Kristina och jag

Läste Nybyggarna förra veckan. Man ska förstås börja med Utvandrarna men jag kunde inte hitta den i röran. Hela tiden tänkte jag på nåt mamma sagt en gång, att hon gillar böckerna men hon köper liksom inte porträttet av Kristina. Det är inte trovärdigt. Jag vet inte exakt vad hon menade, funderade under läsningen på om det kunde ha med religionen att göra. Vi är förfärligt oreligiösa i min familj. Mamma sörjer dock över att jag aldrig kom iväg till julottan. Jag har aldrig förstått det där, julottan börjar ju så tidigt, och så har man alltid suttit uppe och sett på Sound of Music natten innan, det är klart att det aldrig passar att gå dit. Men mamma säger att julottan är en viktig del av det svenska kulturarvet, och av det får man tydligen inte missa någonting.
Hursomhelst. Är det Kristinas tro som inte är trovärdig? Nja. För mig är den förstås konstig, eftersom jag aldrig haft någon. Men man vet ju om att det finns andra som har en, och att den kan vara lite olika. Och mer då, tjaa, hon föder en sisådär sju-åtta barn och ber tillslut sin gud om att få bli ofruktsam. Och det kan man ju förstå, det tycker jag verkar väldigt trovärdigt.
Kristinas karaktär är irriterande. Hon lyckas aldrig etablera sig i det nya landet, vilket inte är så konstigt eftersom hon vägrar försöka prata engelska. Hon lider av svår hemlängtan som hon inte vågar outa för Karl-Oskar, hennes kille. Men när jag sitter här i gudsförgätna Oslo och längtar hem ter sig den situationen också ytterst trovärdig. Med den skillnaden att jag och L alltid pratar om Göteborg.
Men gräset är väl alltid grönare, antar jag. Träffade en man på en loppis igår som sa att han tycker det är så underbart att de unga nuförtiden kan göra vad de vill, de är inte bundna vid nåt som man var förr. Det är inte förutbestämt vad de ska bli ända från födseln, de har all världens valfrihet. Mm, sa jag, betalade snabbt och gick hem och fick en kris. Sa till L att herregud, den som ändå hade en släktgård eller nåt att vara bunden till, så man åtminstone visste. Å andra sidan hade man inte velat stanna där under tonåren då man bara ville bort från uppväxtplatsen och hitta nåt eget. Men nu, mellan 25 och 30, nu kunde det gott få dyka upp en liten släktgård.
Kristina ville aldrig bort från uppväxtplatsen. Karl-Oskar tog med sig henne till andra sidan jorden för att de skulle hitta nåt eget, bygga upp nåt eget, men hon längtar bara hem. Klart hon inte vågade säga nåt då.
Jag har svårt att sätta fingret på det, men det finns helt klart brister i boken. Lite här och där. Jag tror det är som mamma säger, det är nåt som inte är helt trovärdigt. Jag läste den dessutom direkt efter Raskens som var helt briljant från början till slut. Kanske är det mansskildringarna av kvinnors upplevelse som är problemet (nu igen). Det är där man tappar trovärdighet. Det finns feministisk teori om hur kvinnors upplevelser alltid är tudelade, de står med ena foten i männens värld och den andra i en annan. Det orkar jag inte berätta om nu, känner jag. Vi får prata mer en annan dag.

söndag

Hemlängtan så det värker i bröstet. Mitt kära älskade Göteborg, när ska vi ses igen? Bara vinden vänder och det blir lite ordning på jobb och bostäder och sånt, så ska jag lämna min exil. Pengar är inte allt. Det känns som den här låten är till mig.

http://www.youtube.com/watch?v=CXnQExAi4Oo

böcker och bad

Jag börjar trots allt klagande känna mig lite mer etablerad här i byen. Igår var vi en tur runt på alla Oslos små hemliga antikvariat. De flesta ligger runt om på vestkanta där vi aldrig brukar vara. Vestkantas nav är Bogstadveien, en bred, stressig shoppinggata där de rika handlar, mest klädaffärer och parfymerier och lyxiga fik. Men på bakgatorna runt Bogstadveien ligger småbutikerna och antikvariaten. Jag har googlat mig till det. Följde en egen liten lista igår, men tyvärr var vi ute lite sent så de flesta hann stänga. Jag fick ihop den lilla högen här ovan, 150 spänn för hela vilket är sjukt bra för att vara Norge. Amalie Skram-böckerna finns inte att få tag på i vanliga bokhandeln, inte Sandemose heller för den delen. Och Camilla Collett, världens första kvinnliga litteraturkritiker, är också sällsynt. Jag såg mycket annat bra också, men många av de mer svårhittade böckerna jag är ute efter är översatta från andra språk, och då ser jag inte riktigt poängen med att läsa de norska utgåvorna. En portugisisk författare läser jag helst på svenska. Kan man inte originalspråket så får man ta det på det språk man behärskar bäst.

