Millennium-serien

Tillslut var det min tur. Mamma övertalade mig. Hon menade att det var berättarglädjen som var det utmärkande, att det var mer än vanliga deckare, och sa att hon ville diskutera dem med just mig. Typ för att jag kan en del om litteratur. Och jag fick hybris förstås, så jädra lättflörtad. Lite smicker är allt som krävs. Jag fixade böckerna och har plöjt dom nu på någon vecka. Det att man inte kan lägga ifrån sig en bok betyder dock inte per automatik att den är bra. Cliffhangers och uppbyggande av stämningar kan nästan vem som helst få till. Jag skulle nog säga att det som skiljer sig är personporträtten, de är lite mer välutvecklade än vanligt, vilket inte minst märks på Lisbeth Salander-psykosen som drabbat världen. Men vem är hon? Jag har inte sett filmerna så jag vet inte riktigt hur mycket av karaktären de har fått med där, men det verkar som att alla som sett filmerna tycker att Salander är skitcool och hon har liksom fått nåt slags feminist-ikon-status, medan de som bara läst böckerna tycker synd om henne och att hon är en otrolig överlevare med allt det eländet i bagaget, hoppas hon kan ta emot professionell hjälp i en eventuell fjärde bok, ungefär. Ja, det snackas ju om att det finns ett utkast på en fyra.

Iallafall. Lisbeth Salander blir en feministikon för att hon försöker rädda sig själv i manssamhället. Jag vet inte jag. Handlar feminism om att rädda sig den som kan, alle man i båtarna, var och en för sig? M säger att feminismen är kvinnornas fackförening. Feminist blir man när man upptäcker att kvinnor kan ha gemensamma intressen och ett behov av att försvara dem aktivt, inte bara för sin egen skull. Feminism handlar därmed om systerskap och att prioritera kvinnor. Lisbeth Salander gör inget av detta. Hon vill bara vara ifred. Och all respekt åt det. Det enda jag egentligen uppfattar som betydelsefullt feministiskt sett är när hon under deras mordutredning säger "åh, ytterligare en man som hatar kvinnor" och därmed liksom uppmärksammar det strukturella sammanhanget.

Jag antar att huvudkaraktären Mikael Blomkvist representerar den nye mannen. Han är uppmärksam på orättvisor, respekterar kvinnor, försöker göra det rätta. Alla blir kära i honom. Sexscenerna är egentligen ganska anmärkningsvärda. Det är kvinnorna som tar initiativ, ofta kvinnor med olika sorters tidigare sexproblem. De träffar Mikael genom jobbet och även om de har haft svårt att bli attraherade av snubbar så kan de bara inte låta bli honom. Vid ett flertal tillfällen är deras omdömen att han är "helt okej" i sängen. Jag undrar varför. Varför är han inte fantastisk i sängen? Ingår det i den nya mansrollen att vara lite sådär lagom?
Det där "helt okej" används också som ett otroligt positivt omdöme, kvinnorna är förvånade för att de har träffat någon som inte är rakt av dålig, verkar det som. Och jag tänker lite på hur en fantastisk kille kan framställas, inser att jag nog aldrig har läst det riktigt. Det skulle väl vara Jondalar från Grottbjörnens Folk, men hans fantastiskhet ligger ju bara i hans "väldiga lem", jag kan inte påminna mig att det är något mer.
Men både det där tjafset om storlek och uthållighet kanske börjar bli lite omodernt. Den nye mannen är lagom.

Mikael Blomkvist har också en livslång affär med sin kollega, trots att hon är gift. Alla är införstådda med att det är så det kommer att vara, och Mikael är tydlig mot sina olika tillfälliga förbindelser med att det är så han vill ha det. Han lyckas vara den schyssta killen fast han sårar alla tjejer omkring sig. Till och med Lisbeth Salander faller som en fura, fast hon aldrig gjort det förr. Och kan inte vara arg på honom, för han är ju så schysst. Det är hennes fel, som blev kär. Känns som en gammal historia, det där.

Språkligt sett har jag bara problem med några få grejer. På sidan 20-21 nånstans, i första boken, används ordet "ratat" tre gånger på kort tid. Usch. Sammantaget i alla tre böckerna beskrivs Lisbeth Salander som "resursstark" flera gånger, av flera olika personer. Om det är meningen att påvisa hur många olika kan ha samma bild av en person, så okej, men uttrycket "resursstark"? Vem säger det?
Den narrativa nivån är lite för hoppig för min smak. Perspektivet växlar mellan personerna och en allvetande berättare, liksom utan markering. Sjukt störigt. Vem är det som tycker vad? Och så är det det här med journalistspråket. Driv, javisst. Men det räcker inte. Att skriva romaner handlar om nåt mer.

Det var mycket klagande över böcker som jag egentligen tyckte om. Det coola är att Stieg Larsson var engagerad feminist och lyckades införliva en hel del av det i ett populärkulturellt verk som skrevs i syfte att slå. Kvinnokaraktärerna är starka, aktiva, företagsamma, mänskliga. Alla har på ett eller annat sätt utsatts för patriarkatets konsekvenser, allt från kvinnomisshandel och sexuella övergrepp och trakasserier till mer vardagliga härskartekniker som förminskande och osynliggörande av kvinnor och kvinnors kompetens förekommer. Och med lite tur är det massa puckade människor därute i stugorna som läser det här för förströelse men råkar börja tänka efter lite. Man skulle till och med kunna hoppas på att Stieg Larsson bidragit till att minska den feministiska backlash vi befunnit oss i ända sen den där förbannade dokumentären år 2005. Gött det.

iakttagelse

Hade finbesök från gbg i påsk.
Utvärdering: "So, Oslo is like this...theres dogshit all over town. Nobody picks it up! And there are cars parked everywhere. How can they park like this?"

