komedier

Vi har sett väldigt många amerikanska komedier på sistone. Jag vet inte riktigt varför. För att vi trodde det skulle vara kul, kanske. Efter några stycken började vi prata om att det känns som att de har förändrats mycket på ganska kort tid, att humorn har blivit liksom hårdare, och språket med. Ingen av oss är särskilt förtjusta i snuskhumor egentligen, men den har visst blivit den bärande delen i komedierna, storyn är nästan mindre viktig. När jag pratade med M om det här i telefon häromdagen så skulle jag beskriva hur snuskhumorn tar sig uttryck, eftersom hon inte ser sånt själv, och så föll det sig så att jag pratade om det här med sperman. I alla de senaste tramskomedierna jag har sett har det varit massa grabbar som håller på och fjantar sig om sperma. Retar varandra, kastar papper på varandra, sjåpar sig om hur äckligt det är, det är skämt om att få det i håret, osv. Vad är grejen? Varför ska killar tycka att det är så otäckt? Det är ju deras egna kroppar som producerar den, det är väl inte värre än spott eller svett eller nåt? M lyssnade och ropade sedan :"åhå, sperman är den nya mensen!" men jag vet inte, därom tvistar de lärde (eller de borde iallafall det). Liknelsen håller ju vad gäller själva det där att få lära sig att den egna kroppen och dess eventuella utsöndringar är något äckligt, det har ju brudarna fått göra i alla tider, hela tiden är det massa hysch-hysch om den av gud förbannade kvinnokroppen, men sperman är väl lite hemligare eftersom den är rent sexuell, medan mensen bara är som den är, den borde kanske inte behöva vara så tabu. Den behöver åtminstone inte vara blå i reklamen, det är ju för dumt.
Hursomhelst. Sperman är ju heller inte på långt när så kommersiellt exploaterad som mensen. Inte har det dykt upp några speciella upptorkningsprodukter eller liknande, det verkar faktiskt inte finnas någon marknad alls.

Nu känner jag att vi hamnade på fel spår. Det skulle handla om synen på kärlek egentligen. Vi hoppar över dit. I flera filmer pratas det om ett fenomen som heter "the one that got away". Det betyder att man varit kär i någon en gång i tiden som man kom ifrån på ett eller annat sätt, och det ångrar man, eller man går iallafall runt och tänker på hur det kunde ha blivit. Det där stör mig jättemycket. Som om relationer bara liksom händer, som om man inte är med och styr dem överhuvudtaget. Och uttrycket "got away", som i "kom undan"? Som i att det var bra för den att den kom undan, förutsätts det alltså att jag-personen är kass? Jag fattar inte.
Jag tänker på ett par sandaler. The ones that got away. De var blå och lite konstiga, sådär så att man blir osäker på om man verkligen klarar att bära upp dem, man kanske behöver en ny personlighet också om man köper dem. Jag var på stan med Pangarn och Limpan och de hade redan väntat på mig i säkert en timme, och tittat på otaliga sandaler. Utgångsläget var alltså dåligt. Jag provade de här crazy sandalerna och grabbarna tyckte de var fula. Där kunde historien ha varit slut, ja så slut så att det aldrig ens hade blivit en historia utan gått i glömska, undanhållits eftervärlden. Men. Över ett år senare såg jag en tjej på stan en dag. Det var kanske världens snyggaste tjej. Cool stil, lite laidback, en sån tjej som man vill bli vän med på en gång. Hon hade schyssta solglasögon, vanligt men fint hår, snygg skjorta, lite baggy kortbyxor och DE FÖRLORADE SANDALERNA PÅ FÖTTERNA! Fram till dess hade jag inte vetat att de var förlorade. Blå och fina, inte alls konstiga, gick de gatan fram, helt lugnt. Jag vände och förföljde henne ett tag. Sedan var jag i alla skoaffärer härifrån till Sverige. Inga sandaler.
Självklart skyllde jag det hela på Pangarn och Limpan. Om de inte hade haft så osäker smak på tjejskor så skulle jag ha ägt de där skorna nu, och allt hade varit frid och fröjd.

Nej, nu hamnade vi ju fel igen. Det är dessutom lördagkväll och jag ska ut, inte sitta här och blogga samtidigt som jag går igenom sandalerna på zalendo eller vad fan det heter, hej 4042 träffar...
Vi fortsätter en annan dag.