Det har hänt en annan sak också, som bidragit till att jag liksom blivit mer tillfreds. Jag har hittat mig ett badhus. Äntligen.
Vi gjorde ett par försök på Tøyen svømmehall förra året, men där är det helt proppfullt med folk dygnet runt ungefär. Var förbannad hela simningen för att man var tvungen att kryssa mellan allt folk och hålla olika tempon. Och ingen följer högerregeln. Sedan dess har jag varit på en liten badhus-turné för att hitta det bästa stället. Och i tisdags hände det. Romsås badehus is the shit. Det ligger bara några hållplatser från mitt jobb, längst ner i Romsås Senter-huset. Det var inget gym som hängde ihop med det, det låg på andra sidan, så man slapp trängas med alla träningsgalningar i omklädningsrum och duschar. Jag hatar gymkulturen innerligt. Det ploppar upp nya gym överallt, de lever av folks dåliga samvete inför sig själva eller media eller gud eller vad fan det är. Gymmen går runt på att massa folk köper årskort som de sedan inte nyttjar. Om alla som har kort kom dit skulle det inte gå, de får inte plats. Det är beräknat att ca 20% av alla som köper kort går regelbundet. Och så ser man dem ta bilen dit för att gå in och cykla på en låtsascykel. Jag vet, det är old news, men det är ju så urbota dumt.
Iallafall. Min underbara simhall. Det var lagom stort, inga leksaker, ingen bubbelpool. Det kanske man kan tycka låter trist, men resultatet av dessa brister är att det inte blir massa lek och fjant i simhallen. Det blir tyst och härligt tråkigt och man får simma helt för sig själv och fascineras av att kroppen flyter. Det var bara jag och två damer där. Samtliga simmade riktigt dåligt, långsamt och klumpigt, med sprätt och plask.
Jag vet inte om simning är ute just nu eller om det alltid är så här tomt, men det är kommunen som äger badhusen så det får finnas kvar även om det inte går runt. Det är i befolkningens intresse. Det finns ett egenvärde i att kunna erbjuda sina medborgare ett badhus. Än så länge.

skid-VM

Jag är fortfarande lycklig över att VM är slut. Härliga vardag, med bara det vanliga storstadsoljudet och bara upp till halvtimmes-förseningar i trafiken.
Det var förbannat mycket folk i stan under VM. Överallt vällde det ut folk ur t-banan och spårvagnen, förvirrade med kartor i händerna, precis som vi för ett par år sedan. Men outfiten. Herregud. Norgemössor och Norgeflaggor är väl helt förståeligt, lusekoftorna och mariusgenserna är riktigt fina, näverkont och näbbstövlar har liksom också sin charm, man känner historiens vingslag iallafall. Men de här stora jäkla koskällorna de har runt halsen? Vad är det? Det klånkar och pinglar över hela stan. Vi fotbollsfans kan ju också spöka ut oss, men lite värdighet har vi ändå.

Minns inte om jag har berättat det, men Isbilen (som det heter här i Norge) har ingen melodi, som kära gamla Hemglassbilen hemma i Sverige. I Norge har den en förbannad koskälla. Klånk klånk, nu kommer glassbilen.

posten

Såhär kommer post från Sverige fram till mig. Det kan ta mellan tre dagar och två veckor att få sin post. Diskret öppnad i tullen.

telephone conversation

Jag: Såg du Arsenal-Barca igår?
H: Ehm, näe...
Jag, lite surt: Nähä.
H: Alltså det var faktiskt åttonde mars igår, Frida.
Jag: Ja just det.
Kort tystnad, följt av skratt. Ja herregud hur det har blivit.

och domedagen närmar sig

Nu har dom hittat dvärgbandmasken i Sverige. Det känns som att det betyder ungefär att det är ingen idé att sätta ungar till den här världen.

När ett land får dvärgbandmasken blir det aldrig av med den. Masken finns i massor av länder och nu hittades den i Bohuslän i en räv. Antagligen har den hunnit lägga ägg överallt och dom får man i sig från bär och sånt. Eller om man klappar en räv, eller en hund, som ju är troligare. Sen får man en sjukdom som heter echinokockinfektion som man kan dö av (men det kan man ju av allt).

