Hur ska vi prata om Breivik?

Rättegången mot Breivik är nu inne på andra veckan. Jag följer nästan allt. Antar att alla har hört om domaren som fick lämna rättegången första dagen, då det visade sig att han på Facebook skrivit nåt om att dödsstraff vore det enda riktiga för Breivik. Säga vad man vill om det, alltsammans är så känslosamt, det är undantagstillstånd, det är svårt att hålla sig saklig och professionell, jag fattar det. Både åklagarna och försvararna jobbar väl egentligen för att Breivik ska bli förklarad tillräknelig. Och ibland tror jag han är det, han berättar så iskallt om hur han var medveten om att det han tänkt göra stred mot all mänsklig natur, och vilka åtgärder han vidtog för att ändå klara det; meditation, droger, tv-spel, isolation, och det han kallar avemotionalisering. Han har suttit där ensam med sina hatiska texter och fokuserat på hur han ska rädda sitt land undan fienden. Och det är fortsatt det han hävdar i rätten att han gjort, trots att de försöker konfrontera honom med att han dödat försvarslösa barn.
Ibland tror jag att han är sinnessjuk. Grundat både på hans handlingar och åsikter, men då måste jag sjukförklara alla högerextremer. Det vore i och för sig ett nytt sätt att förhålla sig till dem, kanske mer produktivt än andra, för jag tycker inte jag kommer nån vart med dem. Den där världsåskådningen är så förbannat svår att begripa, bemöta, slå tillbaka. De kommer dragandes med massa siffror som de hittat från konstiga källor, de räknar baklänges istället för framlänges, de tror att saker som inte är något problem är ett problem. Hur många procent invandrare det är i en skola? Det skiter jag i. Hur mycket invandringen kostar staten? Det skiter jag i. Om en invandrare har begått ett brott? Det skiter jag också i. Alla barn ska få gå i skolan, i en som ligger i närheten av där de råkar bo. Alla människor kostar pengar, och bidrar med pengar. Vi har ett system för folk som begår brott, det är lika för alla. Thats it.

Vi pratar om att det är mycket mer massivt nu än förut, hatet, uttrycken för det. Men det kanske är samma. Kanske har det att göra med att det anses mer rumsrent i Norge än i Sverige. Kanske är det internet. Vi drunknar i rasism och folkhat, på varannan hemsida nuförtiden, och det känns kanske inte som att det är en slump att Breivik har kunnat sitta hemma och odla sina åsikter just vid den här tiden. Han har ju påstått att han har en bachelor, vilket visade sig vara egensnickrade hemmastudier, framförallt på Wikipedia. Stöd för sina åsikter har han fått på diverse rasistiska internetforum. Uniform och utrustning har han köpt via internetbutiker. Polis-idkort och emblem till sin utrustning har han gjort i Photoshop. Propagandafilmen har han lagt upp på Youtube. Och när han fick frågor i rätten om hur han tillverkade bomben, så sa åklagare Holden nåt om att han antog att det inte gick att läsa sig till på internet, så han ville att Breivik skulle berätta hur han hade den sortens kunskap.
Stopp och belägg, säger jag. Allt finns på internet. Vet inte de här topparna i rättsväsendet det? Allt finns på internet och det är ingen som hinner med att städa där längre. Bombrecept är inget undantag. Sen ska ju alla forum ha nån typ av moderator eller nån som tar hand om anmälningar som kommer in, men det verkar inte funka. Aftonbladet är väl ingen vidare nyhetskälla, liknar ju mer Se & Hör egentligen, men ser man till kommentarerna under artiklarna så ser det ju ut som att hela läsargruppen i första hand är rasister och nynazister. L säger att de är inte så många, det kan de inte vara, de är bara väldigt aktiva på internet. K säger att de sitter nog bara på massa olika forum och kommentarsfält och trycker "copy" - "paste" om och om igen. Och vad gör vi? Vi läser det inte längre, jag vill inte höra det, det är färre och färre som orkar ta diskussionen med dem, de fattar ju ändå inte när de har förlorat. Vi gör faktiskt nästan ingenting.

