fredag 13 november 2009

film

Den norska klassiska ungdomsfilmen "Frida med hjærtet i hånden" finns på Rimi här för hundra spänn. Så digg. (norskt uttryck, betyder typ schysst, bra, coolt.) Har inte sett den sen jag var liten, så jag köpte den och tjatade på dom andra om att nu är det filmkväll, kom hit då för helvete, det är typ den bästa ungdomsfilmen ever. Ingen är särskilt intresserad av barnkultur längre, jag vet inte varför, pojkäventyrsfilmer är tydligen helt ok fast man är närmre tretti. Alver och trollkarlar och piloter och vampyrer. Inte så mycket piloter kanske.
Fick hursomhelst sitta och förtydliga att så här var det ju på riktigt, hur ofta ser man såna här tjejporträtt på film, hon håller på med kärlek och sånt men alla händelser utgår från henne och inte från hennes killar. Och dom höll med. Ointresserat. Vad är det där fenomenet med att se på film ihop och bli sur om inte alla tycker den är bra? Jag har utsatts för det och utsatt andra för det. Om nån vill gå ut och röka mitt i en viktig scen så blir man sur. Om man själv vill röka och inte får för att nån annan tycker en löjlig scen i en löjlig film är viktig, blir man sur. Jag får ingen ordning på det.

Filmer som man såg i tonåren har en tendens att bli mycket sämre med åren. Kanske man såg dom flera gånger och trodde att man aldrig skulle kunna tröttna. Och om man sen ser om dom i vuxen ålder blir man så besviken, upplevelsen från förr blir liksom lite kantstött och sen vill man helst glömma bort det. Det hände mig med Doors-filmen. Jag tror det kanske hände pappa med Easy Rider. Och jag var orolig att det skulle vara samma sak med Frida med hjærtet i hånden, men tänk det var det inte! Enda skillnaden var att jag fattade lite mer, fler skämt och fler vuxengrejer. Men porträtten var lika bra, hon var lika cool och liksom så där självtillräcklig som tjejer aldrig får vara på film och inte så ofta på riktigt.

Imorgon åker jag hem. Stannar bara tjufyra timmar. Har separationsångest från hemmet konstigt nog.

onsdag 11 november 2009

jag vegeterar, seriously

Det är salg på havremjölken nere på affärn. Vilken lycka. Det finns ju typ inga veganer i Norge så veganprodukterna får reas ut. Det gäller att tajma in det, bara Jag köpte tretton liter, som ett psycho.

Det är ganska ofta rea på mataffärerna, kan inte komma ihåg att jag har sett det hemma i Sverige. För nyanlända svenskar är det lite av en chock att allting här ligger nere på söndagarna. Matbutiker under 50m2 får ha öppet även om det är söndag, men allt annat är stängt. Partysvenskarna gillar ju att gå och köpa bakisfrukost vid tolvtiden men det är svårt här. Man måste planera. Jag tycker om det. Jag tror jag äntligen har blivit vuxen.

Hemma är det frid och fröjd. L bygger en musikstudio i källaren. Jag läser böcker på övervåningen. Ute ligger löven prydligt hopkrattade och väntar på att bli slängda på ett lämpligt ställe. Komposten är för liten. Sopsorteringen har ingen container för gamla löv. Och vi kan ju inte elda dom hur som helst, i villaområdet. Hos mamma och pappa minns jag att vi krattade, och någon traskade iväg med skottkärran full, men jag vet inte vad som hände sen. Den kom tillbaks tom.
Det kommer bli mycket jobb till våren. Undrar om jag kommer tycka att det är roligt så länge.

Det är massa skolklasser som samlar in pengar till sina resor nere vid Rimi och vid t-banehållplatsen. De säljer jätteblaskigt kaffe (trettonåringar är värdelösa på att koka kaffe) eller våfflor eller bullar. Det mest avancerade jag sett var att de bytte till vinterdäck på folks bilar. Hoppas de är bättre på det iallafall.

