Språket, part two

Det är ett jäkla bebisspråk alltså. Om något, tex en bok, är min så säger man inte bara "Det är Fridas bok" utan "Det är Fridas sin bok". Och det mesta har konstiga pronomen; "en" fast det ofta borde vara "ett". Och sj-ljudet är ett litet helvete. Informasjon, skjema, sjokolade, beskjed osv. Men man vänjer sig. Så småningom stavar man fel hela tiden när man skriver på svenska.
När man frågar efter stavningen på något kan det också vara svårt med hur bokstäverna uttalas. J heter jodd, och u är det ingen av oss här hemma som kan härma på norska, det är ett helt okänt litet ljud.

Sen är ju kk en vanligare stavning än ck på norska. Så skrev jag när jag var sju år.

X används aldrig. Jeg kan fikse det, ekstremt, eksempelvis..

Norskan är väldigt intrasslad i engelskan. De säger inte tändare här, utan lighter, fast det uttalas lajter. Möjligen är deras specifika men hopplösa uttal på u:et delvis orsak till att engelska ord låter så dumma här, de säger facebukk och sådär. Och när en kompis sa Fuck you till en biljettkontrollant häromdan (han hade kort men blev sur för att de skulle kontrollera honom innan han ens gått på, och kanske lite för att de hade otrevlig attityd, jag vet inte) blev kontrollanten sur och sa Fukk ju tu. Och en sån går det ju bara inte att bråka med. Man blir lite ledsen för deras skull, bara.

Dagens ord: Kjøttmoreller = Bigaråer.
Dagens ord 2: Snop = Godis, snacks.
Om jag hade en digitalkamera skulle ni få se hur kul det blir. På cornflakesen i mataffären härnere står det nämligen en liten löjlig reklamruta med rubriken "HAR DU LYST PÅ SNOP?" som vi har väldigt roligt åt. Sen är texten ganska tråkig men den avslutas med "kansje de kan lindre snophungern din" och då skriker vi att inget kan lindra vår snophunger, vi är moderna kvinnor. Det är kul.

Sen har vi en företeelse som endera är specifikt norsk, eller så är den vidare spridd men slog igenom senaste halvåret, så jag inte hann vara med när det hände hemma. Jag snakker om smilies. Kidsen har ju hållt på länge, och att skiten dyker upp i sms och på facebook är väl lugnt, det är ju överallt, men i jobbet? I viktiga mail, mellan direktörer och chefer, i beställningar, i affärsmässiga dokument? Jag får upp till fem stycken ;-) i ett kortfattat viktigt meddelande till min jobbmail! Vore tacksam för upplysningar om det är samma sak i Sverige, så jag vet om jag kommer med en orättvis anklagelse mot den norska bristen på professionalitet. Mer om den längre fram, förresten.

Syttende mai

Jag vet att ni väntar och undrar. Nationaldagen. Melodifestivalen. Och ja, dom är odrägliga nu. Hybris.

Vinnarlåten har ju redan spelats på radio i tre-fyra månader här, i genomsnitt tjugoåtta gånger per dag. Jag fick veta häromdan att det var deras bidrag och inte typ Jason Mraz, som jag trodde. Vi var ute på lördagen och mitt i bankomatkön började det skrikas och hurras. "Har dere hørt? Norge har vunnet!"
Och sen fortsatte det. Skryt och patriotism och folkdräkt. Det är inte som i Sverige att nån enstaka hemkunskapslärare och kanske Maud Olofsson har folkdräkt. ALLA har det här. Grannarna och folk på grönsaksaffären, barn, gamla tanter, alla är ute och visar upp sig.
Jag försökte skämta om det, frågade sådär på jobbet om nån hade haft folkdräkt på sig i söndags; "nej, men vi vill så gerne ha, men det er så dyrt." Det kan tydligen kosta tjugotusen. Jag sa att jag kunde tänka mig att ha en om jag skulle få tjugotusen för det. Det gick inte hem.

