Mat

Idag har varit en riktig matdag. Först var vi bakfulla och åt tråkiga tartexmackor, inte mycket att berätta om det, men sen kom mina nya matböcker i posten (jättefin matbok, värdelös brödbok, som vanligt), och sen åkte vi på hagedagarna på Ramme Gård, typ 40 min utanför Oslo. Hur fint som helst! Det är en helt sjukt stor och spektakulär gård. Det fanns påfågelgårdar, örtagård, fontäner, äppelträdskorridorer, luktärtportaler, kinesisk trädgård med såna där terrakottasoldater, och en forbudt hage, alltså förbjuden. Vi trodde det kanske skulle finnas opiumblommor eller iaf nåt slags hallucinogener där, men istället var det en gigantisk staty av det vackra manliga könsorganet, som sprutade vatten i små kaskader om man gick för nära. Så extremt konstigt.

Hursomhelst. Efteråt gick vi på deras trädgårdsmarknad och köpte massa fina ekologiska grönsaker. Det var väl liksom lite skördefest. Gjorde middag sen på sparrispotatis med mangold, stekt med chili, lök, vitlök, senapsfrön, lite garam masala och sojagrädde. Och till det skulle jag göra en rätt fantasilös quorngryta med zuccini och bönor och morot, men vi har en stekpanna som har blivit helt trasig och färgar all mat grön som man försöker steka i den. Jag hade såklart glömt det och slängde i quornbitarna, svor när de började bli gröna, hällde upp dem i en sil och sköljde av dem, lite halvstekta sådär. Började om i en ny stekpanna, glömde genast bort incidenten och kunde inte förstå varför de aldrig fick nån stekyta. Först senare när L kommenterade att bitarna var så himla goda kom jag på att jag stekt dem, sköljt dem och stekt dem igen. Vilket trick liksom.

Nu tittar jag på palsternackorna och brytbönorna och vill egentligen laga middag igen. Men det blir kaka istället. Övar lite på vegansk äggersättning.

Men det här är inte (och kommer förhoppningsvis aldrig bli) någon matblogg. Dock är det här med mat så starkt knutet till alla mina problem här i livet, så det blir ett återkommande tema.
Här är, utan begäran, min mathistoria (och vissa delar har ni nog hört förut):

Förr sa alltid jag och min kompis H: "Åh, den som slapp äta! Den som ändå fick leva på NASA-piller resten av livet. Eller dropp!" Det var ju på skämt men vi tyckte på riktigt att det var ett elände att man skulle bli hungrig varenda dag. Så tråkigt att äta. Vi var ju så panka också. Vi tyckte det var smidigast att bara äta en sak, oftast snattade vi tortellini och åt den, ibland med ketchup. Jag hade egentligen levt på pasta rätt länge redan innan, fullständigt ointresserad av mat som jag var, och så tyckte jag väl att nästan allt annat var äckligt. Jag åt aldrig grönsaker, aldrig. Kanske gurka. Mat har alltid varit något negativt, inte för att man ska bli tjock eller nåt sånt utan bara för att den är ett måste, för att det alltid är bråttom, för att man måste inta den ihop med andra och kommentera den, om den är god, för salt, om det räcker, jag vet inte.

Sen träffade jag F. Blev vegetarian. Åt mest veganmat i fem års tid och sen var det liksom lika bra att bli vegan. Det tar bara typ 6 månader för magen att vänja sig av vid mjölkprodukter och det verkade ju förskräckligt onödigt att vänja den igen. Vid sidan av det så eskalerade mitt allmänna kontrollbehov och jag blev hypokondriker, ätstörd och sexstörd på en gång. Jag såg ju inget samband mellan de olika områdena förrän psykologen hummade lite om "hur känner du inför det här med kroppen?" Och hur känner jag inför kroppen? Att den är människans stora förbannelse, ungefär så känner jag. Den kan ta skada av i princip allting. Det är ett heltidsjobb att hålla efter den. Den kan ge helt fel signaler till hjärnan. Den hittar på saker på egen hand. Man måste alltid kolla så den inte är sjuk eller har nåt symptom, det kan ju också vara dolt kanske. Den är heller inte konsekvent överhuvudtaget. Man kan få ont i magen av nåt man ätit, som gick hur bra som helst att äta förra gången. Den kan helt plötsligt utveckla en allergi.
Det är som att människan aldrig kan nå sin fulla kapacitet så länge den måste släpa runt på kroppen, eller kanske inte människan utan jag. Den som ändå fick vara en hjärna i en burk.
Jag vet inte om jag sa riktigt så till psykologen, men jag vet att hon var bekymrad. Hon ville att jag skulle tycka att det var roligt att vara kvinna. Tjo!

