De kallar det pornografiseringen av idrotten. Och det är säkert riktigt.
"ved å framheve de kvinnelige utøverne sine rumper, pupper og lår kan de få økt salget" menar Ottar om volleybollförbundets agerande. Och vidare:
"Vi krever at volleyballforbundet tar et oppgjør med den kulturen som ønsker å redusere aktive kvinnelige idrettsutøvere til sexobjekter."
Vid första anblicken tänker jag att det kan jag kanske ställa upp på. Men det vete tusan egentligen. Det är som att allt handlar om att kvinnorna ska klä på sig. Hur är en bikini sexistisk? Och är verkligen det norska volleybollförbundet patriarkatets värsta försvarare? Och vilken konstig situation man försätter volleybolltjejerna i. Här står jag och är sexistisk, liksom.

Torsklagen gick igenom nu vid nyår. Tio år efter Sverige. Ottar med anhängare jublar, de har kämpat för det i många år. I arkiven hittar man rapporter från olika aktioner från en massa år tillbaka i tiden. Andra kvinnoorganisationer har anklagat Ottars aktioner för att vara angrepp på de prostituerade. Och jag förstår det. Flera av artiklarna i kampen för kriminalisering av sexköp lyckas inte hålla fokus helt på torskarna. En annan sak jag har problem med är att uttrycket "hora" används flitigt i artiklarna. "Demonstration på horstrøket" osv. I Sverige pratar vi ju om ifall man kan säga "en prostituerade kvinna" eller om det reducerar henne till bara det. "Kvinna med prostitutionserfarenhet" rekommenderas istället. I Ottar hittar jag faktiskt en rad om det, där de tycker diskussionen är fånig och att man ska kalla saker vid deras rätta namn. En hora är en hora och en torsk är en torsk, ungefär. Den svenska solidariteten med de prostituerade märker man inget av. Det finns såklart stark kritik mot själva våldet mot de kvinnor som befinner sig i situationen, men också en genomgående oro för vad det innebär för kvinnor överlag att vissa kvinnor är handelsvara. Och jag tänker lite på nån gammal anklagelse om att de vita medelklassfeministerna bara rycker in när det är fara för deras eget skinn.

Ottar är också totala porrmotståndare.
"Vi må kjempe mot all den ideologien som knytter seksualitet til vold og til dominans og underkastelse. Det er ingen legning - det er en livsfarlig ideologi!
Vi kan aldri si at vi er ferdige med kampen om lyst og tenning en gang for alle.
Pornoindustrien - prøver seg igjen og igjen. De flytter grenser, de forsøker å utdype sexmarkedet til å gjelde ikke bare voksne eller halvvoksne narkomane kvinner, men også gamle, funksjonshemma, barn, dyr. Kampen er evig, den varer helt til pornoindustrien er knust, til undertrykkinga er vekk, til kvinnene er fri!"
Jag är också porrmotståndare. Och ändå är det nåt som skaver lite, jag skruvar på mig, läser vidare att Ottar arbetar aktivt mot alla former av S&M, jag tänker: hur i hela världen då? i folks sovrum? Och, förstås, med vilken rätt?

Några liberaler från nåt som heter Unge Venstre anklagar i en artikel Ottar för att vara kvinnofientliga. "Det er ikke alle som vil gå med Ottar-burkha!" Det var ju fyndigt, men hur trött är man på snacket om kvinnors rättighet att vara hur sexiga dom vill? Ungefär lika trött som på det om kapitalisternas rätt att vara hur rika dom vill. Jättetrött.

Och sen har vi nåt riktigt intressant:
"For eksempel var forskjellige syn på porno og prostitusjon selve grunnen til Kvinnegruppa Ottars opprettelse i 1991, da 50 medlemmer brøt ut av Kvinnefronten. Kvinnefronten var opptatt av å vise solidaritet med kvinnene i sexindustrien, mens Ottar-fraksjonen gikk langt i å kalle de prostituerte for «arbeiderklassens og kvinnebevegelsens streikebrytere»"

Jag har trott att Ottar var coola. Och att jag kanske skulle gå med där. Herregud.
En sista artikel handlar om det stora sabotaget mot åttondemarsdemon i Bergen för ett par år sen. Två lättklädda brudar hade klivit ur en limousin, fastkedjade i varsin person, vilka var utklädda och skulle föreställa sexslavar. Dom gick runt lite. Och sen var det inget mer. Ottartjejerna i Bergen var helt vansinniga. Det stora sabotaget. Jaha ja. Det är aldrig nån som tänker efter längre. Vart har vi hamnat om en naken tjej i sig själv är pornografisk? Om sex är sexistiskt? Det är som min kompis F som alltid tittade nervöst på mig om nån av hans grabbiga kompisar sa "knulla" eller att nån var snygg. För att jag var feminist.

