lördag 29 augusti 2009

Fotboll

Det är fotbolls-EM. Helt perfekt. En tid då man resolut lägger sitt eget sketna liv åt sidan och bara håller koll på vilka lag som spelar när och vilka som är kvar till slutspel. Eurosport här visar alla matcher, med norska kommentatorer. Svenska kanalerna visar typ inget, tv4 som förut sände mycket damfotboll har skickat över den till tv4sport så vanliga tittare har ju tur om de får se Sveriges matcher åtminstone.
Men jag ser allt, som vanligt. Och det är kul. Norskornas första möte var tyskorna, vilket inte är nåt drömläge, men de försvarade sig bra. Det var ingen total utklassning, men det verkade som om de norska kommentatorerna såg på en annan match än den jag såg. "Våre jenter presser så bra her, tyskorna ser seg ikke noen annen råd her en å slå ut ballen!" "Å vilken kjempemulighet f
ør Norge!" Typ när en spelare fick bollen nere vid hörnflaggan och tappade ut den. Jaja.
Jag klagade på tyskorna ganska mycket. De vinner ju jämt men jag tycker inte om deras spelstil. Ångvältstilen. Och som en maskin. Hade vart roligare om de var riktiga lirare, som trixar och knixar sig genom banan.
L frågade om jag verkligen kunde hålla på norskorna. Som vanligt är det väl sådär att man får starka sympatier med underdogsen. Jag fick tänka efter lite och sa tillslut att det spelar ingen roll för mig vem som förlorar.

Min kollega flyttar till Sverige imorgon. Jag är avundsjuk. Det är löjligt.
Jag fick berätta om hur det är i Göteborg. Efter en hel del prat undrade hon tillslut varför jag fick för mig att flytta därifrån. Jag beskrev lite kort hur fattig jag var under alla åren där. Och så pratade vi om hur man märker varje gång man är hemma i Sverige hur lite pengar ens gamla kompisar har. De äter inte ute så mycket, fast det är så billigt (jämfört med Norge). Ibland har de inget jobb och pratar om att det är svårt att få ett nytt. Det känns konstigt och lite obekvämt. Jag har aldrig varit en sån person som bryr sig om pengar, men jag har ju aldrig direkt haft några heller. Och nu sitter man plötsligt mitt i smeten. I Norge finns det massvis med jobb. Välbetalda. Folk shoppar som jag aldrig sett shopping förr. Att dra kortet är en grundbult i den norska livsstilen. Det blir aldrig tomt.
Själv kan jag tycka att jo, det finns pengar men inte mycket att göra av med dem på. Visst, hyrorna är drygt det dubbla jämfört med Sverige, elpriserna också. Men det finns ingen mat i affärerna, bara godis, bara dålig mat eller köttmat på restaurangerna, tråkiga klubbar med tråkiga norrmän och en och annan tråkig svensk i. Dåliga cafèer med radiomusik och äckligt blaskigt norskt kaffe. Det finns dock fin skog, och den är helt gratis. Ska ut på sopptur imorgon. Plocka svamp, alltså. Funderar på att ta kontakt med en okänd tjej som satt upp en lapp i trapphuset. Hon är nyinflyttad från Trondheim och söker kompisar. Kanske hon vill hänga med till skogs. Ensamhet är den nya folksjukdomen och här är den fan mer utbredd än vad svineinfluensan nånsin kommer att bli.

onsdag 19 augusti 2009

Svineinfluensan

Idag:
Gick till jobbet trots dunderförkylning. Chefen blev inte så glad. Jag förklarade att jag har slut på egenmelding för det här året och sålunda måste gå till läkaren första sjukdagen för intyg, och att jag inte vet vilken fastlege jag har, vilken legevakt jag får gå till eller ens om det är okej att gå till doktorn för en vanlig förkylning. Skickades utan pardon till legevakta på storgata.
Killen i receptionen undrade om jag ville ha hjälp med nåt. Jag förklarade att jag är syk og trenger et intyg på det, till min chef. Han frågade om mina symptom. Jag beskrev dem (typ alla vanliga förkylningssymptom). Eftersom jag vet hur tiderna ser ut passade jag på att påpeka att jag inte haft muskelvärk och bara låg feber. Men han bad mig genast desinficera mina händer vid en tvålpump av nåt slag. Sen fick jag plasthandskar och andningsskydd att knyta bakom huvudet. Så tog han mina personuppgifter och visade mig bort till smittväntrummet. Två killar med likadana skydd som jag stod utanför och hängde. Han skickade genast in dem i väntrummet och stängde dörren. Så visade han runt mig i smittområdet.
"Her er en toalett som dere kan bruke. Her er deres egne utgang. Innenfor disse gule linjerne får dere hvistes."
På badrumsdörren satt en stor skylt: "Smittetoalett".
"Vente i ventrommet. Legen roper opp dere en og en. Etterpå kan du bare gå ut den veien, kom ikke til kassen og betale, vi sender en regning."
I väntrummet var det inte så muntert. Jag och tre killar, vi sneglade på varandra över andningsskydden, misstroget, kanske han har den, eller han? Tillslut blev det min tur. Läkaren frågade efter symptomen, lyssnade på lungorna, tittade i halsen, tog tempen.
"Har du varit utenlands?"
"Ja, i Sverige."
"Det er ikke utenlands."
"Nähä."
Tystnad.
Efter en stund sa hon: "Vet du, jeg tror ikke det er svineinfluensan. Jeg tror det er en vanlig førkjølelse."
"Jaa...det tror jag med", sa jag lite undrande.
Så satt vi där ett tag och övertygade varandra om att det inte var svininfluensan. Så blev jag sjukskriven i tre dagar, och sen fick jag gå.
"Du, du kan betale i kassen og ta vanliga utgangen."
"Ok."

Killen i receptionen stirrade förskräckt på mig när jag kom tillbaks.
"Nej, du må ta andre veien!"
"Men jag har inte svininfluensan, jag har en førkjølelse, legen sa att jag kunde betala här."
"Ja vel...okej da.."
Medan jag betalade kom en annan sjukhuspersonal förbi, fick syn på mig, tvärstannade, vände sig till killen i receptionen: "Men...men...hun var jo en av dem! Hør du, du må gå ut derborte!"
"Hun har ikke svineinfluensan", upplyste killen.
"Har du ikke svineinfluensan?"
"Jag har inte svininfluensan."
"Ja vel, okej."

På vägen ut slängde jag alla plastskydd, glad att få återvända till de icke pestsmittades skara, förvånad över att bli sjukskriven tre dagar för en vanlig sketen förkylning. Det var det.