En bra sak som hon gjorde, det var att inpränta i mig att lita på kroppen. Ja, det gör jag såklart inte nu heller men jag sover på nätterna, äter mat, har sex och går inte till doktorn för helkroppsröntgen för hittepåsymptom. Och när jag går och badar, ni vet när man klättrar ner för stegen, släpper taget, inser att man är på den djupa sidan och inte bottnar och det går som en rysning genom kroppen, och så gör man det enda möjliga, man sträcker sig ut i ett simtag, och ett till, och då är jag alltid påväg att börja gråta eller kanske skratta, det är så sjukt otroligt att det funkar, kroppen flyter och kommer till och med framåt av några löjliga rörelser man lärde sig när man var liten, också min kropp gör det, den funkar faktiskt till det här.
 Det är ju heller inget officiellt fel på den. Och det ironiska med alltihop är ju att problemet sitter inte i den, det sitter i hjärnan, som jag ju är så rädd om och alltid liksom försvarar mot kroppen.
Jag vet också mycket väl att de hänger ihop. Det går väl tillbaka på Descartes eller vem det nu är, det där med vår eviga uppdelning i kropp och själ. Man förstår ju tanken.

När jag och F gjorde slut stod jag plötsligt där utan kock. I början återgick jag till makaroner, men såsmåningom hände det nåt, mat blev mer synonymt med att ta hand om sig själv, långkoksgrytorna och marinerade sojafiléer och sånt blev liksom egentid, typ som på tv när tjejer har egentid och lägger gurka på ögonen och sånt, fast jag åt dem istället. Ända sedan dess har jag tyckt att det är kul med mat. Det är ju skitkul. Och när man kan freestyla och det ändå blir bra. Sköljda quornbitar, osv.

När F och jag ses så lagar vi alltid nåt ihop, vi blir nästan alltid osams för att vi har olika matvision just då, skriker och vevar och gestikulerar, börjar skratta, blir sams, kompromissar, hjälps åt. Det blir alltid gott, är alltid kul och han är i själva verket min stora matidol. Allt han rör vid blir till guld.

När man lär sig mer och märker skillnaderna, det är ju då det börjar hända nåt. Färska örter istället för frysta. Mer vitlök, mer chili, mer indiska kryddor. Riktig vinäger, bättre buljong, längre eller kortare koktider, fler sorters bönor och linser, citrus, riktiga råvaror istället för Rimis. Jag älskar mat, det är det bästa som finns. Och man får göra hur man vill. Vi har inte ens köksbord hemma, vi gjorde oss av med det, vi äter i soffan eller faktiskt oftast i sängen för vi tycker det är mysigt. Mat ska inte vara massa måsten eller tabun, det ska inte ha sådär konstiga syften eller duktighetsnojor, det ska bara bara vara kul. Jag och L har väl ett slags system, vi hjälps åt med maten men jag bestämmer. Vi stressar inte. Vi köper precis det vi vill ha. Blir det helt fel så slänger vi bort och lagar nåt annat. Vi är såklart privilegierade, men nu har jag det så som alla borde få ha det med mat.

Slut på historien! Ha det!

Kroppar

...och så läser jag om nån restaurang som marknadsför sig med pornografiska bilder. Lite brudar med nåt slags fancy stay-ups vänder upp rumpan mot kameran och så är det meningen att man ska vilja äta där. Ja, inte vet jag. Det som är kul är folks reaktioner på det hela, och sen reaktionerna på reaktionerna, i vårt konstiga post-debatt-klimat, ja herregud alltså.

Jag tycker att det är ett problem när reaktionerna är helt lösa från sammanhang och ideologi. Vad är det vi störs av med bilderna? En del verkar tycka att om reklamen inte har nåt med varan att göra (nakna tjejer har ju ingen koppling till restaurangen) så är det fel. Men det blir ju konstigt. Klart man kan försöka sälja en bil med hjälp av en gullig kattunge om man har en idé runt det. Ibland hör man också åsikten att vadå, vad är det för fel med smala/halvnakna/påtända/sexiga modeller, hur skulle vi annars sälja kläder? Tjaa, tillexempel ta kort på kläderna? På en galge? Går inte det? Tjejer är nåt man kan lägga till eller dra ifrån i all reklam, helt enkelt, oavsett om det handlar om kläder eller mat.
Folk kan också tycka att det är fel att tjejerna är smala, eller snygga. Fler mulliga modeller i reklamen, osv. Annars går tjejer och jämför sig och känner att de inte duger som de är. ´Javisst, såklart att vi inte duger. Det är liksom inget hokuspokus, det är ju hela kärnan i att skapa ett behov.
Vad har vi mer? Vi har åsikten att tjejerna i reklamen reduceras till kropp, de får inte vara nåt mer, läkare eller advokat eller mamma eller dotter eller nånting, bara sexig anonym kropp. Jag vet inte om det är nåt jätteproblem för just de tjejerna i reklamen, de lever nog sina liv som vanligt ungefär, ett större problem är väl efterverkningarna, att tjejer överlag hellre vill vara sexig anonym kropp än något annat, det är högsta prioritet att se bra ut, reducering av den egna personen som önskedröm, internaliserat förtryck, osv i evighet.

