Åka bok

Och så över till något helt annat. Jag har slutat jobbet, gått lite kurs (uttalas här i Norge med långt ljust "u", typ som i "snus" på svenska, skitfult), haft semester och nu ska det börja hända helt andra grejer. Det tar tid bara. Jag berättar senare.
I semesterpackningen har det oftast åkt med ungefär samma böcker på varje tur, har fått för dåligt med lästid nämligen. Det var:
Ludvigsbacke av Herman Bang
En novellsamling av Haruki Murakami
En till novellsamling av Alice Munro
Ett Strindberg-urval som heter "Ordet i min makt - läsebok för underklassen"
Och ett par volymer ur the Sookie Stackhouse Novels... Ni vet, True Blood-böckerna.

Gissa vad jag har läst. Nästan inget, jag hann ju inte.

Jag har ingen brist på Strindberg här hemma, han har ett par hyllmeter för sig själv och hänger dessutom på väggen. Men just det här urvalet är kul, det är gjort som reaktion på att Strindberg med jämna mellanrum görs så förbannat finkulturell, vilket han skulle vända sig i sin grav om han visste. Hör på det här bara:
"Jag har ingen lust alls att vara 'stor' författare, ännu mindre 'stor' man. Det generar mig bara och ger en falsk ställning. Jag vill gå i nattrock och kalsonger och kallas skandalskrivare, det skall inte genera mig."

Hursomhelst. Jag läste tvåan och trean i True Blood-serien först, och tyckte inte det var så tokigt. Mamma brukar säga att man kan läsa på flera sätt, och det ena sättet kallar hon för att "åka bok". Visst är det klokt? Inget fel med det, men det har ingenting att göra med den där stora, överväldigande läsupplevelsen. Så jag åkte bok medan jag åkte tåg, och tycker att hon där Harris har målat upp en ganska fängslande värld. Vid ett tågbyte köpte jag ettan i serien, men där fick jag ta en paus. För när Sookie träffar sin vampyrkille Bill och ska få till det med honom för första gången, då framställs det tydligt i boken att han kan se/känna på hennes nedre regioner att hon är oskuld. Och sen när det väl händer, då gör det ont på henne i just det ögonblicket då han kommer in, och sen är det över och helt bra. Som om det inte vore nog så frågar Sookie om hon kommer att ha ont dagen efter, och Bill berättar exakt hur det kommer att kännas, han är ju 200 år och har koll (eftersom alla kvinnor är likadana alltid?). Bullshit. Jag blev sur och slängde boken i väggen. Är det för att amerikaner kör med locket på i allt vad sexualupplysning heter? De har ju ingen upplysning, bara propaganda! Och tror den stackars författaren på myten om mödomshinnan, att det gör ont just i sekunden då den spräcks, och att den syns utifrån? Eller är det möjligen så att myten om mödomshinnan liksom räknas in i vår tänkta upplevelse av första-gången-sex, så att det kvittar om vi vet att den är en myt? Den hör till. Kanske.
Såhär är det med sex; det kan göra ont första gången, hela tiden eller pyttelite, det kan göra ont första tio gångerna, det kan vara så att det aldrig gjorde ont, det kan göra ont helt plötsligt den 100:e gången, och så vidare. Men i populärkulturen måste det alltid vara på hittepå-sätten som vi har vant oss vid. Jag kommer att tänka på det där exemplet min syster brukar dra, tror det är hennes kompis som sagt det, om barn på dagis. En förskollärare hade en bild på en man, barnet sa att det var en pappa. Förskolläraren frågar vad pappan brukar göra och barnet säger "pappan kör bil". Trots att barnets egen pappa inte har körkort, och aldrig kört bil. Alltså idén om vad en pappa gör kan vara helt frikopplad från den egna upplevelsen. Och så är det väl med mödomshinnan också, antar jag.

När jag googlar Sookie Stackhouse och hennes mödomshinna för att kolla om det är någon annan som blivit sur över det här, får jag massa träffar som istället gäller karaktären Jessica, och h e n n e s mödomshinna. Det är en hel del folk som irriterat sig på den sekvensen. Jessica är en 17årig vampyrtjej som har det ödet att varje samlag innebär att mista oskulden. Vampyrer stannar nämligen i det stadiet där de var när de blev vampyrer. När hon får till det med sin kille Hoyt så gör det ont, men chocken är stor när det blir likadant nästa gång. Hon springer iväg, och sen ropar hon "It grew back!!" Alltså mödomshinnan.
Det konstiga är att jag tänkte inte så noga på det här, fast jag har sett avsnittet. Det fick tydligen passera. Men är det i text så kommer ingen undan. Kanske är det för att tv är annorlunda, det är ännu mer att "åka" än vad kiosklitteratur någonsin kan bli.

I början av sommaren var jag hos min syster, och dit tar jag aldrig med mig några böcker, där finns det gott om resurser! Jag bor i källaren när jag är där, det är mycket mer fancy än det låter, som en tvåa för sig själv. I deras källare har det hamnat en lustig samling böcker, några tunga romaner, jaktböcker, konstiga musikbiografier, trädgårdsböcker, nån obskyr diktsamling, och jag läste de här Mark Levengood och Unni Lindell-samlingarna, med roliga saker som barn har sagt. Sen läste jag nåt som jag har glömt, och sen läste jag De Apatiska av Gellert Tamas, som var den allvarligaste läsningen någonsin. Hela cirkusen runt de apatiska flyktingbarnen, debatten om dem, svenska statens sätt att handskas med frågan, det är en förbannad skam. Sverige och svenskarna slår sig för bröstet om sin generösa flyktingpolitik, och i själva verket är vi ett av de länder som tar emot minst flyktingar, som behandlar dem sämst, som har flest anmälningar i världen från FN för att vi utvisar folk till tortyr och avrättningar. Tamas gör ett hedervärt arbete. Synd att det känns som att det alltid är ett steg framåt och två tillbaks, se på opinionen nuförtiden, trots att allt det här har kommit fram! Det verkar som att folk bara blir dummare och dummare.
Vad ska man göra? Jag åker bok lite till, sommaren är inte riktigt slut än.