invandrare och utvandrare

Såg den här annonsen häromdan och kan inte sluta irritera mig:

http://www.finn.no/finn/b2b/companyforsale/object?finnkode=39816933&sort=1&keyword=spania&COMPANY_CATEGORY=3

Det är uppenbarligen inte alla som behöver assimileras. "Vi påverkas inte av finanskrisen där, skattesystemet gör att vi kan tjäna obegränsat med pengar, vi får billig bensin och bäst av allt; vi behöver inte lära oss språket".

Mat!

Jag är en såndär vegan som helst äter linssoppa. Mat ska gå fort och göra en starkare och gladare, ungefär. Eftersom jag har haft en liten ätstörning i ungdomen har jag liksom fått återerövra mat, produkt för produkt kan man säga. Min ätstörning handlade aldrig om mängden mat utan om kontroll på nåt annat sätt. Kom så småningom fram till att det var ett sätt att kontrollera åtminstone någonting när allt annat är uppochned, eller helt på tryne som vi säger här i landet. Jag bestämmer över vad som kommer in i den här kroppen. Och därifrån barkade det.
Hursomhelst, nuförtiden är det glada dagar och det finns nog inget från växtriket som inte kommer in i den här kroppen (apropå det trodde min psykolog att jag använde veganismen som en kontrollfaktor också, och det hade hon kanske rätt i, men spelar roll, den är ju rätt och riktig). Jag kan äta ute, hemma hos andra, hemma hos mig, kan laga all sorts mat nästan, och nuförtiden är den bara laddad med positiva saker. Jag har en ministereo i köket. Jag bakar surdegsbröd. Jag sjunger samtidigt.

Idag råkade jag laga mat hela dan. Ruccolasallad med rostad paprika, valnötter, hemmapåhittad vinägrett, och egenbakad ravioli på durumvete med sojafärs och hemmapåhittad basilikapesto inuti. Bara hallå. Vad hände med linssoppan liksom. Om jag inte vore för cool skulle jag lägga ut 20 bilder på det hela på facebook och alla skulle likea.

Det jag skulle komma till var att fan vad kul det är när man kommer förbi de där spärrarna man satt upp för sig själv och får utvecklas som man vill. Och varför var det aldrig nån som sa när man var liten att hörrudu, det kommer bli så jävla mycket bättre för dig när du blir äldre, just hang in there, det kommer och det kommer att vara värt det.

Kvinnedagen

Tiden går, det är ett som är säkert. Jag missade demon på 8 mars, hann inte dit, tänker jaja, det är snart igen, ett år går ju så fort. Parollerna iår var:

-Støtt kampen mot vold, voldtekt og menneskehandel.
-Stopp pornokulturen!
-Prostitusjon er vold, bedre hjelpetiltak –håndhev sexkjøpsloven.
-Ja til et inkluderende arbeidsmarked - nei til etnisk kjønnsdikriminering.
-Lovfest rett til heltid, ja til 6 timers dag.
-Trygge aborter til alle jordens kvinner.
-Nei til salg av kropp – nei til surrogati.
-Selvstendig status for familiegjenforente - Fjern treårsregelen!
-Merk retusjert reklame.
-Kvinners rettigheter kom ikke uten kamp - mer STØTTE til kvinneorganisasjoner.

Jag har liksom en lite skräckblandad förtjusning för norsk feminisms tradition av porrmotstånd. I Sverige har vi mer av en "allt-är-okej"-mentalitet, allt får plats, alla ska med, folk är olika, vi dömer ingen. Det hänger ju ihop med att man har ett kvinnosolidariskt ideal. Att vi var först i världen med torsklagen, där torskarna kriminaliseras och inte kvinnorna. Att vid blockader mot strippklubbar och liknande samlar man in pengar till kvinnorna för förlorad arbetsinkomst. Och att det alltid finns en diskussion runt individuella situationer, en förförståelse för utsatta kvinnor, ett "vi" som gäller alla kvinnor. Jag är rätt stolt över det.

Samtidigt är den norska feminismens kompromisslöshet rätt skön. Det dåliga är att det finns brister i kvinnosolidariteten och ibland lyser igenom ett förakt mot de mest utsatta kvinnorna. Det bra är att det riktigt sjunger av förakt mot torskarna och porrkonsumenterna. Det är uppfriskande, gör mig på bra humör, faen vad gött det är när folk är förbannade.

Men vad är det här med nei til surrogati? Är det nån som vet nåt om det?

Hursomhelst. Min 8:e mars innehöll ett par oönskade grattis-sms, ett tappat ciggpaket, några öl på reggaekväll och ett störtlöjligt bråk om hår och rakning. Med sorg i hjärtat tänker jag tillbaks på ungdomen, på handritade affischer och långa pressmeddelanden, på hur vi satt allesammans med huvena ihop över en karta och ritade upp världens sjukaste längsta demo-rutt, hur vi målade plakat och bakade kakor hela kvällarna, hur vi budgeterade för en flaska helium till ballongerna, hur vi stal facklor (och på preskriptionstider?), jag tänker på fuldansen, på avsminkningshinken, på den hemliga äckeldunken i källaren, på "Squeeze-It"-ketchupen som gjorde sig så bra att spruta på ett par bindor och sätta på plakatet "Gratis mensskydd nu!", på bråk och skrik och skratt och gråt. Nu långt efteråt känns det lite sorgligt, ett 30-tal brudar i sextonårsåldern som trodde att vi gjorde skillnad. Nu efteråt vet man bättre. Nu efteråt, när man träffar sin tiotusende idiotkille som berättar för en att tjejer borde raka sig, att vi inte duger som vi är. Eller som ignorerar en för att man är tjej och bara säger hej till ens pojkvän, och avbryter en eller ställer sig med ryggen till. Eller vill förklara sin fantastiska teori som han tror han kommit på själv om att könen är olika och borde hålla på med olika saker, och att jag ska acceptera det, för han har kommit på det, den smarta jäveln. Eller tycker han ska få gå på strippklubb hur mycket han vill, för allt måste vara så förbannat fritt hela tiden, annars blir det Sovjet, kan jag försvara det, va? Eller som ska dryga sig om huruvida jag är pk. Varför skulle jag inte vara det? Pk är det enda civiliserade sättet att vara på, om vi nu ska leva tillsammans.Hur kan man vilja vara något annat?

Vi var så unga och oförstörda. Vi hade inte mött tiotusen såna killar, bara kanske femtio.