Jobbintervju

Imorgon ska jag på en till jobbintervju. Något gör jag väl rätt, eftersom de vill träffa mig lite här och där. Hittills har det tyvärr inte gett någon utdelning. Självklart har jag hunnit överanalysera detta faktum, utvecklat några nya paranoior och sedan självbotat de flesta av dem.
Imorgon ska jag försöka verka normal, så normal det bara det går. Ospexigt klädd; inga älg- eller granskjortor, inga shorts och benvärmare, ingen sjal på håret, inga smycken. Men heller inga hoodies eller baggy jeans, ingen skinnjacka (jadå, det är syntet), och piercingen tog jag ju ut för över tio år sen. Jag har skaffat en söka-jobb-frisyr som är ni vet när man har en prydlig fläta åt sidan, som hänger fram lite över axeln; tänk Dr Quinn, innan hon började med den där bollfrisyren med flätknut på toppen i fjärde säsongen.
Jo, och så har jag lite mascara, bara för att verka riktigt normal, får kämpa för att komma ihåg den och inte typ råka klia mig i ögonen på vägen dit.
Jag har ett par fantastiskt vanliga jeans, fula, om ni frågar mig. En fin skjorta och en menlös tröja över den. Och sen får det bli Converse-kopior, tyvärr, önskar verkligen att jag hade något mer damigt.

Sen till det stora problemet. Pratet. På de sista intervjuerna har de gjort den stora missen att fråga "Jaha, då får du berätta! Vem är Frida?" utan att ha en aning om att de just skapat ett monster, eller öppnat Pandoras ask, eller vad man ska hitta på för bra liknelse. Jag pratar alldeles för mycket och trots att jag registrerar att intervjuaren börjar kolla på klockan så slutar jag inte, för jag tänker att jag ska rädda upp det, runda av det, historien håller säkert, och en gång i tiden tänkte jag söka till journalisthögskolan, det var därför jag började på universitetet från början, men sen tänkte jag att jag inte vill jobba med det, skriva vill jag göra för mig själv och bla bla bla. Nej nej nej. Imorgon ska jag vara så försiktig. Jag ska låtsas att jag är lite blyg, det ska ju tjejer vara. Och inte börja berätta om olika böcker eller hej och hå om hur jag har tänkt med livet.

Det är ett problem på jobbintervjuer det där att man blir kompis. De är så avslappnade och man får kaffe och får berätta lite fritt. Det vore bättre med ett förhör för mig tror jag. Stränga frågor med rätt eller fel svar. Varje jobbintervju slutar ju annars med att man blir kompis, de tycker så bra om mig men de vill inte anställa mig.

Det är också lite chockerande att Oslo utvecklats till det här Sverigeliknande söka-jobb-eländet. Jag känner fler som har riktigt svårt att hitta nåt just nu. Men jag tänker inte så mycket på det, och inte värst mycket på det här med min framtid heller, som jag tjatat om så länge. Man kommer till en punkt där man bara tröttnar på att ha panik, är det inte så? Herregud så kjedelig å gå her å klage og syte og bekymre seg. Livet går vidare. Man får åka med och se vad som händer sen.