Och jag har inga svar. Ingen bryr sig om nånting här, helt enkelt.

pengar och karlar

Idag "lånade jag ut" 400 spänn till en främmande man på centralen. Jag vet inte riktigt varför. Jag var inte på min vakt, jag kom inte ihåg att man måste säga "nej, nej, nej tack, nej jag har inte, nej jag kan inte" hela tiden när man är i centrum. Nån behövde hjälp och jag gav hjälp. Han var ihärdig och jag var redan trött och ledsen.
Vanligtvis gör jag inte så. För ett tag sen gav jag en tiggare en tjuga eller så och då började han berätta om sin sjuka mamma i Rumänien och ville ha en högre summa. Och jag sa att jag inte hade det, men det hade jag. Och det sticker liksom till lite i hjärtat när jag tänker på honom. Inte fan vet jag om han har en sjuk mamma i Rumänien eller inte. Det spelar heller ingen roll. Den som stoppar folk på gatan med en lång historia och ber om pengar behöver ju uppenbarligen pengarna. Och då kan dom väl få det. Jag är inte gift med mina pengar. Problemet är att mina pengar kommer inte räcka till alla de här människorna. Jag kan gå omkring och pytsa ut dom här och där men i längden blir det ju inte bättre nånstans för det. Man kan vara så fruktansvärt fattig i det här landet. Hundra kronor räcker knappt till nånting. Dom som har har väldigt mycket och dom som inte har, dom har fan ingenting. Jag kan inte lösa det.

Den här killen kom strax efter en annan som jag gett typ tjugo kronor. Däremellan kom det en som fick en cigg. Resten av turen (vi var för övrigt i stan mindre än en timme) kom jag iallafall ihåg den där ramsan med "nej nej" osv.
Han skulle ta sig till sjukhuset, killen, hursomhelst. Och hade mistat lommeboken. Och vi bytte nummer för han ville ge tillbaks pengarna så fort som möjligt, sätta in dom på mitt konto eller så. Men hans nummer funkar inte. Skitsamma. 400 är en tiondel av min månadshyra. Det är inte hela världen. Men jag hade kanske hellre i lugn och ro tänkt efter och lagt pengarna på nåt annat/nån annan än på olika män som springer omkring i stan och aldrig får ordning på sina liv. Oavsett om dom är skuldsatta eller arbetslösa eller narkomaner eller bara har mistat lommeboken. Det är märkligt att tiggare kan endera sitta med bara en kopp framför sig och visa upp sin misär och att de inte ens har mat för dagen, eller också mer köra på att de är som du och jag, att de egentligen har pengar och ett uppstyrt liv, det är bara just nu de inte har plånbok eller vad det nu är. Så endera ska man ge den som egentligen har, just för att den egentligen har. Eller precis tvärtom.

Ibland känns det som att alla mina pengar går till män. Det är killar omkring mig som har problem med ekonomin, det är killar som är mest ihärdiga av tiggarna på stan, det är killar som sitter i toppen på olika företag som äger butiker där jag handlar. Jag tänker på såna här märkningar av olika slag, krav och klimatsmart och sånt. Tänk om man skulle göra en feminist-separatistisk.

Åttonde mars

Vi hade inte tänkt gå, egentligen. Kände mig förbannat klar med hela grejen, har mest lust att låsa in mig med mina böcker nuförtiden, allt det här som man gör utåt är så tröttsamt, jag håller mig till inåt just nu, det får bara vara så. Men på vägen hem från jobbet såg jag minst tjugo pers som köpte respektive hade fått blommor, beroende på kön. På bussen och vid hållplatsen och framförallt i grönsaksaffären på Helsfyr tjatades det om rosor eller tulpaner och kvinnodagen. Så tröttsamt. Så jag ringde H och sa att nä vad fan, vi måste bara pallra oss dit, det här håller inte.

På Youngstorget stod ett par hundra personer i små underliga grupperingar. Vi tog en runda för att se om det mot förmodan fanns något block för oss. Där fanns några få punkare lite vid sidan om, några mot-våld-mot-kvinnor-grupper, några likalöns-grupper, möjligen facket? Och så Ottar, vilka jag nu ryktesvägen har hört gjort gemensam sak med den kristna högern. På grund av den bristande sexualmoralen i samhället, antas det. Nej nej nej nej.
Inte ett enda politiskt parti fanns representerat. Men det är klart, valet har ju redan varit.
Iranska kommunistpartiet, förstås. De utgjorde över hälften av församlingen.
Coolast på stället var utan konkurrens hijab-tjejerna. Oorganiserade, tysta, allvarliga, rätt många och rätt unga, med olika handskrivna kartongplakat: "Min hijab er min frihet" och "Dere redder oss ikke, dere stenger oss ute". Och den kanske klockrenaste: "La meg være ifred". Enkelt og greit.
Ja fy fan, man skulle inte vilja vara muslim i Norge just nu. Folk är inte kloka.
Jag ville helst gå med dom tjejerna, men jag vet inte säkert hur dom skulle ställa sig till min luddiga support. Förresten är jag just nu för blyg och introvert för att gå fram och tjöta. Vi gick lite stillsamt bland dom lite äldre anonymare deltagarna. Innan avgång gjordes ett lamt försök från en av talarna att få igång ett litet slagord "staten har råd, likelønnskvot nå" eller nåt i den stilen. Ingen nappade. Istället för arga slagord blev det enligt norska traditioner en liten munter sång. Och ett hiphopband bestående av en tonårstjej och en tonårskille framförde ett par låtar om tjejer och feministisk raggning, vad nu det kan vara. Sedan började det lilla deprimerande tåget vagga genom Oslo centrum. Det hela var över på en timme.