Jag sitter och tänker på Breiviks kategorier, han säger att vissa nationalister ser invandrare som mål, medan andra, inklusive han själv, inte gör det, han tycker att man ska angripa de styrande istället. Här får han invändningar om att han angrep barn. Men samtidigt, han gav sig på den sittande regeringen samt hela dess rekrytering. Signalerna kunde inte ha varit värst mycket tydligare. Iallafall, hans kategorier; A är de ledande politikerna, B är fler politiker plus några stortingsrepresentanter och några journalister. C är alla som jobbar för den så kallade multikulturalismen. Ja, det är väl vi det, säger jag till L, fast vi kanske jobbar för dåligt för att kvalificera oss. Men Kulturmarxist-javisst. Och multikulturalism, vad tusan det nu betyder, det säger ju en hel del om några av de stora problemen med högerextrem ideologi, fantasin om att vi skulle ha en ursprunglig orörlig etnisk kultur, opåverkad av annan kultur eller ens av tidens gång. Och för att vi inte är delaktiga i den fantasin, och således inte önskar bevara denna hittepåkultur, så är vi förrädare. På grund av ett annat kulturperspektiv. Ja vad satan ska man göra.

Går det då att få denna dumhet att spricka i en rättssal? Många har reagerat på att så mycket tid i rätten tas upp av ideologi,  när det egentligen handlar om kallblodigt mord på 77 människor. Men det måste nog fram, allt det här vansinnet som ligger bakom, trollen spricker i solen, hoppas vi iallafall. Det otäcka nu är väl att Breivik får massa beundrarbrev och att nätrasismen är precis lika stark som innan. Jag vet inte vad jag hade väntat mig. Typ att folk hade upptäckt att de åsikter de ger uttryck för är exakt samma som de som ligger till grund för det är fruktansvärda massmordet som man håller på att reda ut i Norge just nu. Men det kom ingen sån upptäckt, eller så spelade den ingen roll. Jag vet inte hur det fungerar.

När åklagarna frågar ut Breivik om hans känsloliv, före och efter attackerna, kommer det fram nånting som jag reagerar lite på. Han påstår att han haft ett normalt känsloliv som alla andra, ger några exempel på det, och sen blir det lite brandtalsvarning igen. Och då säger han nåt speciellt: "Men kjærligheten til min etniske gruppe og mitt land er større enn kjærligheten til meg selv."
Ja, som en parentes, jag fattar ju inte hur man kan älska sin etniska grupp och sitt land, det är ju bara konstruktioner bland massa andra, viktigare. Hur kan det vara den största aspekten i ens identitet? Det centrala med mig kommer aldrig att vara att jag är svensk. Det skiter väl jag i. (Visserligen har det här med svenskheten fått en lite större, men ändå ytterst liten, betydelse nu när vi befinner oss på andra sidan gränsen. Jag låter ibland som en svensk patriot när jag pratar om feministrörelsen hemma, som en göteborgspatriot när det är Håkan Hellström i norska radion, som en Karlstadpatriot när det går bra för FBK.)
Men min poäng med hans citat är egentligen: tror han att den största kärleken är den man har till sig själv? Då har han missförstått det här med kärlek, kanske aldrig känt det.

Hur ska vi prata om det här? Som det ser ut just nu står Breiviks ord liksom oemotsagda på nyhetssidorna. Hans perspektiv på vad som är hot, vad är som är lösningar, vad som är bra för framtiden. Och vi som är emot säger emot, men jag vet inte hur vi formulerar våra visioner längre, vi är emot galskapen men vad är vi för? Vänstern känns förbannat decimerad just nu, inkapabel att visa på alternativ, det som ska vara vår styrka.

Mitt i alltihop är vi många som har obehag av att Breivik ville få uppmärksamhet för sitt budskap, och att det är just det han sitter och får just nu. Hans vidriga världsåskådning kablas ut över världen, utan bild och ljudupptag men ändå. Å andra sidan har det aldrig funkat nåt vidare att tiga ihjäl rasismen, vi måste prata om det. Och de som var på Utöya är väl medvetna om att de blev attackerade för att de var vänster, de överlevande kommer att vittna, att fortsätta kämpa, Breivik trodde att han skulle bli ihjälskjuten av polisen vid gripandet eller att han skulle bli mördad i häktet, han sa faktiskt idag att han trodde att Stoltenberg kanske skulle leja någon att göra det. Men så funkar inte demokratin, som vi faktiskt har valt, arbetat oss fram till, kommit överens om. Det känns ovant att säga.
Fortsättning följer.