Bland aktiviteterna som vi tyvärr missade var en högtidsstund för avlidna norska patrioter. Mer intressant var att Carl I Hagen, den gamla rassen, skulle befinna sig på kyrkogården precis utanför vårt fönster och utföra ett slags bekransningsceremoni. I egenskap av stortingsledamot skulle han väl lägga en krans på nån kändis grav eller nåt, jag vet inte riktigt. Men det skulle hända klockan åtta på söndag morgon. Och vi hade verkligen alla intentioner i världen att gå ner och visa vårt missnöje. Men lördagen kom liksom emellan, vi vaknade halv ett... Undrar om några norrmän tog sig dit, de hade ju festat hela veckan.
Norskarna dricker mycket, överlag. Och alkoholförsäljningen är lite av en djungel:
Vin eller sprit köper man på Vinmonopolet, typ som Systemet hemma. På vardagar kan man också köpa öl i vanliga mataffärer fram till klockan åtta på kvällen. Då stänger ölsalget. De har öl upp till 5.0%. Folköl finns inte här. Efter åtta får man alltså inte köpa. Då lägger de vanligtvis ett stort skynke över ölen, så den inte syns. På helgerna stänger ölsalget klockan sex. Kommer man på kvart över sex att man ska ut kommer man alltså inte över en endaste liten folköl, inte nånstans. Nästan varje helg kan man få uppleva hur några stackars dumma svenskar hamnat i diskussion med butiksbiträden om varför de inte kan få köpa, för ölen står ju där, under skynket, och butiken är öppen och pengar har de.
Självklart finns det lite trix och knix, som man lär sig med tiden. Vissa kiosker där man med hjälp av ett kodord kan få utsmugglat ett sexpack 4.5:or för hundra spänn, även om klockan är halv nio. Känns rätt skumt, när man snart är tjugosex år, att stå och vänta bakom ett hörn och se en kompis komma smygande med något gömt i jackan. Men regler och regler och de får väl brytas lite snyggt.

Maten

"Hej, har ni bananer?"
"Nej."
"Nån annan frukt?"
"Nej. Men vi har pølser i lomper. Og boller. Vil du ha en brus til det?"

Klockan är halv sju på morgonen och det går inte att få tag i en jävla banan. Korv och bullar och läsk. Man ser folk sitta på bussen påväg till jobbet och trycka i sig godis och cola till frukost. Alla tror att norrmän är så nyttiga bara för att dom är bra på skidor och gillar att gå på tur. Men det är lögn.

När någon av oss varit hemma i Sverige är det tradition att alla samlas i köket när den kommer hem och så står vi tillsammans och jublar när den packar upp. Sojagrädde, sojakött, cigg, tartex, svenskt kaffe, havregryn (vanliga och fiberberikade), rågflingor, riktig müsli.. Frukosten är värdelös här. Ljust bröd med choklad på, sötade juicer, skitäckligt kaffe.
Folk tror mig inte när jag pratar om havregrynsproblemet. Alltså det finns bara en sorts havregryn här, Bjørn heter märket, finns som vanliga gryn och snabbhavregryn. Eftersom det tar så fasansfullt lång tid att koka gröt? Grejen är att det gör det. Man kan koka dom i en timme och det händer ingenting. Det blir lite kletigt, men det är fortfarande hela hårda gryn och blir liksom ingen fast massa.
Till saken hör att jag är kungen på grötkokning. Den blir aldrig för tjock eller för lös, jag varierar med russin eller linfrön, och tricket är att låta den koka tillräckligt länge. Jag var lite känd för det hemma i Sverige. Linus har faktiskt fått rådet att hålla fast vid mig; "det är en bra tjej, hon kokar bra gröt". Så det är inte mig det är fel på.