Idag på jobbet har vi låtsashånglat med skyltdockan, berättat våra respektive första-gången-man-fick-mens-historier och tramsat lite med papp-komprimator-mannen. Jo, vi är bara tjejer. Gött det.

söndag 8 november 2009

Böcker

Man kan få ångest av att tänka på hur många böcker det finns som man inte kommer att hinna läsa. Det blir nödvändigt att sålla. En bok har tre chanser hos mig. Det börjar med en ful ordupprepning. Check. En gång är ingen gång tänker jag då, överseende, och fortsätter läsa. Men bekymmersrynkan uppenbarar sig i pannan, fast jag är så ung. Det är böckerna som sliter på mig, helt klart. Ett par stavfel slinker igenom, så kan det vara, det är ingen som satsar på korrektur nuförtiden, värsta utebranschen. Men sen kommer det oundvikligen; det hafsiga kvinnoporträttet som inte övertygar, hon är helt enkelt inte trovärdig, jag köper inte hennes agerande eller det hon säger, här stämmer det bara inte. Efter detta lägger jag bort bokfan och försöker glömma den. Men så glider den omkring mellan sängbordet och väskan och toan och vardagsrummet och rätt vad det är så sitter man med den i knät igen. Och då är det tredje och sista chansen. Och plötsligt uppenbarar det sig, den är rent ut sagt skitdåligt skriven, historien kommer inte fram för språket är för konstlat och jag kan inte läsa det här, jag har ju inte tid, tänk på hur många böcker det finns. Och sen är den författaren körd hos mig för all framtid.

Det här har hänt med:

Johanna Nilsson: Rebell med frusna fötter.
D.H. Lawrence: Söner och älskande.
Klas Östergren: Fantomerna.
Per Olov Enquist: Magnetisörens femte vinter.
Mian Lodalen: Trekant.
Torbjörn Flygt: Verkan.
Peter Benchley: Hajen. Okej, den läste jag klart. Den var ju spännande.
Charlotte Brontë: Jane Eyre.
Och tyvärr också Suzanne Brøgger.
Sorry alltså, det är kört.

godis

Det norska ordet för konstgjord är helt enkelt kunstig. Så kollar man på innehållsförteckningen på nåt skabbigt gelatingodis så står det typ "sukker, vann og kunstige stoffer". Vilket vi direktöversätter till socker, vatten och konstiga ämnen. Kul.

Den norska chokladen får mig på fall, det har aldrig varit några problem att vara vegan förrän den kom in i mitt liv. Det finns massa sorter som inte finns hemma, det är värsta Willy Wonka-produkterna. Walters Mandlar, en mjölkchoklad med bitar av brända mandlar i, liksom lite salta. Och Yades Trippelsjokolade, med nåt nötkross och vit choklad inuti vanlig choklad. Och chipsen. Är det nåt dom är bra på i det här landet så är det att göra chips. Dom kan strunta i fisken och oljan och allting och bara ta över världen med sina chips. Sørland är det bästa märket. Dom har två sorter som är värda sin vikt i guld; spansk paprika med persilja och sjarlottløk med creme fraiche. Tyvärr har dom börjat lansera en del konstiga smaker också, varav den senaste heter Peppes pizza. Det är väl ett speciellt reklamsamarbete kan man tänka sig, jag tror inte chipsen smakar mer som Peppes pizza än annan pizza.

Ett företag som heter Spice har riktat in sig på den norska slöheten som affärsidè. De kör hem mat åt folk som inte kan gå ut och köpa mat själva. Hemkörning är förstås inget nytt, och säkert bra för många. Men Spice har börjat med ett koncept som de kallar Gullpakken. Det är två färdigrätter, en dricka och en hyrfilm som man får hemkört till dörren. Gullpakken säljs med motiveringen "nå trenger du ikke gå ut på hele helgen!". Det skulle då innebära att man får överleva på en äcklig färdigrätt i tre dygn nästan, eller köpa Gullpakken flera gånger om dan. Det bästa är att Gullpakken kostar 469 norska kronor, vilket motsvarar 558 svenska. Kanske kan man räkna på att man får färdigrätterna för 150 per styck, en dricka för 100, hyra film för 100 och så 58 i fraktkostnad. Som hittat!
Får va en jäkligt bra hyrfilm, det.
Tyvärr har jag hört att det finns liknande grejer hemma i Sverige, så min teori om norrmännen är knappast hundraprocentig. Men fan vad kasst det är, att det där funkar. Folk skaffar sig mer och mer praktiska och tjusiga kök men ingen lagar mat i dom längre. Lycka är att stanna inne i sin bostad med sina prylar så mycket det bara är möjligt.

