cykla

När jag lämnade Göteborg för ett år och 357 dagar sedan lämnade jag också de bästa vänner en människa kan drömma om att få ha. Jag har inte tappat dom men dom är där och jag är här, och det är svårt.
Jag firades av med en rejäl avskedsfest som jag inte ens behövde styra upp själv. Det hade dessutom skramlats ur redan ganska tomma fickor till en avskedspresent; en splitterny cykel. Jag har inte haft nån cykel sen jag gick i sjuan, en lila med gula prickar på, tuffast i stan tyckte jag då, men den här är ännu tuffare. Cykeln var nästan helt färdigmonterad när jag fick den, men ringrostig på själva cykelkonsten som jag är har jag mest gått och putsat och snosat på den sedan dess, och inte kommit mig för med att fixa det sista på handbromsen. Och nu har jag helt plötsligt köpt en cykel till L, som ett fint (och miljövänligt) alternativ till den ständigt trasiga Skrutti-bang-bang som står här på garageuppfarten och hånler mot oss. L fick börja med att laga punka och sätta på lite reflexer. Och av bara farten drog jag fram min skönhet från garagemörkret och skruvade loss hela handbromsfan, pumpade upp däcken, och så drog vi. Flera kvarter bort. Och så runt runt på gamla fotbollsplan, det var inga farliga ungar där för vi får vara ute hur sent vi vill och dom får gå och lägga sig, runt runt som två förälskade tioåringar, mycket mer Freedom än i Skrutti-bang-bang trots att vi egentligen döpte bilen till Freedom från början.

Andra gången vi var ute var det Freedom ända tills en såndär sportcyklist dök upp som från ingenstans och blev sur på mig för att jag inte flyttade på mig så mycket som han önskade. Och jag ropade upprört på L men L är inte den som hotfullt cyklar efter sportfånar och det är ju bland annat därför vi är ihop.
Är då inte cykelbanan till för alla? Inga hastighetsgränser finns, så jag kan ju inte ta honom för det, men vem bär ansvaret för snabb flyttning vid möte; den vingliga 27-åringen (10-åring i själen och i cykel-skillsen) som just har lärt sig cykla igen, eller den sportiga elitcyklisten i självlysande gummikläder som i brist på vettiga idrottsanläggningar får trängas med vanligt folk?
Fördelen med Skrutti-bang-bang är väl då att hon hörs på långt håll med sitt dundrande och gnisslande, så folk väjer åt sidan i skräck. Hur tusan ska jag få till det på cykel?

small talk

Följande small talk har drabbat mig idag, utan några som helst protester från min sida:

"Hæ? Spiser du varm mat to ganger om dagen?! Hvordan kan du hålle deg så tynn??"

"Men jeg syns det er greit med dere svensker, dere er jo så flinke til å arbeide. Dere er ikke som disse andre utlendinga som bare går på bidrag og får støtte til alting."

Jag har blivit så förbannat flink på att hålla käften. En ulv i fårakläder, eller kanske tvärtom.

i butikken

H hade fått lite skäll igår på jobbet. En kund hade klagat över att det hon skulle handla blev så dyrt. "Det er så fryktelig dyrt at leve i Norge, fy søren."
H kunde plötsligt inte hålla sig längre, han blir sämre och sämre på det:
"Nja, Norge är ett sjukt billigt land att leva i, jämförelsevis."
"Hæ? Hvordan kan du si det?"
"Om man jämför med rätt många andra länder i världen, och ser på hur stor del av inkomsten som går till själva överlevnaden, tillexempel mat, då är det förbannat billigt att leva i Norge."


H är rätt klok. Han hade fått lite skäll men också lite medhåll. Och dessutom lite tjat från kunder längre bak i kön, som ville få betala och gå hem och inte lyssna på sånt där trams.
Men H vägrar att liksom avmänskliga sig trots att han är på jobb. De vill ha oss till maskiner som är precis lagom opersonliga när vi säger hej och när vi säger välkommen åter eller liknande, kunden ska inte komma ihåg oss när de lämnar butikken, de ska bara komma ihåg att det var trevligt. Men H är en riktig person och beter sig som en sådan. Det måste man credda.

nesten norsk

Chokladsmörgås till frukost, ta bilen till jobbet, dricka blaskigt kaffe, facebooka på arbetstid, skratta åt ett sexistiskt skämt, köpa røyk på bensinstationen, klaga på svenskarna, politikerna, de arbetslösa, narkomanerna eller småkriminella, (det är olika varje dag) bilen hem, chokladsmörgås igen, klippa gräsmattan, spionera på grannarna, duscha, sova. Det blir allt svårare att stava sj-ljudet, tillexempel station här ovan, eller segregation, ett ord jag använder allt mer sällan. Allt lättare att skriva sj och käka skräpmat och allt fler mjölkprodukter, lättare att inte protestera mot idiotiska åsikter, lättare att läsa VG eller föralldel Aftonbladet istället för riktiga nyheter.
Det är inte åldern, vilket man skulle kunna tro, utan Norge.

Mediciner

Nu har jag gått på allergimediciner i snart tre månader. Har försökt sluta med dom lite då och då eftersom en vanlig biverkning är att man blir helt utslagen av dom och inte orkar med nånting. Men utan medicin blir man sakta men säkert vansinnig istället. Det kliar ju.
Telfast, en rätt bra allergimedicin, är receptbelagd i Sverige men inte i Norge. Det är ju praktiskt för oss Oslosvenskar med läkarskräck, men oroande samtidigt. I alla tänkbara frågor litar jag mer på det svenska omdömet än det norska. Alltså borde jag inte köpa medicinen, eftersom den lär vara receptbelagd av en anledning. Jag har heller ingen diagnostiserad allergi, jag vet bara det bara rinner och kliar och är jävligt varje sommar. Jag misstänker i viss mån björkpollen, än mer av gräspollen och slutligen den förbannade gråbon, i kronologisk ordning. Jag använder mest Zyrlex, en trots allt okej allergimedicin, som märkligt nog heter Zyrtec på norska.
Vad jag har hört använder norrmännen den som bakisförebyggare; man ska tydligen slippa bakfyllan om man tar en innan man börjar dricka.
Har också stött på allt fler som använder sig av Resorb i samma syfte. Dock både svenskar och norskar och kanske framförallt Oslosvenskar, vilka som bekant festar ganska hårt. Resorb är ett slags vätskeersättning, som ska motverka alkoholens uttorkande effekt. Med Resorb behöver man alltså inte göra sig det förskräckliga omaket att gå till kranen och hälla upp vatten åt sig flera gånger om dan. Ett piller bara. Vi kan medicinera bort vadsomhelst. Minsta lilla huvudvärk ska omedelbart botas. En klok kvinna citerade en gång Kierkegaard i det här sammanhanget, eller nja, aningen långsökt kanske; om att det hör till människans natur att ha ångest, det är inget vi ska knapra piller mot. Ångesten kommer med vår valfrihet, som en liten oönskad bonus, och är en essentiell del av vad det innebär att vara människa.
Å andra sidan, han blev inte så gammal, och vad jag minns hade han det väl inte så bra i livet heller. Han kanske hade klarat sig bättre med piller.

PS. Månadens händelse: Det blir i skrivande stund film av "Jørgen + Anne = sant"! Och folk från filmteamet har varit och lånat scenkläder av mig på jobbet!
Jag tror jag läste den tio-tjugo gånger när jag var barn, patetiskt fascinerad av det där med första kärleken, ja gudars skymning vilka tider.

Tisdagsskörden.

Jag har fullt upp, alltså.