Lomper är ett slags sött tunnbröd, gjort på potatis, som norrmän är helt galna i. De semestrar helst inte i Sverige eftersom det är så svårt att få tag i lomper där.
Men de gillar den billiga pizzan. Här kostar det 150 norska att äta pizza. Då ingår en och en halv liter brus. Det står aldrig några prisuppgifter utan brus inräknat. Vem dricker en och en halv liter cola till maten? Alltså har fryspizzan slagit igenom på bred front. Grandiosa kallas med rätta för Norges nationalrätt.
En annan traditionell maträtt är "fårikål". I höstas hade vi lyckan att uppleva den stora fårikåldagen, när alla affärer frontade kål och tog bort det mesta annat, och fårikålbilen körde runt på stan med bräkande oväsen. Det är får som man kokar i kål i fyra timmar. De gillar inte att man skämtar om det.
Har jag berättat att det inte finns vegetarisk mat på restaurangerna? De flesta som hör att jag inte äter kött tror att jag äter grönsakssoppa varje dag. "Det er jo kjempegott det, grønsakssuppe."

Som de flesta vet är hemlagad mat inte så vanligt här. Svenskar är kända för våra stora matlådor. Norrmän äter aldrig varm mat till lunch, bara brødskiver, lomper, boller.
Inte undra på att svenskar är poppis på arbetsplatserna för att vi jobbar så hårt, och att norrmän inte orkar nånting.

Saker jag inte visste att man kunde sakna så mycket

1. Sina kompisar.
2. Feminister i allmänhet.
3. Intellektuell stimulans.
4. Svenska havregryn.
5. Svenska bibliotek.
6. Veganprodukter.
7. Folköl.
8. Språket.
9. Bra och liksom avslappnade uteställen.
10. Parker med bänkar i.
11. Ordning och reda.

Miljön

Bristen på miljötänk är total. Första veckorna förvånades vi över hur svårt det var att få tag i papperspåsar på affärer. (Vi skulle plocka svamp.)
-"Papirpose? En pose med papir i? Jaha, en pose av papir. Neej, det vet vi ikke vad det er, vi bruker plastposer."
Och det är väl inte hela världen. Men som jag redan berättat tycker alla att man ska köra bil, så mycket det bara går. Och de källsorterar inte. Kompost verkar inte finnas i hela stan. Glas och metall går i samma binge och det finns ingen för plast, det går i hushållssopor. Inte ens tidningar sorteras, trots att Norge har så jävla dåliga dagstidningar. Det enda dom verkar sortera är sina äckliga pizza-kartonger.

Det blir förstås lite ståhej om att jag inte käkar animalier. Eller, dom vet inte vad animalier är, så man får räkna upp. Och då ser dom inte sambandet mellan produkterna.
Restaurangerna har aldrig veganmat, knappt ens vegetariskt, en sketen vegburgare finns inte att få tag på, inte ens på McDonalds eller Burger King. Räddningen är några få falafelställen. Där skrattar de åt oss, himla svenskar, som ska ha falafel hela tiden. De berättar att norrmännen är hemskt förtjusta i sin kebab men skulle aldrig beställa vegetariskt. Och ändå. De måste ju finnas. Nån av de där femtio anarkisterna? Några hippies? Ingen?

Det går inte att förklara några ideologiska skäl till nånting i det här landet. Jag gjorde ett försök med maten, även om det inte är någon passionerad hjärtefråga för mig. Om att det går åt mindre energi vid odling och är mindre naturresursslöseri att odla grönsaker än att föda upp djur. Om att vi behöver äta mindre kött om det ska gå runt. De förstod inte. "Det er billigere, va? Du trenger kanskje ikke legge så mye penger på mat?" Pengar, alltid pengar.
Nu säger jag att jag är allergisk. Enklast så.

