Mat

Idag har varit en riktig matdag. Först var vi bakfulla och åt tråkiga tartexmackor, inte mycket att berätta om det, men sen kom mina nya matböcker i posten (jättefin matbok, värdelös brödbok, som vanligt), och sen åkte vi på hagedagarna på Ramme Gård, typ 40 min utanför Oslo. Hur fint som helst! Det är en helt sjukt stor och spektakulär gård. Det fanns påfågelgårdar, örtagård, fontäner, äppelträdskorridorer, luktärtportaler, kinesisk trädgård med såna där terrakottasoldater, och en forbudt hage, alltså förbjuden. Vi trodde det kanske skulle finnas opiumblommor eller iaf nåt slags hallucinogener där, men istället var det en gigantisk staty av det vackra manliga könsorganet, som sprutade vatten i små kaskader om man gick för nära. Så extremt konstigt.

Hursomhelst. Efteråt gick vi på deras trädgårdsmarknad och köpte massa fina ekologiska grönsaker. Det var väl liksom lite skördefest. Gjorde middag sen på sparrispotatis med mangold, stekt med chili, lök, vitlök, senapsfrön, lite garam masala och sojagrädde. Och till det skulle jag göra en rätt fantasilös quorngryta med zuccini och bönor och morot, men vi har en stekpanna som har blivit helt trasig och färgar all mat grön som man försöker steka i den. Jag hade såklart glömt det och slängde i quornbitarna, svor när de började bli gröna, hällde upp dem i en sil och sköljde av dem, lite halvstekta sådär. Började om i en ny stekpanna, glömde genast bort incidenten och kunde inte förstå varför de aldrig fick nån stekyta. Först senare när L kommenterade att bitarna var så himla goda kom jag på att jag stekt dem, sköljt dem och stekt dem igen. Vilket trick liksom.

Nu tittar jag på palsternackorna och brytbönorna och vill egentligen laga middag igen. Men det blir kaka istället. Övar lite på vegansk äggersättning.

Men det här är inte (och kommer förhoppningsvis aldrig bli) någon matblogg. Dock är det här med mat så starkt knutet till alla mina problem här i livet, så det blir ett återkommande tema.
Här är, utan begäran, min mathistoria (och vissa delar har ni nog hört förut):

Förr sa alltid jag och min kompis H: "Åh, den som slapp äta! Den som ändå fick leva på NASA-piller resten av livet. Eller dropp!" Det var ju på skämt men vi tyckte på riktigt att det var ett elände att man skulle bli hungrig varenda dag. Så tråkigt att äta. Vi var ju så panka också. Vi tyckte det var smidigast att bara äta en sak, oftast snattade vi tortellini och åt den, ibland med ketchup. Jag hade egentligen levt på pasta rätt länge redan innan, fullständigt ointresserad av mat som jag var, och så tyckte jag väl att nästan allt annat var äckligt. Jag åt aldrig grönsaker, aldrig. Kanske gurka. Mat har alltid varit något negativt, inte för att man ska bli tjock eller nåt sånt utan bara för att den är ett måste, för att det alltid är bråttom, för att man måste inta den ihop med andra och kommentera den, om den är god, för salt, om det räcker, jag vet inte.

