film
Den norska klassiska ungdomsfilmen "Frida med hjærtet i hånden" finns på Rimi här för hundra spänn. Så digg. (norskt uttryck, betyder typ schysst, bra, coolt.) Har inte sett den sen jag var liten, så jag köpte den och tjatade på dom andra om att nu är det filmkväll, kom hit då för helvete, det är typ den bästa ungdomsfilmen ever. Ingen är särskilt intresserad av barnkultur längre, jag vet inte varför, pojkäventyrsfilmer är tydligen helt ok fast man är närmre tretti. Alver och trollkarlar och piloter och vampyrer. Inte så mycket piloter kanske.
Fick hursomhelst sitta och förtydliga att så här var det ju på riktigt, hur ofta ser man såna här tjejporträtt på film, hon håller på med kärlek och sånt men alla händelser utgår från henne och inte från hennes killar. Och dom höll med. Ointresserat. Vad är det där fenomenet med att se på film ihop och bli sur om inte alla tycker den är bra? Jag har utsatts för det och utsatt andra för det. Om nån vill gå ut och röka mitt i en viktig scen så blir man sur. Om man själv vill röka och inte får för att nån annan tycker en löjlig scen i en löjlig film är viktig, blir man sur. Jag får ingen ordning på det.
Filmer som man såg i tonåren har en tendens att bli mycket sämre med åren. Kanske man såg dom flera gånger och trodde att man aldrig skulle kunna tröttna. Och om man sen ser om dom i vuxen ålder blir man så besviken, upplevelsen från förr blir liksom lite kantstött och sen vill man helst glömma bort det. Det hände mig med Doors-filmen. Jag tror det kanske hände pappa med Easy Rider. Och jag var orolig att det skulle vara samma sak med Frida med hjærtet i hånden, men tänk det var det inte! Enda skillnaden var att jag fattade lite mer, fler skämt och fler vuxengrejer. Men porträtten var lika bra, hon var lika cool och liksom så där självtillräcklig som tjejer aldrig får vara på film och inte så ofta på riktigt.
Imorgon åker jag hem. Stannar bara tjufyra timmar. Har separationsångest från hemmet konstigt nog.
Fick hursomhelst sitta och förtydliga att så här var det ju på riktigt, hur ofta ser man såna här tjejporträtt på film, hon håller på med kärlek och sånt men alla händelser utgår från henne och inte från hennes killar. Och dom höll med. Ointresserat. Vad är det där fenomenet med att se på film ihop och bli sur om inte alla tycker den är bra? Jag har utsatts för det och utsatt andra för det. Om nån vill gå ut och röka mitt i en viktig scen så blir man sur. Om man själv vill röka och inte får för att nån annan tycker en löjlig scen i en löjlig film är viktig, blir man sur. Jag får ingen ordning på det.
Filmer som man såg i tonåren har en tendens att bli mycket sämre med åren. Kanske man såg dom flera gånger och trodde att man aldrig skulle kunna tröttna. Och om man sen ser om dom i vuxen ålder blir man så besviken, upplevelsen från förr blir liksom lite kantstött och sen vill man helst glömma bort det. Det hände mig med Doors-filmen. Jag tror det kanske hände pappa med Easy Rider. Och jag var orolig att det skulle vara samma sak med Frida med hjærtet i hånden, men tänk det var det inte! Enda skillnaden var att jag fattade lite mer, fler skämt och fler vuxengrejer. Men porträtten var lika bra, hon var lika cool och liksom så där självtillräcklig som tjejer aldrig får vara på film och inte så ofta på riktigt.
Imorgon åker jag hem. Stannar bara tjufyra timmar. Har separationsångest från hemmet konstigt nog.