How I hate this godforsaken town.

Vi går ut. Jag bjuder till. Det är svårt. I Oslo går man ut klockan ett. Själv gick jag upp halv sex på morronen och gick till jobbet. Jag vet inte hur dom andra gjorde. Norrmän jobbar oftast inte så hårt. Dom har fri och ferie titt som tätt. "När har ni påskeferie i Sverige da? Er det uken före eller uken etter?" Nej, vi tar inte tio dagars semester bara för att det är lite påsk. Vi har nån sketen helgdag extra, bara. Påsklov hade vi i mellanstadiet.

Och dom är sjuka jämt. Sjuksystemet är helt stört. Man kan välja mellan två sätt: endera att gå till doktorn och få sjukintyg. Är man sjukskriven från första dan har man 100% ersättning hela perioden, ingen karensdag. Eller så "tar man det på egenmelding". Då får man vara hemma tre dagar, 100% ersättning, ingen karensdag. Det får man göra tre eller om det är fyra ggr per år. Vilket leder till att folk går till doktorn (där det blir jättelånga köer) om dom har lite snuva, och sparar egenmeldingen till att ta långhelg eller till nån dag när man är lite trött. Eftersom jag faktiskt blir irriterad har väl den störda svenska arbetsmoralen och fuskarjakten satt sig i bakhuvudet på nåt jäkla sätt.

Tillbaka till den värdelösa utekvällen. Som en kompromiss går vi ut halv tolv. Då är jag lite full, jättetrött och sur. Det är helt somrigt ute, vilket har gjort att det är folk överallt på stan. Snorfulla. Dom tigger cigg, knuffas, svettas. En konstig kille ska absolut prata med mig, på mumlig nynorsk, han tror han kan hänga på. "Skjer 'ra?" Betyder "vad händer", bara ett mycket fulare sätt att säga på. Och när han inte fattar vad jag säger, säger han "Häh?" istället för "va"? Det gör alla.
Vi blir av med killen. Ska ta ut pengar och köpa cigg. Det finns inga bankomater i den här delen av stan. (Typ centrum). Inga kiosker eller 7-Eleven är öppna. Klockan är halv tolv. I huvudstan. Jag tänder min sista cigg och en gubbe förmanar mig att det är farligt att röka. Jo.
Vi går över Grönland, det är skitigt och luktar äckligt, älven rinner tvärs igenom stadsdelen, verkar vara den som luktar, kanske för att det blev vår idag. Ingen bryr sig. Såhär luktar Oslo.
Vi står i några olika köer. Fula dumma killar och deras snygga dumma tjejer. Jätteuppklädda. Det ser ut som på nyår. På varje fest eller krog jag har varit på har jag snabbt insett att jag är den enda tjejen där utan smink. Vi går förbi ett slagsmål. Snuten kör förbi, ambulansen kör förbi. Man hör alltid sirener. Utanför stället vi skulle till blir vi osams om det här med ciggen. Jag tröttnar på hela skiten och går hem. Dom andra tog inte med sig sina nycklar, och får således ringa på porten och väcka mig senare inatt. På vägen hem krockar jag med en full tjej, trampar i en spya, får fågelbajs på min sjal. Jag slänger den i rännstenen. Möter några svenskar som skriker på Emil i Lönneberga-låten, och jag skäms lite. I trapphuset är det nån som slagit sönder ett vinglas på bottenvåningen och hällt ut en halv öl på vår våning. Äckligt, skabbigt.
Och inte på hela vägen kunde jag se någon plansch om första maj. Inte en enda. Demonstrerar dom inte?

Så är stan. För mycket folk på för liten yta.
Min kompis blev knuffad vid tunnelbanehållplatsen för att det var nån idiot som skulle tränga sig före in, så hon halkade ner med benet mellan tåget och perrongen, och fastnade, ända upp till låret. På morgonen, i rusningstid. Ingen hjälpte henne. På egen hand tog hon sig upp och satt och blödde och svor. Ingen hjälper någon. Är det ekonomin som styr hela mentaliteten? Man roffar åt sig det man kan, tänker på sig själv. Göteborg är tydligen den stad i Sverige som har uppmätts ha kortast tid från att någon ramlar till att någon hjälper den upp. Det är rätt coolt.

Obs. Tyck inte synd om mig för den här bloggen. Jag är bitter men jag tjänar äckligt mycket pengar, på norskt vis.