Sen är det ett problem hur media håller på. "Feministerna rasar". När det inte är nån som rasar. Ibland är det bara nån som sa "vilken töntig reklam". De här feministerna har blivit en fantasifolkgrupp som man kan slänga sig lite med när man vill ha bråk. Och så polariseras grupperna ytterligare och alla allvarliga frågor hamnar i skymundan.

Och tillslut reaktionerna på reaktionerna. "Det är ju inte som att nån har tvingat dem, så vad är problemet?" (modern frihet, om alla får göra som de vill hela tiden har vi nått ultimat demokrati) eller han tv-kocken de intervjuade: "jag tycker det är vackert med halvnakna kvinnor, om de är vackra", han hade verkligen tänkt till han, hela debatten ändrades och folk förstod plötsligt vad det handlade om. Javisst, det var vi som hade fel, som uppfattade tjejerna som fula och frånstötande.
Sen är det nån som tycker att restaurangen visar prov på en skev människosyn. Och då kommer reaktionen: "menar du att nakna människor inte har något värde?!" Hähähä. Åh vad kul det är.
Sen kommer det nån som tycker att debatten tyder på att nakna kroppar är tabu. Sexiga tjejer är frigjort och bra. Vi klär på oss för mycket till vardags, det gör vi.
Sen finns det ju de som tycker att det är dåligt av (fantasi-)feministerna att de inte rasar när Beckham gör kalsongreklam. Och diverse brudar intygar genast att jo jo, vi rasar, det är samma sak, vi lovar att vi rasar.

Jag skiter fullständigt i om tjejerna är smala eller tjocka, fula eller snygga. Jag tycker det finns risker med pornografiseringen av det offentliga rummet (det där var på norska, va?). Jag tycker inte vi ska tapetsera stan på ett sätt som vi inte kan förklara för våra barn, de bor också i den här världen. Och jag tror att det förändrar oss att glo på tjejrumpor i spets hela dagarna. Jag tycker det pratas för mycket och för lite om sex på samma gång. Och så är det ett problem med ytterligheterna. Du kan inte vara fin flicka och sexgudinna samtidigt, men vi borde inte heller behöva välja, de allra flesta hamnar ju ändå någonstans mittemellan. Så viktigt att vara åtråvärd, och så viktigt att vara ärbar eller nåt, jag vete fan.

På Familjeliv kan man läsa hur tjejerna släcker lampan, behåller tröjan på, eller får klagomål från sina killar, endera för att de är för tråkiga och passiva, ligger still för mycket, är för blyga, vill för sällan, har för lite erfarenhet. Eller så får de klagomål från sina killar för att de vill för mycket, är så aktiva så killarna tappar lusten (ja, det förekommer!), har för mycket erfarenhet (eller bagage som det också heter), det passar sig inte, killarna vill ha en ren tjej. Och utvecklingen går liksom varken framåt eller bakåt, bara runt runt i cirklar.

Musik

Hamnade i en diskussion om skivor som knockat en. Först kunde jag inte komma på någon, och tänkte att jag är nog egentligen inte särskilt musikintresserad. Men det är inte sant. Jag är bara inte så intresserad av vad som händer nuförtiden, det dyker upp nån ny tjej med lite konstig röst som sjunger om kärlek, eller nåt rockband som låter precis som alla andra tråkiga rockband. Och för någon som är så teknikfientlig som jag är det inte mycket bevänt med sån här ny musik där ingen ens spelar några instrument. Jag förstår inte, så nej tack. Som med iphone. Eller smink. Nånstans måste man ändå dra gränsen.

(Jag minns inte när jag slutade med smink, det kanske bara är ett år sen? Innan dess körde jag på den här gamla "det är ju väldigt kul att klä upp sig lite extra ibland" och så sminkade jag mig, på nyår och fest och sånt. Fick också höra en gång att jag var så fin om jag hade på lite mascara, det behövdes inte mer. Schwopp, säger det i tjejhjärnan då; alltså är jag inte fin nog utan mascara, alltså duger jag inte till utan mascara och så sitter man där med foten i brevlådan eller vad det heter. Hursomhelst, för något år sen fick jag nog av tramset, man kan väl klä upp sig eller klä ner sig som man känner för, men de där hittepåprodukterna som jag ska hålla på med, men tillexempel inte L, på vilket sätt berikar de mitt liv? Inte ett dugg. Jag har varit emot dem alltid, men sen har jag liksom dragits med i bruset och låtsats att jag tycker det är kul. Egentligen är jag ju stolt över att jag inte tycker det är kul. Utseende är inget intresse och kommer aldrig att bli det. Och, för hundrade gången, varför ska man alltid sträva efter att leva upp till sin fulla snygghetspotential men aldrig sin fulla smarthetspotential?)