Det är jobbigt att befinna sig på andra sidan. Jag har försvarat all feminism från angrepp som gällt de här sakerna. Och nu sitter jag här och är förbannad. Går och klagar för H. Säger att jag kommit på mig själv med att använda hans argument, som en riktig kappvändare. Och sen sitter vi där ett bra tag med våra å-ena-sidan-men-å-andra-sidan-analyser.

Boenden

I princip alla bostäder är privatägda här. Det har gjort att man kallar andrahandskontrakt för förstahandskontrakt och att alla boenden innebär skyhöga depositioner. Det var lite förvirrande i början.
Det är svårt att säga hur mycket svart det är, hur mycket folk som blir blåsta och så. Vissa som hyr ut föreslår att depositionen ska sättas in på deras eget konto och det ska man såklart inte gå med på. Min erfarenhet är dock att det oftast är för att de är lata, inte för att sno ens pengar. Det vanliga sättet innebär nämligen att uthyrare och hyresgäst går till banken tillsammans och upprättar ett depositumkonto där pengarna sätts in, som ingen av parterna sedan kan röra utan att den andra parten är med. Egentligen rätt smidigt. Dessutom blir det ränta på pengarna.
Norrmän gillar inte att gå till banken, de har apropå det det sämsta köhyfs jag nånsin stött på. Det är ett klagande och fuskande och sura blickar, även om kön bara tar tio minuter. Så går det i ett sjukligt individualiserat samhälle. Själv gillar jag att stå i kö. Det är så civiliserat, det är ordning och reda och rättvist. Alla får samma chans.

Iallafall, banken. Som jag säkert berättat är det ett litet helvete att alls ta sig dit. För det första stänger de alltid klockan tre, med två undantag. En postbank och ett litet nordeakontor, men på det sistnämnda kan man bara göra vissa ärenden, typ ta ut pengar. Båda dessa har öppet lite längre, till fyra respektive sex, tror jag. Annars stänger verkligen allt vid tre, och då är det inte som i Sverige någon liten torsdag med extraöppet på kvällen. Jag hade såklart Swedbank eller Sparbanken som vi fortfarande säger här hemma, enkelt og greit, och det finns inte här. Tänkte då att Handelsbanken känns okej, en bank man inte hört så mycket om. Handelsbanken ligger nere vid Aker Brygge i mycket lyxiga lokaler, med en skitstor skylt högt upp på husväggen som vetter ut mot öppet hav. Så man kan se på riktigt långt håll vart det ligger, om man är en kartong som kommer till Oslo med lastfartyg. När man närmar sig byggnaden finns det lite olika små låsta dörrar på olika sidor av huset. Advokatfirmor, nåt bemanningsföretag osv. Ingenstans står det nåt om Handelsbanken. Efter att ha tittat på varenda dörr ett tag ger man vanligtvis upp och tar sig till Babylon (Nordea). Vilket jag också gjorde, men någon vecka senare fick jag lite insiderinformation. Hade nämligen med mig min chef dit andra gången, som då är företagskund, och hon kände till en hemlig liten kod som gjorde att vi kom in i en av de små dörrarna. Sen gick vi genom flera olika korridorer, åkte några våningar upp i en stor glashiss, korsade en cafeteria och några små uppehållsrum, och se! Bakom ytterligare en dörr låg faktiskt Handelsbanken.
Nu tänker ni att det var säkert ett litet specialkontor. Nähä, för jag har frågat. Det är deras riktiga huvudkontor och det är dit man går för att starta ett vanligt jäkla personkonto. Dom har öppet till tre och det ligger fullständigt otillgängligt för alla som inte redan varit där flera gånger. Så typiskt Norge.

Bostäder var det. I norsk lägenhetsstandard ingår inte mycket. T ex finns det nästan aldrig kyl och frys, och ibland inte ens spis. Det får man köpa och släpa runt på vid varje flytt. Det har orsakat en stor andrahandsmarknad för alla sorters vitvaror. Det har även orsakat att folk slänger sina uttjänta freonmaskiner lite här och där. Man kan se gamla kylskåp ligga och skrota varsomhelst. Men dom har ju inte ens kompost så vad kan man vänta sig.
Om det finns tvättmaskin i en norsk lägenhet så är den i 9 fall av 10 placerad i köket. Även om köket bara är en liten kokvrå så kan man lita på att tvätten ska vara där, mellan nudelgrytan och diskhon. Deras diskhoar är alltid så där med en stor fördjupning och en liten grej som passar i, vilket gör att man inte kan använda slaskplock, detta underskattade köksredskap. Så det säljs heller inga sådana, de finns inte här.

