valet
Jag har beställt röstkort till oss allihop på Valmyndighetens hemsida idag. Man får väl göra sin plikt.
Häromdagen kom det in en svensk byggarbetare på jobbet och skulle handla, men blev stående och tjötade med oss ett tag. Utan minsta uppmuntran från min sida började han prata politik och halkade in på valet i Sverige. Han var hemskt orolig att de rödgröna skulle vinna, eftersom de vill höja skatten och kanske, hemska tanke, avveckla kärnkraften. Och så var det invandringen, och det skar i mina öron att höra den vanliga ramsan på svenska men det finns rasister i Sverige också, jag vet ju det.
När han hade gått stod jag och funderade. Han var ju en vanlig knegare som du och jag. Varför tror han att han har samma intressen som Reinfeldt? Den här konstiga identifieringspolitiken har slagit helt slint. Lena Sundström skrev något klokt efter förra valet, om att det mest lyckade men helt felaktiga identifieringsobjektet i valrörelsen var Fredrik och Filippas Täbyvilla, som vi alla trodde att vi hade. Att förmögenhetsskatten och fastighetsskatten för de rikaste var något som berörde oss. Hon skrev också att vi efter valet stod där snopna som ungar som just slickat på en lyktstolpe, fast vi visste att vi inte borde. Och nu satt vi fast.
Sen tänkte jag på att den där helt vanliga knegaren, han har ju stuckit till Norge och har sitt på det torra. Han berörs inte av a-kassa-avgiften eller utförsäkringen av sjuka eller nånting. Jobb finns, bostäder finns, pengar så folk badar i dom. Samtidigt vansinniga klasskillnader, men som vit svensk är det inga problem.
Och vi då? Vi har också stuckit till Norge, men vi har fan inte glömt vart vi kommer ifrån. Och då menar jag inte bara Karlstad/Göteborg sådär lite allmänt, då menar jag arbetarklassen.
Rikspuckot Linda Skugge har förresten gjort stora rubriker med åsikten att jobbkrisen är en bluff. Folk är lata (nu igen) och anser sig vara för fina för vanliga hederliga jobb. Och Aftonbladet gör stort spektakel av att ungdomar nuförtiden inte kan tänka sig att ta vilket jobb som helst. Nähä. Nä, varför skulle de det? Är det svältrisken som ska motivera oss att jobba? Skulle vi inte bygga ett samhälle där alla behövs, där folk får en möjlighet att göra nåt vettigt av sitt liv och samtidigt bidra till det stora? Kvalificerad arbetskraft till kvalificerade jobb? Nej, ungdomarna ska luras in i massa hittepå-branscher, sitta och ringa runt åt olika tramsföretag som ska sälja tramsprodukter som ingen vill ha, tolvtimmarsdagar utan lön eftersom tramsprodukterna inte går att sälja, eller stå på stan och tvinga folk att käka krillolja i tablettform (fast de redan får i sig skiten eftersom de äter fisk ur nästan utfiskade hav). Utan lön! Caféer, restauranger och butiker tar in ny personal på provanställning varje vecka, eftersom de inte betalar ut lön de första tre dagarna. Sen säger de till provjobbaren att det tyvärr inte funkar, och så ringer de in en ny.
Linda Skugge, det finns inga vanliga hederliga jobb längre. Och vad värre är, du kan stå med sex års utbildning och en halv miljon i studielån och ändå inte få nåt hederligt jobb, utan förväntas ta ett av ovanstående. Du förväntas också betala av studielånet även om du på grund av borgarnas politik inte har nån förbannad inkomst.
Precis som i Sverige finns det en utbredd rädsla här i Norge för att man ska råka jobba mer än någon annan. Det finns visst en stor osynlig massa som lever gott på bidrag som jag tydligen betalar för. (med tanke på hur lite norska staten kräver av mig i skatt kan dock dessa bidrag inte vara särskilt feta..) Jag förstår verkligen inte den här rädslan. För det första har jag aldrig någonsin träffat nån som trivs med att gå på bidrag. ALLA vill kunna försörja sig själva, det får vi faktiskt utgå ifrån om vi ska komma nån vart. Glöm den där eventuella promillen slackers; om dom finns så har dom det inget vidare gott ställt ändå, ta en titt på vad existensminimum betyder och ta sen en titt på hyrorna, elpriserna och livsmedelskostnaderna. Det går ju inte, det syns ju lång väg.
För det andra så verkar det så sjukt dumt att låta sitt eget liv bli förstört av oron för att någon annan kanske har det bättre. Och företagsledare och skattefifflare högre upp, som faktiskt skor sig på andras bekostnad och låter andra jobba in miljonerna åt dem, dem ser man upp till! De beskrivs som genier här, det anses var skikkelig smart att flytta pengarna till Schweiz och produktionen till Kina och transportera skit över halva jordklotet och slippa skatten både här och där. Slicka uppåt och sparka neråt.
Ur led är tiden. Vi drunknar i dumhet.
