Trafiken, evt part one

Vid trafikljuset på vägen hem från bussen kan man få vänta tio minuter på grön gubbe. När det äntligen slår om är det grönt för gångtrafikanter i ungefär tre sekunder. Om man springer går det. Man vänjer sig såsmåningom. Man kan se hur gamla damer med rullator eller folk med barnvagnar står och peppar och liksom tar sats för att möjligen hinna över, innan bilarna börjar köra igen.

Utanför jobbet är det ännu värre. Busshållplatsen ligger på andra sidan vägen, och det finns inget övergångställe, närmaste ligger 300 meter neråt vägen. På eftermiddagarna är det oftast trafikstockning, då kan man ta sig över mellan bilarna eftersom det blir totalstopp. Men då kommer ju aldrig bussen heller.
Busshållplatsen har ingen bänk, inget tak, ingen tidtabell. Det är en skylt med en buss på. Till råga på allt luktar det helvete i hela området någon gång i veckan, vi vet inte riktigt varför, tydligen gav de sig på att gräva upp och lägga rör nånstans där det inte var lämpligt. Trafiken bullrar så mycket så man inte hör vad man tänker. Man kan bara stå där och hålla andan och titta på bilarna som schvissar förbi. Ibland missar jag bussen för att ingen bromsar in och släpper över mig. Busschauffören ser mig men han kan ju inte stå där hela dan. Jag vet inte hur olagligt det är att måla ett eget övergångsställe.

Norrmännen skrattar åt en om man säger att man åker buss till jobbet. "Det er jo ikke mulig, du må jo ha bil." En gång sa jag att det funkar faktiskt inte om alla kör bil, varken miljömässigt eller i stadsplaneringen. Det förstod dom inte. Klart alla ska ha bil. Klart man kör till och från jobbet varje dag, även om det är en kilometer, och själv, även om grannen jobbar på samma ställe. Han har ju egen bil.

På vintern blir det kaos, det gör det iochförsig i alla storstäder. Men Oslo är första stället där jag fått hjälpa till att sanda, för hand, för att ta mig till jobbet med bussen.
Snöplogen finns, men den plogar bara precis så att bilarna tar sig fram. Vill man gå från jobbet kan man välja mellan att gå bokstavligen mitt i bilvägen, eller på en snövall som i år tog sig uppemot en och en halv meter. Den täcker hela trottoaren. Det skulle gå att ploga där med, det är platt på andra sidan. Man gör det bara inte.

Har man otur kommer man med den trasiga bussen. Den verkar aldrig tas ur trafik; pålitlig som klockan dyker den upp, hasar sig fram runt bussterminalen. Den funkar långa sträckor, men när den måste bromsa in slocknar ljuset, det hörs ett högt pysande och så stänger den av sig. Vissa chaufförer är otåliga och slår på den igen direkt, men då stänger den genast av sig. De luttrade chaufförerna väntar en minut ungefär. Sen kan man köra till nästa hållplats. Och där sker samma visa omigen. Oftast hinner nästa buss ikapp efter ett tag. Då brukar vi få gå av och hoppa på den istället.

Oslo har bussar, spårvagnar, tunnelbana och pendeltåg. Pendeltågen är roligast, de fungerar i snitt varannan dag. De är gjorda för att gå i 70km/h men rälsen är så dålig så de kan bara köra i 15km/h. Ingen har brytt sig om att underhålla rälsen. Och ingen vill lägga ny. När jag var lite mer oerfaren i gamet tog jag pendeltåget till en jobbintervju. Det tar 30-40 minuter att ta sig till stan, men tåget verkade gå snabbast, enligt internetsidan trafikanten.no. Tåget gick sönder, jag ringde såklart och bokade om till nästa dag, och det tog två och en halv timme att ta sig hem. På jobbintervjun undrade de bara varför jag inte hade bil. Tjaa.