Slutsats: 00-talisterna blev den sista generationen som fick vara med om att man kunde käka blåbär lite hursomhelst i skogen.

banansvenskarna

Jo visst har jag sett det. Och visst känner jag till svenska föreningen, tillräckligt bra för att aldrig ha varit där. Jag har dessutom både sett klottret och hört låten om partysvenskarna. Två saker är roliga i låten.
1: "at du klær deg som dama di" osv. Kul för att Oslo-norskarna är så extremt homogena vad gäller utseende. De har samma stil allihop. Samma frisyrer. Oslo-norskarna blir provocerade av partysvenskarnas kläder, de är väl för...tja, jag vet inte, könsneutrala? Är det det de menar med gay? Och Oslo ÄR ganska macho, ganska stifft, killarna vill ha mycket muskler och 99 procent av brudarna går i högklackat. (Det låter som en hel hjord med djur när de skyndar sig i tunnelbanan, när jag hör dem bakom mig föreställer jag mig att det är älgar.)
2. Raden som handlar om att vara norsk på krogen och bara möta svenskar, men partysvensken måste gå hem och lägga sig klockan tolv för han/hon ska upp och ta första passet på 7-Eleven och fixa korv och fyllemat åt jagpersonen (norsken). Vet inte riktigt varför jag tycker det är så kul. För att svenskarna är här och tar jobben som norskarna inte vill ha, antar jag. Som programmet handlade om.
Vi stötte på ett par polska killar som vi snackade lite med när vi var ute för ett tag sen. Pratade om att det är vi svenskar och polacker som håller Norge igång och utan oss skulle de aldrig klara sig. Ta bara byggbranschen och restaurangbranschen, de skulle gå käpprätt. Inte så mycket substans i det samtalet kanske, men jävligt gött att bilda ett vi med polackerna. Det är inte mycket sånt nuförtiden; vi:n.
Vidare. Programmet var ju sant då, svenskarna bor helt förskräckligt och Oslo har helt klart sin beskärda del av råttor och kackerlackor. Lägenhetsstandarden är mycket sämre än i Sverige men priserna högre. Och det finns såklart folk som passar på att sko sig på dom som kommer dit utan kontaktnät. Men jag tyckte framförallt att de var påväg in på nåt intressant när Janne Josefsson pratade om svenskströmmen över gränsen. Han sa ungefär: "jaja, norrmännen gör narr av svenskarna, men handlar inte det här om något annat? Är det inte så att Sverige har svikit sina unga?" Och 27 % ungdomsarbetslöshet och sådär. Och sen handlade resten av programmet om hur unga nuförtiden flyttar omkring efter jobben, och majoriteten av Sveriges kommuner sliter med avbefolkningsproblem. Det är ju inte bra. Det är ju en större problematik än bara det här att Oslo-norskarna tröttnar på sina svenskar.
Senare pratade jag med mamma och hon var sur. "Skala bananer är väl också ett jobb? Det behöver väl också göras? Heller det än att gå arbetslös!" och jag tyckte att hon hade lite rätt. Man ska inte gå omkring och hålla sig för fin för att skala bananer.
Sedan tänkte jag på min kompis. Han stack till Oslo när jag stack till Göteborg ungefär. Massa år sen. Och han trivs som fisken i vattnet. Han rör sig i stan som jag gör i Göteborg, det är rätt kul att se på. Plötsligt insåg jag att alla de där hundåren, när vi gick arbetslösa, sökte hundra jobb på tre månader men fick inget, hade sen lite tur och kom in på timmar nånstans tillfälligt, skrapade ihop tillräckligt till hyran, pluggade bara för att få csn och liksom få ihop det ett tag till, under all den tiden, då har han haft det finfint. Han är van att det finns massvis med lägenheter och jobb, det är bara att ringa ett par samtal, han har aldrig behövt gå utan jobb i mer än en vecka. Nu funderar han på att flytta till Sverige för att utbilda sig, men är tveksam. Han tycker nämligen att han byter ner sig till en sämre standard. Det är konstigt att tänka sig, men på sätt och vis sant. Vart får man lägenhet i Stockholm? Hur får man fast jobb i Sverige? Och det där att aldrig ha några pengar, fy fan, det är nog den största skillnaden jag har varit med om livet; att ha pengar och att inte ha det.

Norskarna skojar mycket om gjerrige svensker. Och vi har ju i regel mindre pengar än baggarna, de flesta av oss går på timmar. Jag har blivit tillfrågad en hel del om vad jag tyckt om det och det loppet nu de sista dagarna, under skid-VM, tydligen tog Sverige guld någon dag. När alla tyckt att det är konstigt att jag inte hänger med, så svarar jag sanningsenligt att jag har ju ingen tv. Då tror de att jag inte har råd med tv. Flera har velat hjälpa mig att skaffa en. Tillslut har jag börjat säga att om man har tv, då blir man tvungen att sitta där varje dag och hänga med, då kollar man plötsligt på massa program som man inte ens ville se, det har jag bara inte tid med. Förvånansvärt många har då hummat lite och hållit med. Att titta för mycket på tv verkar vara ett utbrett dåligt samvete.