Har fått förklara för sjuttielfte gången att det vanligtvis inte är i ägg i bröd. Det går bara inte in, bröd utan ägg i, vad skulle det vara för ett mystiskt bröd?
När blev folk så matefterblivna?

lördag 7 november 2009

Jobbet och Timbuktu

Häromdan råkade jag säga på jobbet till en kund att jag är kommunist. Det var ju lite konstigt. Vet inte riktigt hur det kom upp, men dom tog det bra. Jag sa att jag gillar ordning och reda och höga skatter, det är mest det. Sen kunde dom handla och gå.

Min ena kollega är norsk och säger ofta Hej Hej Hallå till oss, vilket är ett svenskskämt, det är Timbuktu ni vet, som är omåttligt populär här och spelas sjukt mycket i norsk radio. Min svenska kollega kände inte till den låten, och när jag skulle förklara vilken det var sa jag att det är den där sexistlåten, som handlar om att han inte alls kan förstå att tjejen han haft oskyddat sex med har blivit gravid. Som gammal litteraturvetare tänker jag förstås på det där med det narrativa, berättarjaget måste skiljas från författarjaget, och säger helst jagpersonen istället för bara Timbuktu, vid en eventuell textanalys. Som kommer här.

Vad är det som är sexistiskt i låten? Eller snarare - varför blir jag sur? Det sätter igång redan i inledningen. Hej Hej Hallå är ju rätt harmlöst, det får passera. Men sen kommer det där med "hon sa att det gått tre veckor över tiden, jag tänkte det är bäst att hon överdriver". Formuleringen "det är bäst" ger liksom hotfulla konnotationer, som "det är bäst för henne att hon överdriver" fast han kanske inte alls menar så. Och vadå överdriver? Att det inte är tre veckor, bara två? Säger hon att det är tre veckor så är det tre veckor. Vidare beskrivs hur otroligt det är med en graviditet, eftersom den inte alls passar jagpersonen just nu. Han har gig på gång och kan inte planera ens en dag framåt. En sådan person skulle kunna ha förebyggt den här typen av situation genom inköp av en sjukt praktisk liten plastgrej som lyckligtvis finns att få tag i överallt i den här delen av världen. Jag pratar om kondomer. Jag är överlag fullständigt oförstående till det minskande användandet av kondomer. I låten dyker inte ordet upp överhuvudtaget, vilket jag tycker är konstigt med tanke på tematiken. Det kanske är svårt att rimma på.

Sen refrängen. Det löser sig, det ordnar sig, det gör det alltid. Den kan kännas lugnande när den kommer på radio när man står upp till knäna i jobb och krånglig jobbärenden, men i sammanhanget passar den inte. Nej, det löser sig inte. Om liknande situationer har löst sig tidigare så är det för att jagpersonens partners har löst det, på ett eller annat sätt, och han är off the hook, som det heter. Han skriver in sig i en usel tradition av slackers som inte kan ta ansvar, och det stör mig. Så finns ju förstås möjligheten att författarjaget är ytterst medveten om det, och vill skildra smutsen och fulheten hos en fiktiv jagperson i en naturrealistisk låt och har min irritation som syfte. Det vet man inte. Inom litteraturvetenskapen finns en tradition där man intresserar sig för författarens syfte, och även författarens liv och bakgrund. Om jag hörde till den skulle jag få läsa in mig på Timbuktus bakgrund, eller Jasons, som han egentligen heter. Att han använder psedonym delar liksom upp det ännu mer. Då får man skilja personen Jason från författaridentiteten Timbuktu också. Då har vi plötsligt tre nivåer. En annan tradition jobbar med motsatsen. Författaren är helt ointressant vid studiet av texten. Om jag hörde till den skulle jag inte ens spekulera i huruvida texten är självbiografisk, skulle inte det minsta misstänka att Timbuktu har taskig kvinnosyn eller är ansvarslös. Jag skulle närläsa texten istället för att bara gnola igenom den i huvet, plocka ut så mycket jag kunde om jagpersonen, sätta ihop det till en tydligare person med dens specifika egenskaper, jämföra den med andra litterära exempel. Och så skulle jag koppla det till berättelsen om manlighet och till ansvarslösa killar omkring mig och säga nåt generaliserande och slänga in hela paketet i min egen taskiga manssyn. Det löser sig, det gör det alltid.