Sen träffade jag F. Blev vegetarian. Åt mest veganmat i fem års tid och sen var det liksom lika bra att bli vegan. Det tar bara typ 6 månader för magen att vänja sig av vid mjölkprodukter och det verkade ju förskräckligt onödigt att vänja den igen. Vid sidan av det så eskalerade mitt allmänna kontrollbehov och jag blev hypokondriker, ätstörd och sexstörd på en gång. Jag såg ju inget samband mellan de olika områdena förrän psykologen hummade lite om "hur känner du inför det här med kroppen?" Och hur känner jag inför kroppen? Att den är människans stora förbannelse, ungefär så känner jag. Den kan ta skada av i princip allting. Det är ett heltidsjobb att hålla efter den. Den kan ge helt fel signaler till hjärnan. Den hittar på saker på egen hand. Man måste alltid kolla så den inte är sjuk eller har nåt symptom, det kan ju också vara dolt kanske. Den är heller inte konsekvent överhuvudtaget. Man kan få ont i magen av nåt man ätit, som gick hur bra som helst att äta förra gången. Den kan helt plötsligt utveckla en allergi.
Det är som att människan aldrig kan nå sin fulla kapacitet så länge den måste släpa runt på kroppen, eller kanske inte människan utan jag. Den som ändå fick vara en hjärna i en burk.
Jag vet inte om jag sa riktigt så till psykologen, men jag vet att hon var bekymrad. Hon ville att jag skulle tycka att det var roligt att vara kvinna. Tjo!

En bra sak som hon gjorde, det var att inpränta i mig att lita på kroppen. Ja, det gör jag såklart inte nu heller men jag sover på nätterna, äter mat, har sex och går inte till doktorn för helkroppsröntgen för hittepåsymptom. Och när jag går och badar, ni vet när man klättrar ner för stegen, släpper taget, inser att man är på den djupa sidan och inte bottnar och det går som en rysning genom kroppen, och så gör man det enda möjliga, man sträcker sig ut i ett simtag, och ett till, och då är jag alltid påväg att börja gråta eller kanske skratta, det är så sjukt otroligt att det funkar, kroppen flyter och kommer till och med framåt av några löjliga rörelser man lärde sig när man var liten, också min kropp gör det, den funkar faktiskt till det här.
 Det är ju heller inget officiellt fel på den. Och det ironiska med alltihop är ju att problemet sitter inte i den, det sitter i hjärnan, som jag ju är så rädd om och alltid liksom försvarar mot kroppen.
Jag vet också mycket väl att de hänger ihop. Det går väl tillbaka på Descartes eller vem det nu är, det där med vår eviga uppdelning i kropp och själ. Man förstår ju tanken.

När jag och F gjorde slut stod jag plötsligt där utan kock. I början återgick jag till makaroner, men såsmåningom hände det nåt, mat blev mer synonymt med att ta hand om sig själv, långkoksgrytorna och marinerade sojafiléer och sånt blev liksom egentid, typ som på tv när tjejer har egentid och lägger gurka på ögonen och sånt, fast jag åt dem istället. Ända sedan dess har jag tyckt att det är kul med mat. Det är ju skitkul. Och när man kan freestyla och det ändå blir bra. Sköljda quornbitar, osv.

När F och jag ses så lagar vi alltid nåt ihop, vi blir nästan alltid osams för att vi har olika matvision just då, skriker och vevar och gestikulerar, börjar skratta, blir sams, kompromissar, hjälps åt. Det blir alltid gott, är alltid kul och han är i själva verket min stora matidol. Allt han rör vid blir till guld.

När man lär sig mer och märker skillnaderna, det är ju då det börjar hända nåt. Färska örter istället för frysta. Mer vitlök, mer chili, mer indiska kryddor. Riktig vinäger, bättre buljong, längre eller kortare koktider, fler sorters bönor och linser, citrus, riktiga råvaror istället för Rimis. Jag älskar mat, det är det bästa som finns. Och man får göra hur man vill. Vi har inte ens köksbord hemma, vi gjorde oss av med det, vi äter i soffan eller faktiskt oftast i sängen för vi tycker det är mysigt. Mat ska inte vara massa måsten eller tabun, det ska inte ha sådär konstiga syften eller duktighetsnojor, det ska bara bara vara kul. Jag och L har väl ett slags system, vi hjälps åt med maten men jag bestämmer. Vi stressar inte. Vi köper precis det vi vill ha. Blir det helt fel så slänger vi bort och lagar nåt annat. Vi är såklart privilegierade, men nu har jag det så som alla borde få ha det med mat.

Slut på historien! Ha det!