Sen kom jag ändå på några skivor. Jag tror jag var kanske 9 år när jag hörde Livet är en fest för första gången. Låter det som en konstig skiva i knock-out-sammanhang? Det är det inte. Om man går rätt på spår 2, Plast's sång, så satte den griller i huvet på mig direkt. Jag minns först och främst att jag frågade mamma och pappa vad som menades med textraden man knyter näven i fickan när man vill knyta den öppet. Varför knyter man den i fickan? Inte jättelätt att förklara för en unge kanske. För ett barn var texten lite svår, men man kunde ändå känna hur man var nåt på spåren, nåt som varken Janet Jackson eller Anders Glenmark lyckats leverera tidigare, det var nåt speciellt om livet som liksom föll på plats. Men inte du, Plast, du måste bli nåt. Man förstod att det var tungt.

                                     

Vad hade vi mer? Mr John Carlos förstås, kanske det mest välskrivna Nationalteatern har gjort. Den förstod jag inte förrän senare, och pappa fick leta upp den där kända bilden från prispallen.

Vidare, Bängen trålar, Hanna från Arlöv, Speedy Gonzales, det är ju en riktig hitskiva, jag kommer ihåg att raden klasstillhörigheten är förmildrande omständighet, det var en liten aha-upplevelse när man väl begrep det, och miljonärerna och skattefifflarna går fria, dom handlar aldrig bara för en tia, den var svår, en tia var ju typ hela veckopengen, vad skulle man annars handla för?
Hitsen är kanske lite uttjatade men det är fortfarande en förbannat bra skiva, och den kommer nog alltid att vara lite speciell för en, som den första poesi som betydde nåt på riktigt.

Sen kommer jag inte ihåg nån mer intressant musik förrän jag var 18.
                            

Min kille H hade köpt eller lånat den och vi lyssnade på den varje dag, ibland flera gånger om dan. Första låten tänkte jag bara "vadfan är det här?", kommer ni ihåg hur det var, det fanns inget som liknade, den bara slog ned som en blixt, lättillgänglig och helt jävla avig på samma gång. Hela året 2001 ackompanjerades av den.

Förresten var det ju musik däremellan också. Doors, Velvet Underground och Broder Daniel mest va? Fast som barn fick jag mycket blues, rock n' roll och soul hemma, men den musiken låg man liksom lågt med i många år. Det var ju bara jag och raggarna som gillade Chuck Berry. Om de spelade sånt i cafeterian fick man koncentrera sig när man gick förbi för att det inte skulle märkas att man diggade, eller typ gick i takt. Långt senare upptäckte man att man inte behövde skämmas för det längre, inte ens Coasters, och nu är det snarare coolt. Då flyttar man Robyn längst bak i skivhyllan istället. Och sådär kan man hålla på.

Runt 2006 var jag och min kompis H ganska ofta hemma hos våran kompis T och drack förmiddagskaffe. Jag vet inte riktigt hur det blev en tradition. Då spelade han alltid gobitar ur sin fantastiska proggsamling. Vi hade en favoritlåt som jag fortfarande inte kommer ihåg vem som har gjort, men texten är nåt med titta ner i grytan, det bubblar under ytan, det bubblar under ytan när man ser i grytan, och vi sjöng och drack kaffe och det behövdes liksom inte så mycket mer. I samma veva spelade T min sen dess bästa och konstigaste kärlekslåt, När han kommer hem med NJA-gruppen. Den är så fin och allvarlig och otroligt arbetarromantisk, frun tar hand om barnen, mannen hjälper henne (sic) med maten ibland, han jobbar skift och hans arbete är farligt, den romantiska peaken är alltså när han kommer hem, ställer cykeln mot ett träd, tar matlådan från pakethållaren. Då är allt bra. De har inga pengar, det blir ingen semester, livet är hårt, frun sliter på städjobb. Men när han kommer hem, då är allt bra. Alltså den är fin på riktigt men jag skrattade så jag grinade första gången jag hörde den.
                                                              

Och nu då? Nu kommer det så mycket tråkig musik. Och skivaffärerna är så trista så man måste handla av sin ärkefiende (internet). Vi får väl se om nån kan ändra på det snart.