Första maj

Första första maj i Oslo alltså. Jag går ner på stan själv, alla hemma som inte rest bort över helgen ligger och sover än. Jag köper en Klassekampen på 7-Eleven för att kolla vad som händer.
Anländer till youngstorget, det finns bara en demo och en uppsamlingsplats, det förenklar ju lite.
Jag fastnar genast bland pensionärerna i LO. Tar mig fram till socialistisk ungdom och deras orkester som spelar falskt och otajt. Kikar på en flagga med "Kvinnefronten" men det verkar inte finnas något block som hör till. Jag tar ett varv och rekar lite. Inga svartröda fanor. Inga feminister heller. Kanske den utomparlamentariska vänstern har ett eget tåg trots allt? Har dom gått tidigare?
Ovanför torget hittar jag brandkåren som med brandbil och i full mundering går under parollen "ikke kudd med vår pensjon." Bakom dom står en liten lastbil och femton pers i svart och rött. Jag har alltså hittat rätt. Det är Blitz och hangarounds som uppenbarligen är de enda anarkisterna här. När vi börjar ställa upp oss bakom lastbilen är det kanske tjugo punkare längst fram, åtta "Føreldrer før Blitz", fem feminister under egen banderoll, och två djurrättsaktivister, också under egen banderoll. Sen är det kanske tjugo pers till, lite här och där. En gubbe kommer fram och tar kort på mig. Känns lite olustigt. Dom börjar spela punk från lastbilen, varvat med konstiga norska slagdängor. Vi börjar gå. När vi svänger in på Karl Johan och det känns lite pampigt, som på Avenyn hemma, spelar dom Staten och kapitalet med Ebba Grön och man känner sig som sexton igen. Det var bra länge sen jag var med om nåt liknande hemma. I Göteborg gick vi i raka led och skanderade slagord, helst finklädda. Ordning och reda. Hur många var vi ifjol? Över 2000 om jag minns rätt. Här är vi alltså som mest 50. Men stämningen är iallafall bra, hälften är redan fulla, och piskan som kittlar kittlar inte heller och folk ler mot varandra. Man rycks liksom med. Den ointellektuella vänstern charmar mig, helt enkelt. Hilding sa för ett tag sen att det är lätt att leva här, smooth. Kanske har jag haft fel inställning.
Vid youngstorget slutar demonstrationen men vi fortsätter följa lastbilen. Det ropas i megafonen att vi traditionsenligt ska upp till fängelset och hälsa på fångarna. Det görs tydligen varje år, utom i fjol när det var så dåligt väder, då orkade man inte.
Vi tar vägen förbi polishuset och då ropas det: "Vem bor her da?" - "Politiiin!" - "Hva syns vi om dem da?" - "Buuu!" - "Hva sier vi till dem da?" - "Langefinger, langefinger hvor er du? Her er jeg, her er jeg, godda godda godda!" Och alla sjunger och pekar finger. Sen spelar dom Copkiller, och strax efteråt kommer vi in på bakgården till fängelset.
"Hallå fangerne! Gratulerer med dagen, förste mai!" Och dagens första slagord kommer igång: "Løsslaepp fangerne, løsslaepp fangerne!" Jag känner mig lite tveksam. Ur några fönster med galler för vinkas det flitigt. Man ser bara armen och handen. Nån lyfter en knuten näve, nån kastar ut lite papper. Härnere tjoas det vilt. Lastbilen spelar "Släpp fångarne loss det är vår". En man håller tal om fångvården. Folk dricker öl och fyllnar till igen. Mina bakfulla kompisar dyker till slut upp, också de lite förvånade över det här fokuset på fångarna. Är det dom vi är solidariska med på första maj? Är det nåt symboliskt? Eller har det hänt nåt särskilt just i Norge, kanske har vi missat nåt.

Under hela dan har jag alltså inte sett ett enda flygblad, vi har inte sjungit internationalen, bara langefinger, vi vill döda snutar och släppa ut alla fångar. Lite oroligt rotlös vad gäller politisk grupptillhörighet hänger jag med mina kompisar ner till skejtparken och knäpper en bärs. (Undvik det ordet, det betyder bajs på norska.) Alkoholen förenar oss, som vanligt. Det var det.