Häromdagen kom det in en svensk byggarbetare på jobbet och skulle handla, men blev stående och tjötade med oss ett tag. Utan minsta uppmuntran från min sida började han prata politik och halkade in på valet i Sverige. Han var hemskt orolig att de rödgröna skulle vinna, eftersom de vill höja skatten och kanske, hemska tanke, avveckla kärnkraften. Och så var det invandringen, och det skar i mina öron att höra den vanliga ramsan på svenska men det finns rasister i Sverige också, jag vet ju det.
När han hade gått stod jag och funderade. Han var ju en vanlig knegare som du och jag. Varför tror han att han har samma intressen som Reinfeldt? Den här konstiga identifieringspolitiken har slagit helt slint. Lena Sundström skrev något klokt efter förra valet, om att det mest lyckade men helt felaktiga identifieringsobjektet i valrörelsen var Fredrik och Filippas Täbyvilla, som vi alla trodde att vi hade. Att förmögenhetsskatten och fastighetsskatten för de rikaste var något som berörde oss. Hon skrev också att vi efter valet stod där snopna som ungar som just slickat på en lyktstolpe, fast vi visste att vi inte borde. Och nu satt vi fast.
Sen tänkte jag på att den där helt vanliga knegaren, han har ju stuckit till Norge och har sitt på det torra. Han berörs inte av a-kassa-avgiften eller utförsäkringen av sjuka eller nånting. Jobb finns, bostäder finns, pengar så folk badar i dom. Samtidigt vansinniga klasskillnader, men som vit svensk är det inga problem.
Och vi då? Vi har också stuckit till Norge, men vi har fan inte glömt vart vi kommer ifrån. Och då menar jag inte bara Karlstad/Göteborg sådär lite allmänt, då menar jag arbetarklassen.
Rikspuckot Linda Skugge har förresten gjort stora rubriker med åsikten att jobbkrisen är en bluff. Folk är lata (nu igen) och anser sig vara för fina för vanliga hederliga jobb. Och Aftonbladet gör stort spektakel av att ungdomar nuförtiden inte kan tänka sig att ta vilket jobb som helst. Nähä. Nä, varför skulle de det? Är det svältrisken som ska motivera oss att jobba? Skulle vi inte bygga ett samhälle där alla behövs, där folk får en möjlighet att göra nåt vettigt av sitt liv och samtidigt bidra till det stora? Kvalificerad arbetskraft till kvalificerade jobb? Nej, ungdomarna ska luras in i massa hittepå-branscher, sitta och ringa runt åt olika tramsföretag som ska sälja tramsprodukter som ingen vill ha, tolvtimmarsdagar utan lön eftersom tramsprodukterna inte går att sälja, eller stå på stan och tvinga folk att käka krillolja i tablettform (fast de redan får i sig skiten eftersom de äter fisk ur nästan utfiskade hav). Utan lön! Caféer, restauranger och butiker tar in ny personal på provanställning varje vecka, eftersom de inte betalar ut lön de första tre dagarna. Sen säger de till provjobbaren att det tyvärr inte funkar, och så ringer de in en ny.
Linda Skugge, det finns inga vanliga hederliga jobb längre. Och vad värre är, du kan stå med sex års utbildning och en halv miljon i studielån och ändå inte få nåt hederligt jobb, utan förväntas ta ett av ovanstående. Du förväntas också betala av studielånet även om du på grund av borgarnas politik inte har nån förbannad inkomst.
Precis som i Sverige finns det en utbredd rädsla här i Norge för att man ska råka jobba mer än någon annan. Det finns visst en stor osynlig massa som lever gott på bidrag som jag tydligen betalar för. (med tanke på hur lite norska staten kräver av mig i skatt kan dock dessa bidrag inte vara särskilt feta..) Jag förstår verkligen inte den här rädslan. För det första har jag aldrig någonsin träffat nån som trivs med att gå på bidrag. ALLA vill kunna försörja sig själva, det får vi faktiskt utgå ifrån om vi ska komma nån vart. Glöm den där eventuella promillen slackers; om dom finns så har dom det inget vidare gott ställt ändå, ta en titt på vad existensminimum betyder och ta sen en titt på hyrorna, elpriserna och livsmedelskostnaderna. Det går ju inte, det syns ju lång väg.
För det andra så verkar det så sjukt dumt att låta sitt eget liv bli förstört av oron för att någon annan kanske har det bättre. Och företagsledare och skattefifflare högre upp, som faktiskt skor sig på andras bekostnad och låter andra jobba in miljonerna åt dem, dem ser man upp till! De beskrivs som genier här, det anses var skikkelig smart att flytta pengarna till Schweiz och produktionen till Kina och transportera skit över halva jordklotet och slippa skatten både här och där. Slicka uppåt och sparka neråt.
Ur led är tiden. Vi drunknar i dumhet.
2 kommentarer:
Jag skriver under på vartenda ord! Väl talat!
Tack! Skönt att höra att man inte är ensam.
Skicka en kommentar
Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]
<< Startsida