Första maj

Första första maj i Oslo alltså. Jag går ner på stan själv, alla hemma som inte rest bort över helgen ligger och sover än. Jag köper en Klassekampen på 7-Eleven för att kolla vad som händer.
Anländer till youngstorget, det finns bara en demo och en uppsamlingsplats, det förenklar ju lite.
Jag fastnar genast bland pensionärerna i LO. Tar mig fram till socialistisk ungdom och deras orkester som spelar falskt och otajt. Kikar på en flagga med "Kvinnefronten" men det verkar inte finnas något block som hör till. Jag tar ett varv och rekar lite. Inga svartröda fanor. Inga feminister heller. Kanske den utomparlamentariska vänstern har ett eget tåg trots allt? Har dom gått tidigare?
Ovanför torget hittar jag brandkåren som med brandbil och i full mundering går under parollen "ikke kudd med vår pensjon." Bakom dom står en liten lastbil och femton pers i svart och rött. Jag har alltså hittat rätt. Det är Blitz och hangarounds som uppenbarligen är de enda anarkisterna här. När vi börjar ställa upp oss bakom lastbilen är det kanske tjugo punkare längst fram, åtta "Føreldrer før Blitz", fem feminister under egen banderoll, och två djurrättsaktivister, också under egen banderoll. Sen är det kanske tjugo pers till, lite här och där. En gubbe kommer fram och tar kort på mig. Känns lite olustigt. Dom börjar spela punk från lastbilen, varvat med konstiga norska slagdängor. Vi börjar gå. När vi svänger in på Karl Johan och det känns lite pampigt, som på Avenyn hemma, spelar dom Staten och kapitalet med Ebba Grön och man känner sig som sexton igen. Det var bra länge sen jag var med om nåt liknande hemma. I Göteborg gick vi i raka led och skanderade slagord, helst finklädda. Ordning och reda. Hur många var vi ifjol? Över 2000 om jag minns rätt. Här är vi alltså som mest 50. Men stämningen är iallafall bra, hälften är redan fulla, och piskan som kittlar kittlar inte heller och folk ler mot varandra. Man rycks liksom med. Den ointellektuella vänstern charmar mig, helt enkelt. Hilding sa för ett tag sen att det är lätt att leva här, smooth. Kanske har jag haft fel inställning.
Vid youngstorget slutar demonstrationen men vi fortsätter följa lastbilen. Det ropas i megafonen att vi traditionsenligt ska upp till fängelset och hälsa på fångarna. Det görs tydligen varje år, utom i fjol när det var så dåligt väder, då orkade man inte.
Vi tar vägen förbi polishuset och då ropas det: "Vem bor her da?" - "Politiiin!" - "Hva syns vi om dem da?" - "Buuu!" - "Hva sier vi till dem da?" - "Langefinger, langefinger hvor er du? Her er jeg, her er jeg, godda godda godda!" Och alla sjunger och pekar finger. Sen spelar dom Copkiller, och strax efteråt kommer vi in på bakgården till fängelset.
"Hallå fangerne! Gratulerer med dagen, förste mai!" Och dagens första slagord kommer igång: "Løsslaepp fangerne, løsslaepp fangerne!" Jag känner mig lite tveksam. Ur några fönster med galler för vinkas det flitigt. Man ser bara armen och handen. Nån lyfter en knuten näve, nån kastar ut lite papper. Härnere tjoas det vilt. Lastbilen spelar "Släpp fångarne loss det är vår". En man håller tal om fångvården. Folk dricker öl och fyllnar till igen. Mina bakfulla kompisar dyker till slut upp, också de lite förvånade över det här fokuset på fångarna. Är det dom vi är solidariska med på första maj? Är det nåt symboliskt? Eller har det hänt nåt särskilt just i Norge, kanske har vi missat nåt.

Under hela dan har jag alltså inte sett ett enda flygblad, vi har inte sjungit internationalen, bara langefinger, vi vill döda snutar och släppa ut alla fångar. Lite oroligt rotlös vad gäller politisk grupptillhörighet hänger jag med mina kompisar ner till skejtparken och knäpper en bärs. (Undvik det ordet, det betyder bajs på norska.) Alkoholen förenar oss, som vanligt. Det var det.