Girls

Vi ser på den här tv-serien Girls som det har pratats om ett tag. Jag vet inte om jag tycker den är bra, men de har ju helt klart fångat nåt. Och så håller den relationsproblemsberoendet stillat ett tag, så jag inte behöver hänga på Familjeliv.
När jag diskuterar den med L så säger han att han tycker det är lite samma samma i avsnitten. Först blev jag lite stött av det, vadå, bara för att det handlar om tjejers verklighet? Men nu tror jag han har rätt. De har fångat nåt, och det är att det är lite samma samma att va tjej. Samma relationsproblem i lite olika tappning. Vidare: vi pratar om Hegel och det där med begär. Det var väl Hegel? Människan är ett begär som begär ett annat begärs begär, till sig själv då. Old news, kan man tycka. Det där pratade vi ju så mycket om för tio år sen. Vidare: Sartre utvecklade resonemanget med ett maktperspektiv. Människan ser sig själv som ett subjekt, såklart, och då måste hon nödvändigtvis göra den andre till ett objekt. Och det är allt det Girls handlar om. Jag älskar dig, i en utvidgad egenkärlek.

L har helt rätt i att det är samma samma. Och jag har hållt på det i tio år. Femton om man räknar det lite vidare, före Hegel men efter feminismen. Å andra sidan är väl inte relationer ett sämre intresse än nåt annat, tillexempel skateboard. Det kan också verka ganska likt för en utomstående. Samma tricks på lite olika räcken eller ramper.

Jag har närt det här intresset i ensamhet. Har inga kompisar här som vill prata om Hegel. Och av mina gamla är det inte riktigt nån som har tid att älta subjektspositioner heller. De har gått för att leva sina liv, och gud vet att jag måste leva mitt. (Det sista var Håkan Hellström för er som inte vet, och även det har omtrent tretton år på nacken.)
Det känns alltså lite som att jag står och stampar. Det är väl trettio som kommer. Förr när man inte visste vad man skulle göra med sitt liv, då var man åtminstone ung. Nu är inte den där ta-det-som-det-kommer-grejen lika charmig längre. Fast här i Oslo är den nog gångbar i några år till. Alla de där frågorna man får så fort man åker över gränsen, som "har du barn" eller "vad jobbar du med" eller "ska ni gifta er snart" eller nån annan egentligen helt normal fråga, de slipper man här. Det är andra saker som definierar en, det är som att man kan välja det själv. Jag antar att det är för att oslosvenskarna är i ett vakuum, som sagt tidigare. Och jag väljer nog vakuum före stress anyday.

Hittills har jag mest använt mig av uteslutningsmetoden när jag emellanåt funderat på vad jag ska göra när jag blir stor. Det borde börja ge resultat snart, vi har nog varit igenom det mesta.

En enda sak är det väl som varit tillräckligt kul för att jag skulle vilja göra den mer på allvar: att vara ifred och skriva (i en utvidgad egenkärlek?). Det är förbannat krävande bara. Massa disciplin behöver man. Tålamod. Vänner som håller sig borta i långa perioder för att sen finnas där precis just när det passar en. Det är en tjej i Girls som har författarambitioner. Det är lite komiskt skildrat, så man skrattar åt henne och hennes patetiska bok som aldrig blir färdig. Det påminner mig hela tiden om min egen. 28 halvfärdiga halvdåliga projekt i mina trasiga laptops i garderoben. Men det gör inget. Det kommer väl nytt.
När mamma pratar om böcker säger hon aldrig att nåt bara är väldigt bra eller riktigt dåligt. Hon har en helt otrolig skala när hon bedömer. Det kan vara som det där att hon inte tycker porträttet av Kristina håller i Utvandrarna. Eller att Elsie Johansson har en värme som Majgull Axelsson saknar. Eller hon kan prata om en fantasybok för barn som verkligen stimulerar barnens kreativitet. Men det mamma främst är ute efter när hon läser, det är berättarglädjen. Jag övervägde just att skriva det med versaler, eftersom det låter så när mamma utropar det i telefon. Hon hittar den vart som helst. Vackrast uttryckt hos Selma Lagerlöf, men lika stark hos typ Åsa Larsson.
Och det är grejen, när jag skriver på min deckare eller min fantasy-ungdomsroman, då lyser det igenom att jag bara tänker på hur jag ska dra mig tillbaka med miljonerna, då finns inte berättarglädjen där. Så var finns den? I tråkiga dikter om relationsproblem? I låttexter? I sexnoveller? Jag kan skriva lite vadsomhelst men utan berättarglädjen är det nästan bättre att börja samla frimärken. Jag väntar och ser hur det går för hon i Girls, kanske man lär sig nåt på kuppen.

