Mat!

Jag är en såndär vegan som helst äter linssoppa. Mat ska gå fort och göra en starkare och gladare, ungefär. Eftersom jag har haft en liten ätstörning i ungdomen har jag liksom fått återerövra mat, produkt för produkt kan man säga. Min ätstörning handlade aldrig om mängden mat utan om kontroll på nåt annat sätt. Kom så småningom fram till att det var ett sätt att kontrollera åtminstone någonting när allt annat är uppochned, eller helt på tryne som vi säger här i landet. Jag bestämmer över vad som kommer in i den här kroppen. Och därifrån barkade det.
Hursomhelst, nuförtiden är det glada dagar och det finns nog inget från växtriket som inte kommer in i den här kroppen (apropå det trodde min psykolog att jag använde veganismen som en kontrollfaktor också, och det hade hon kanske rätt i, men spelar roll, den är ju rätt och riktig). Jag kan äta ute, hemma hos andra, hemma hos mig, kan laga all sorts mat nästan, och nuförtiden är den bara laddad med positiva saker. Jag har en ministereo i köket. Jag bakar surdegsbröd. Jag sjunger samtidigt.

Idag råkade jag laga mat hela dan. Ruccolasallad med rostad paprika, valnötter, hemmapåhittad vinägrett, och egenbakad ravioli på durumvete med sojafärs och hemmapåhittad basilikapesto inuti. Bara hallå. Vad hände med linssoppan liksom. Om jag inte vore för cool skulle jag lägga ut 20 bilder på det hela på facebook och alla skulle likea.

Det jag skulle komma till var att fan vad kul det är när man kommer förbi de där spärrarna man satt upp för sig själv och får utvecklas som man vill. Och varför var det aldrig nån som sa när man var liten att hörrudu, det kommer bli så jävla mycket bättre för dig när du blir äldre, just hang in there, det kommer och det kommer att vara värt det.