allt är annorlunda, ändå likadant

det är som att det aldrig kommer sluta regna. himlen har öppnat sig och det bara vräker ner, timme efter timme, dag och natt och hela den här förfärliga helgen.
det är nästan helt folktomt på gatorna, allvarliga miner och liksom skygga blickar på de få som är ute.
chocken har inte lagt sig än men debatten är i full gång. vad ska man säga. jag känner liksom allting samtidigt; ja, jag vill se nyheterna, ja, jag vill stänga av, jag kan inte se mer, ja, det var en ensam psykopat, ja, det var ett politiskt attentat, ja, det är för tidigt för att prata politik, ja, vi måste få stopp på högerfascismen, eller vad ska vi kalla den, och ja, vi kan inte bråka om det här nu, Oslo är en stad i sorg, jag vet inte vad jag ska säga men ändå bubblar det av prat.
jag bävar inför att komma på jobb imorgon, komma ut i samhället, prata om det här, alla har liksom nära till gråten hela tiden och om vi blir osams när vi ska prata om det här kommer det inte gå bra, det är för hemskt, jag vill inte behöva höra mig själv göra politiska poänger av det men jag vet inte hur jag ska prata om det här inte-politiskt. det är ju så vi förstår samhället. och händelserna. men man måste leva livet framlänges och förstå det baklänges. vi tar en dag i taget.