Kaffe

Halkade av en slump in på den här kaffedebatten efter att Espressobaren Pavement i Göteborg gick ut med sitt suspended coffee-upplägg. Alltså att man som kund kan betala för en extra kaffe, vilken skrivs upp på en tavla och sen kan hämtas ut av någon mindre bemedlad. Jag tror det kanske kommer från USA. Jag tänkte inget speciellt om det. Förrän jag såg den här sura jäkeln i Nöjesguiden: http://nojesguiden.se/blogg/bjorn-werner/ffs-pausat-kaffe-lagg-av

Och i de efterföljande kommentarerna kunde folk ondgöra sig över "storbolagen" (Pavement?) som girigt roffar åt sig mer pengar och försöker få cred för det samtidigt. Alla som tyckte det var ett bra initiativ kallades lättlurade och skulle veta att de var en del av problemet snarare än lösningen.

Tillslut dök det upp några kommentarer som ifrågasatte artikelförfattaren. Bland annat en som tyckte att man har en ganska skruvad syn om man argumenterar så starkt emot att en människa ska få bjuda en annan människa på kaffe. Och en som skrev att det artikelförfattaren hävdar, ungefär att vad fan ska man med en kopp hipsterkaffe om man inte har nånstans att bo, tydde på okunskap, eftersom den där kaffekoppen kan betyda förbannat mycket för den som fryser.

Vidare: artikelförfattaren tycker att upplägget signalerar att hemlöshet och utanförskap är ok. Att vi inte behöver lägga om kurs. Att välgörenhet och nedmonterad välfärd hänger ihop, och ja, visst gör det det, men det började knappast med välgörenheten, det är inte all vår utbredda välgörenhet som är orsak till utanförskapet. När kyrkan larmar om att köerna utanför deras soppkök växer alltmer, att det kommer fler barn osv, är det kyrkans fel då?

Kommer ni ihåg när vi var unga? Då såg vi på välgörenhet som nåt för att döva överklassens eventuella samveten, ett sätt för dem att känna sig goda som individer medan de ändå upprätthöll sin ställning som utsugare och levde av andras arbete. Och därigenom blev den en kränkning av den som skulle ta emot allmosor. Vi tyckte att överklassen istället skulle helt ta avstånd från sina privilegier, ja, eller också skulle de arkebuseras, var det inte så? Sen blev vi lite äldre, världen lite gråare. Och lite hårdare. Här i Norge har jag ju som tidigare nämnt fått skäll någon gång för att jag lagt pengar i tiggares koppar, men då har det varit den där sortens högerskäll som går ut på att tiggaren kanske bluffar, kanske har han det jättebra hemma i Rumänien och bara lurar av oss hederliga vita godtrogna människor pengar, ja, you know the drill.
Det var däremot bra längesen man fick vänsterskäll.

Från Espressobarens sida har man ju berättat att de haft för vana att ge bort kaffe då och då när någon frågar, men det har börjat balla ur. Dessutom ville de ändra på situationen, ingen skulle behöva stå där med mössan i hand och skrapa med foten och fråga om det möjligen gick bra, det behövs inte för det står tydligt på tavlan om det finns. De har alltså hittat ett system för det de redan gjort länge, de vill inte slänga ut folk, de ber kunderna hjälpa till, och de försöker utgå från den mindre bemedlades upplevelse. Och då får de vänsterskäll.
Och visst.Vi vill ha revolution istället för välgörenhet. Samtidigt: om alla hade varit snälla mot varandra och hjälpt varandra från början hade vi inte behövt någon revolution! (jfr Bröderna Lejonhjärta, ni vet när Orvar pratar om "Stridens dag! Befrielsens dag!", och Jonatan säger att han inte kan döda någon, och Orvar säger att om alla vore som Jonatan skulle ondskan regera världen, men Skorpan säger att om alla vore som Jonatan skulle det inte finnas någon ondska. Åh, vad klokt det är, och lite likt.)
Jag tycker vi ska skilja på välgörenhet och välgörenhet. Eller så kan vi ha en analys av orättvisan och maktbalansen som ligger i hela välgörenhetsbegreppet, samtidigt som vi ändå utför den. Det behöver inte förändra oss. Jag tycker att det blir nåt slags perverterad jantelag över hela resonemanget, köp en kaffe du men tro inte att du hjälper nån!

Att anklaga någon för att vara en del av problemet istället för lösningen, det känns på sätt och vis lite uppfriskande. Det tänker jag mig att man kan säga till någon som äter kött. Eller har iphone. Eller kör bil. Eller röstar höger. Men då kan man iofs få vänsterskäll för att man verkar tro på parlamentarism eller konsumentmakt. Ribban ligger alltså väldigt högt för att man ska få vara en del av lösningen. Kanske måste man jobba på Nöjesguiden?

Vad ska vi göra? Revolution men också kaffe!