grundskolan

Hörde en artonåring bli frågad vad han hade lärt sig i skolan idag. Alla reagerade starkt på att han svarade "ingenting", de tyckte det var så konstigt, hade han varit där en hel dag utan att lära sig nåt? Av någon konstig anledning snetände jag direkt. "En dag är väl inget, jag satt av nio år utan att lära mig nåt, helt värdelöst", muttrade jag, och alla vände sig förvånat mot mig. "Skrive og lese var vel bra at lære seg" försökte någon, varpå jag, sur som ett helvete, sa "det kunde jag redan innan, allt av värde lär man sig utanför skolan". Efter någon sekund insåg jag det olämpliga i att säga sånt inför en skolungdom, det är klart de ska gå klart skolan. Så jag slätade över det lite, sa något om att det är ju viktigt att gå färdigt, så man kan komma in på universitetet. "Ja, og så har dere vel litt litteraturhistorie og sånne ting?" sa någon till artonåringen, vilket var menat lite för att blidka mig. "Äh! I grundskolan är det bara shit med sådana ämnen också, det är först på universitetet det händer nånting", sa jag. "Jaha" sa de andra nervöst och så dog samtalet ut.
Senare samma dag hade jag lite dåligt samvete för min dåliga attityd. Man ska ju inte vara negativ. Men sanningen är att jag alltid blir förbannad på två röda när ämnet skolväsendet kommer på tal. Och ju mer jag tänker på det, det desto mer inser jag att min upplevelse av den där tiden ligger som en sorg i bröstet, djupt begraven, för man tänker ju inte på det så ofta. Hur var grundskolan? Det här är det jag minns tydligast: "Frida, lägg bort boken!" åtföljt av till exempel "nu ska vi prata om varför Josef och Nicke slogs på rasten" eller nåt lika angeläget. Hur många timmar satt vi inte av, lyssnandes till nån pedagogisk stackars lärare som försökte reda ut vad killarna bråkat om? Där satt vi, sisådär femton tysta tjejer, dag efter dag, och lärde oss att killar slåss och tjejer väntar.
Min äldre syster började gymnasiet och verkade ha kul i skolan, så jag bet ihop och väntade, bidade min tid, det skulle bli bättre, roligare, mer intressant. I gymnasiet var det faktiskt mindre slagsmål men lika mycket "Frida, lägg bort boken!" För vi skulle prata om gamla kungar, eller fjällämlar, eller se nån menlös amerikansk komedi som ingen lärde sig ett dyft engelska av ändå. När man fick välja skolarbeten fritt (i både högstadiet och gymnasiet, faktiskt) hände det äntligen något. Jag skrev om först spanska inbördeskriget och sen Vietnamkriget; äntligen slapp vi de menlösa lektionerna och fick vara i biblioteket hur mycket vi ville och läsa, läsa, läsa. Jag minns hur jag stötte på lite korta hänvisningar till Koreakriget, insåg att jag hade en deadline och fick hoppa över det, man måste begränsa sig om man ska bli klar i tid. Och min tanke då, klar som om det vore igår; "det är okej, jag väntar med det, det dyker garanterat upp senare, jag har flera år kvar i skolan". Det dök aldrig upp. (Jag vet fortfarande tyvärr ingenting om Koreakriget.) Mer gamla kungar. Fler konstiga djurarter. Fler bråk. Halva lektioner som gick åt till att berätta för oss att vi inte fick komma försent. Det var nämligen respektlöst. Nu, med facit i hand, undrar jag när jag ska få tillfälle att anklaga hela skolsystemet för att det var så förbannat respektlöst och erbjöd mig undermålig undervisning i nio långa år. Jag var tvungen att vara där. Dag efter dag. Minut efter minut. "Frida, lägg bort boken!" Man fick nämligen inte läsa i skolan, man skulle sitta tyst och dö av tristess.

Jag minns lika tydligt det där ögonblicket när jag bestämde mig för att hoppa av. Jag satt hemma hos min dåvarande killes familj och vi såg på den där otäcka filmen Seven på tv och jag satt och läste om mineraler i bergen i världens tråkigaste naturkunskap-bok. Jag hade svårt att hänga med i båda delar, och kom fram till att jag var tvungen att välja. Jag valde Seven. Har egentligen aldrig ångrat det. Veckan innan hade min bästa kompis ringt och varit ledsen för att hon hade så mycket plugg och var trött. Hon skulle kugga i nåt himla biologiämne (och därmed inte få slutbetyg) om hon inte lämnade in ett arbete om nässellarven. Så jävla dumt. Kan nässellarven verkligen vara så viktig att den avgör en människans framtid? Samma vecka blev våran feministgrupp förbjuden på skolan. Vi hade tagit ett skolfoto som ingen förstod sig på. Alla andra grupper fick skoja och överdriva, men feminister ska inte skoja, de ska bara ursäkta sig och lova att de inte önskar något samhällsomstörtande och att de inte tycker att män är djur. "Skit i det då" tänkte jag, och hoppade av. Jag vet inte huvudorsaken, allmän besvikelse kanske. Det blev aldrig bättre, roligare eller mer intressant. Too cool for school, säger L, som inte heller stod ut med skiten. Faktum är att de flesta av mina närmaste och mest intelligenta vänner aldrig gick ur/fick slutbetyg från gymnasiet. Skolan är bra på att stimulera och cementera idioter. Tack och lov att jag aldrig la bort boken, bara gömde den i knät.