Det är mycket annat som är dåligt också. Även i fina områden trillar det loss träflisor när man öppnar ett fönster, golven sviktar, badrummen möglar. Men så kostar det bara 9000 norska för en liten tvåa, och således bara 27000 i deposition. Ja vi elsker dette lande.

Huset

Jaha.
Jag blir husförvaltare om två månader. Jag är alltså inte påväg hem till rätt sida gränsen, om någon nu trodde det, efter allt klagande här i bloggen. Jag stannar och uthärdar. Och jag har en liten känsla av att det kommer bli lättare med 130 kvadratmeters boyta, och kanske lika mycket trädgårdsyta, jag har inte mätt den. Ännu.

Huset är en dröm, faktiskt, kunde inte vart bättre. Det enda som bekymrar mig är ansvaret. Hittills har jag liksom levt efter devisen ju mindre ansvar desto mer frihet, ju mindre fasta kostnader man har, desto mindre låst är man vid sin situation. Och nu, på ett år, har jag lyckats få fast jobb med riktig månadslön, rätt till sjukpenning, semester, hela paketet, och nu alltså riktigt boende med riktiga kostnader. Så nu kanske man sitter i skiten, jag vet inte, har aldrig provat det här. Självklart är jag lyckligt lottad. Och glad och tacksam och ödmjuk. Och nervös.

Men jag är på fel sida 25 nu, det måste man också komma ihåg. Har slarvat runt ganska länge. Om man vet hur det är att vara riktigt pank och bo på nån kompis soffa och skrapa ihop jobb två dagar i veckan och hoppas få komma upp i tre, då blir man också rädd när man hamnar på den här sidan. Gick på husvisning och låtsades att jag var vuxen och kände hur mäklaren såg rakt igenom min prydliga kappa och scarf, hur hon visste att det inte var rimligt att en sån som jag skulle bo i så fint hus, hur hon förstod att det här med att jag tjänar riktiga pengar bara är en fas, en liten släng bonnröta, som snart är över.
Men vi fick det. Huset. Ägarna tyckte om oss. Det kan bara finnas två möjligheter; endera kände de igen sig själva som unga i oss, eller också har dom barn som är lite som vi. För känsloskäl var det, det kan ni ge er fan på. Vi hade inga jobbkontrakt, kunde inte fylla i blanketterna ordentligt, kunde inte våra norska personnummer, ingenting. En mäklares hemska mardröm.
Och tänk, jag blir vuxen ändå. För se det finns lite olika sätt att vara på, inte bara som en mäklare med kavaj och sånt där borstat hår.

jobb

"Kan du stille deg bak våre verdier. PASSION - RESPECT - PROFESSIONALISM - EXCELLENCE Da er du kanskje vår kommende lagersjef i Oslo."

Jag och L kollar på jobbannonser. Det är som ett stort skämt. Det är det i Sverige med, men "Norge, - lite dummare", fungerar som en slogan till allting. Det är jag som hittat på den, såklart.

Den enda upplärning man får på jobben i det här landet är: "Bruk sunt förnuft". Och kanske en liten powerpointpresentation, eller bara några ord med tusch på en whiteboard. Om omsättning och pengar och tillväxt. Ingenting om det faktiska jobbet.
Det irriterade mig i början, jag gillar fast rutiner och fascistiska listor med uppgifter som ska utföras. Såsmåningom insåg jag att det är ingen här som tar sina jobb på allvar, och ingen som räknar med att anställningsintervjuobjektet ska göra det heller. Det syns i annonserna också, det är bara massa superlativ och ingenting om själva arbetsuppgifterna. Ganska lustigt hur få yrken som kräver några kvalifikationer överhuvudtaget.
Många svenskar är förtjusta över det där, man kan alltid dra till Norge och jobba med nåt flådigt som man totalt saknar kompetens för, och få tredubbelt så mycket betalt som i Sverige. Men jag tycker det är oroande. Allt fler rätt viktiga poster besitts av folk utan utbildning, engagemang eller arbetsmoral, utan uppfattning om vad deras tjänst går ut på. Ingen har nån lojalitet till arbetsplatsen eller till kollegorna. Man skulle kunna tro att jag i egenskap av anarkist skulle va överlycklig. Det är jag inte. Det här är inte min frihet, det är de statsfientliga själviska pengakåta nyliberalernas frihet.

Norska namn som jag stött på på riktigt

Guttorm

Brynjulf

Ågot

Bjørn I. Skogen

Ur dagboken

Hittade det här. En tidig iakttagelse, 2008-11-02. Kanske var lite deprimerad?

