Hemlängtan har vaknat till liv igen. Det var kanske en sanning med modifikation det där, att vi fått det så mycket bättre sista två åren, lärt känna massa bra folk, gått på schyssta grejer, blivit
etablerade som jag gärna säger. Och så: en långhelg i Sverige och allt vänds upp och ner.
Det ironiska är att vi var i Stockholm, av alla gudsförgätna platser. Jag har alltid tyckt förfärligt illa om Stockholm, både liksom som plats, hur det är upplagt, hur det ser ut, men lika mycket dess invånare och hur de beter sig. När ens gamla bekanta flyttar dit, då bara vet man att man kommer tappa kontakten. Men vi har en god vän som just flyttat dit som vi tänkte låta bli att tappa bort, om det går. Så honom hälsade vi på. Överlag var det bra. Stockholm riktigt bjöd in till skämt om sig självt. Internet har tydligen inte kommit till området där vår vän bor, så vi fick gå på café och låna. När man beställde en kaffe i kassan fick man gå och sätta sig och vänta i 15(!) minuter, då de kom och serverade koppfan vid bordet. Och nu snackar vi mitt morgonkaffe, toleransen är alltså låg.
I Stockholm har de nämligen börjat med droppkaffe. Det är precis samma sak som vanligt kaffe som man druckit hela sitt tonårsliv när man inte hade råd med bryggare eller presskanna. De sätter alltså ett filter i en kopp, lägger i kaffe, häller på vatten. Men det är en så speciell metod när man gör sånt i Stockholm, så det heter droppkaffe, måste ta en kvart att göra och vara 15 kr dyrare.
Sen var vi på skivrunda. Där får man ju bara erkänna att det var riktigt bra. Plockade upp några grejer som jag letat efter i många år, för sådär 60 spänn. Äta ute var inte så lätt utan Internet. Antar att Stockholm har lika många vegställen som Göteborg, men man snubblar ju inte på dem direkt. För att jag skulle bli nöjd med vistelsen klämdes det också in ett besök på Strindbergutställningen på Liljevalchsk eller nåt sånt, överklasstavning, jag vet inte. Strindbergutställningen "En djefla utställning" har väl varit rätt hyllad efter vad jag har förstått. VARFÖR? Det vet ingen.
Såhär var det: man snubblar in i ett rum, som heter rum 3. "Vi har missat nåt" säger jag och går tillbaka till entrén, hittar inget, ok, vi börjar på trean och går runt. Rum efter rum kommer man in i, det ena dummare än det andra. I ett rum ligger det massa skrot i ett hörn, typ en trasig stol, en sko, en hatt, några papper, lådor. "Vad betyder det här? Det står i häftet att det här rummet handlar om alkemi-tiden. Bodde han såhär? Är det hans riktiga saker? Vill de illustrera infernokrisen med att det är lite stökigt?" babblade vi och överklassen hyssjade på oss. Nästa rum är lite bilder och nästa är nåt slags skyltdockor i regnrockar. När man går riktigt nära dem hör man att det är nån bandspelare på eller nåt, inne i regnrockarna, men det är för tyst för att man ska kunna höra vad det är. Ingen förklaring i häftet. I nästa rum har de tryckt upp Strindbergs plottriga blyertsskiss av ett träd, på hela väggen. Jag menar inte kryptallen, för den är ju rätt cool, utan nåt annat halvfärdigt träd. Och där står jag och tittar och tänker, herregud, tänk att bli ihågkommen för klottret i matteboken. Vilken misär.
Det som kanske stör mig mest är att jag läste nån recension där det påstods att Strindberg skulle ha gillat utställningen. Nej nej nej. (här blir det barnsligt, gott folk, nu ska vi sitta och bråka om vems Strindberg det är!) Skulle han ha gillat den bara för att den är modern, som i att han själv var modern? Dagens modern är bara plast, yta utan innehåll, medan Strindberg var en
intellektuell modern. Milsvid skillnad. Jag tror att Strindberg kunde möjligen ha gillat utställningen på grund av sin egen hybris. Men innehållsmässigt? Alltså hela hans författarskap bygger ju på viljan att bli förstådd. Så en flum-utställning där hela hans enorma kulturgärning hoppats över, det hade gått fett bort. Han är Sveriges bästa författare, världens bästa brevskrivare, en av de mest karismatiska kulturpersonligheter vi någonsin haft, men utställarna har tyckt det var viktigare att göra nåt visuellt behagligt och typ lite coolt. Är inte det Stockholmsandan i ett nötskal så vet inte jag.
Hursomhelst. Det var inte det här som fick mig förvirrad. Det var att alla man stötte på var insatta politiskt, engagerade i grejer, hemma hos våran kompis låg det foldrar från Socialistiskt Forum som just gått av stapeln med massa spännande föredrag och grejer, och du har hela jädra feministeliten i Stockholm, du har de mest intressanta debattörerna, journalisterna, den autonoma men också intellektuella vänstern, kulturvänstern, rödvinsvänstern, det är liksom ett jäkla drag där. Och vad har vi? Punkarna. All heder åt dem alltså, men ändå.
I Göteborg behövde man egentligen inte plugga nåt speciellt eller vara med i nån organisation för att träffa folk i svängen. Gick man på sketna pubar, reggaeklubbar, tjejklubbar osv så träffade man dem. Vi går på samma typ av grejer här i Oslo, men de är inte här. Den svängen måste ju finnas här också, men de kanske är nykterister? Jag vet inte. Vi ska också komma ihåg att Norge är nyrikt, att folk har det rätt bra ställt, då blir det kanske såna här glapp. Ingen är förbannad utom punkarna.
Vi spekulerade lite i det här över helgen, kom inte fram till något särskilt, och kvar dröjer sig en ledsen hemlängtan till Göteborg. Jag saknade Sverige, det som är gött med Sverige, medan vi var i Stockholm, men jag tycker fortfarande inte om Stockholm, det är bara ett nödvändigt ont med det på nåt sätt. Göteborg är hemma och kommer väl alltid att vara det.