"
Om folk åker till thailand är det deras sak. Men i hemlighet tycker jag att de är den moderna tidens kolonisatörer. Åk hem och exploatera ert eget ställe, så tycker jag. Backpackers; historielösa bortskämda tristessflyktingar. Jag är martyr i min grå vardag, jag står ut och biter ihop och lägger manken till. Jag flyr inte. Det finns en bitter njutning i att handtvätta en fredagkväll om man är som jag. Ni borde testa

Jag hatar allt sorl, det är för trångt i den här stan, något borde göras, alla märker ju att vi är för många på för liten yta. Ibland på bussen till jobbet blir den så full att inte alla får plats. Busschauffören ropar ut i högtalarna att några måste gå av, annars kör han inte. Vilka ska det bli? Vi tittar nervöst på varandra, några pressar sig längre in. Till slut offrar sig några för majoritetens bästa, är det utilitarism, borde vi inte istället alla gå av bussen i solidaritet, säga Alla eller ingen åker med! Det är samma problem med stan, det är för trångt men vilka ska flytta? Och vart? Jag kan tänka mig att offra mig, det finns gott om plats längre ut, på landet, jag kan ta på mig att lämna plats åt de andra, slå mig ner där det finns rörelseutrymme. Its a win-win.
"

Partysvensker

Nä vet ni vad. Trött på Oslo. Tillslut också trött på svenskarna här. "Partysvensker - dra hjem" står det klottrat vid youngstorget och det är väl förståeligt. Vi är som britterna på Ibiza. Som Stockholmarna på Gotland. Och föralldel som norrmännen på Marstrand.
"Fuck swedish people" står det klottrat längs 37:bussen linje. Tja.
Det är alltid proppfullt med svenskar på centralen på fredagarna. Alla ska härifrån. Vi är ju bara här för att jobba. I höst blir det väl kaos på Gardermoen, alla ska till Thailand, Australien eller Sydamerika ungefär samtidigt, runt första ruskväderveckan. Sen kommer de tillbaks till våren, panka och lite sådär tärda. Och då ska väl Norge finnas där igen, med sina oljepengar och slitjobb.

Själv har jag svårt att förstå hur man kan jobba arslet av sig i två år, för att sen ligga still på en strand i ett halvår. Det låter bara konstigt. Att inte jobba på sex månader. Varför? Och med vilken rätt? I Jennie Dielemans bok Välkommen till Paradiset finns några tjusiga bilder på hur stränderna ser ut efter ett Blue Moon Party. Som fan, ser det ut. Fulla turister drar fram som ogräs och ska pruta till sig allehanda skräp som invånarna får jobba med att försöka sälja, i brist på en riktig arbetsmarknad. Turister som tänkte ligga på nån annans strand i sex månader och lorta ner, medan nån annan ska passa upp dem, fylla på drinken och städa efter dem. Och de vill t o m slippa betala för sig. Äckligt är vad det är.

På sätt och vis är vi här och exploaterar Norge på pengar för att ha möjlighet att exploatera andra delar av världen på...allt. Vi betalar skatt men konsumerar ju så lite som möjligt i Norge, för att det är "för dyrt". I förhållande till vad man tjänar är det inte för dyrt här. Men om pengarna ska räcka för ett halvår utan inkomst, och logi iofs ska kosta en dollar per natt men man ska äta ute hela tiden och alltid ha en såndär hink med sprit under armen, då kan norska levnadsomkostnader kanske framstå som för dyra. Så vi jobbar och jobbar. Vi handlar i Sverige. Vi betalar låg skatt men har bra sjukersättning. Vi drar härifrån så fort vi bara kan. Det är en rätt skruvad livsstil.

Just det, undrar ni hur vi kan va partysvenskar fast vi bara jobbar och aldrig gör av med pengar? Svenskarna kan festa rätt bra också, men de köper spriten i Sverige, tigger cigg på krogen, kommer tidigt innan inträdet börjat kosta. De enda som är snålare än de semesterdreglande svenskarna, det är de alldeles vanligt vardags-åpna norskarna.
I Norge kallas för övrigt alla länder nedanför Norge lite ignorant för "Syden". Oavsett om man ska till Danmark, Laos eller Rio så kan man säga att man ska resa till Syden. Roligast och dummast blir det på reklamen; "Res til Syden, endast 599 kr!" Vartdå, liksom.

Om inte jag ska resa för pengarna? Jo. Jag exploaterar väl inte mindre än någon annan. Först ska jag till Rauma kommune och sen till Jämtland. Men jag tar tåget. Och sen stannar jag där.