Sidor

måndag 7 april 2014

Kaffe och pengar

Det är så sorgligt att se hur Kaffebrenneriet, Espressohouse och nu senast Waynes och fucking Starbucks tar över hela Oslo. Jag tänker på det just nu, för jag sitter i Gamlebyen med en sojalatte från det lilla caféet Vårt daglige brød som ligger uppe i Schweigaards gate. Ofta väntar man sig inget speciellt från de där små ställena, man tänker att bryggkaffet är bränt för det har stått så länge, eller att de inte har sojamjölk för att det är så litet. Man tror att hög omsättning på folk och kaffe automatiskt ska leda till kvalitet. Fast man borde veta bättre. Hos de stora kedjorna får jag i 9 fall av 10 övervärmd mjölk, vilket sätter sig i smaken på sojalatten direkt, och man får trängas med massa jobbigt folk som inte har nån fikakultur och gnäller för att allt är för dyrt eller för att de inte serverar just det som kunden råkar vara sugen på just precis då, till exempel leverpastejsknäckemacka.

Idag fick jag en perfekt latte, kaffekräsen som man är lägger man tydligt märke till skillnaden alltså, och ingen kö, snabb och smidig service, och jag hann se att allt ätbart var hemlagat och inte uppvärmt från huvudfabriken; heter maten Camillas spanska omelett så kan man ge sig fan på att nån som heter Camilla faktiskt har hittat på receptet.
Själv skulle jag ha serverat Roxys veganchokladrutor, då en gammal bekant vid namn Roxy är den som iaf har hookat mig med det fantastiska receptet. Ni vet vad jag menar. Nåt slags genuinitet, det är väl inte så mycket begärt.
Men det ser ut så här nu. Hyrorna går i taket (om det fanns något), du måste kunna garantera en tokomsättning med ökad vinst för varje halvår, och profit, detta förfärliga ord, man får aldrig nöja sig, och fastigheter är den enda giltiga säkerheten. Jag fattar inte att jag går på det varje gång, de här idéerna man får, som att man skulle kunna genomföra det man vill bara genom att jobba hårt och tro på sig själv och hej och hå. Man kan inte det. Man kan fan i mig inte göra nånting utan ett fett konto på banken. Pengar. Alltid dessa pengar. The root of all evil.

Det är svårt också när man står med en fot i båda världar. När man faktiskt tycker med hela sitt hjärta att pengar är roten till allt ont, när man inte vill vara med i det här skitsamhället men heller inte kan stå utanför det. "Blir du motivert av en høy lønn?" står det i jobbannonserna. Man bara: nej, inte särskilt. Får jag inte vara med då?
Flera av mina svorska vänner här experimenterar med hur lite de kan jobba och ändå klara sig. Det är som en sport. Man värdesätter sin tid mer än pengarna, helt enkelt. Självklart kommer det bli problem sen, med pensionen, om man blir sjuk eller på smällen, men det är nåt som är viktigt just nu med att bara tacka nej till hamsterhjulet, hålla sig utanför, en vansinnig självbevarelsedrift kanske. Jag tycker det är uppfriskande. Och lite förbjudet.
När man pratar med sina svenska bekanta därhemma om det är de ofta oförstående, kanske för att livet är hårdare i Sverige, man måste ha sina saker på ställ vid det här laget, på andra sidan trettio. Hus och hem, färdig utbildning, kanske barn, lån. I Norge kan man glida, fortfarande.
De som jobbar så lite som möjligt undviker hus, lån och barn. Då behöver man inte så mycket pengar. Svenskarna undrar varför man jobbar halvtid. Vad poängen är. Och ger ibland uttryck för åsikten att det skulle vara illojalt eller egoistiskt att jobba halvtid. (Notera att jag snackar inte om några bidrag här, jag snackar om att klara sig på en deltidslön och bara det.)
Jag vet inte, jag tänker på vår föräldrageneration också, vi har ju sett dem från första parkett, hur de har gjort allting riktigt. Jobbat som ett helvete, sparat och gnott, jag tänker på den gamla skolan och Palme, tron på välfärden. Och vad fick de för det? De fick snällt se på hur borgarna sålde ut de gemensamma tillgångarna, hur pensionsfonderna dök upp och man blev tvungen att välja, och hoppsan, pengarna försvann. Och när de blir gamla och sjuka finns ingen trygghet kvar, trots att de har gjort allting rätt. Vad ska jag lära mig av det?

Ibland tänker jag att det är jag som är naiv, bara. Som trodde att livet skulle vara mer än såhär. Jag hade kanske för höga förväntningar. Växa upp och klippa sig (var tredje vecka), utbilda sig till lärare eller socionom, gifta sig, det behöver ju inte vara ett dåligt liv. Det är bara det att varenda cell i kroppen gör desperat uppror vid blotta tanken. Jag trodde länge att alla kände så, att de bara var bättre än jag på att spela teater, lägga band på sig, bita ihop. Men jag vet inte längre.

Stan förvandlas till ett enda stort köpcentrum, med 12 butiker som multiplicera sig bortöver längs gatorna. 15 H&M i innerstan. Det är så man får svårt att andas.

I Hausmannskvarteren dyker det upp eiendomsutviklere och riskkapitalister som är sugna på att göra hela området till ett slags kulturcentrum. Det är bara det är det redan är ett kulturcentrum, uppbyggt under flera år av eldsjälar utan pengar. Men det är väl inte den sortens kultur de hade tänkt sig. Tyvärr sitter de på makten och kan höja hyrorna, bygga om, sälja ut till högstbjudande, och då får teatrar, replokaler, konsertlokaler och konstskolor vänligt flytta på sig. Gentrifisering, ikke sant?

https://www.youtube.com/watch?v=hHDHlLw1Yt8

4 kommentarer:

  1. Här sitter jag i sverige o tar ett arbetsfritt år. (pluggar i och för sig halvtid. Som om det inte vore gott nog..)

    Jag har inte glömt!

    Men visst upplever jag det lite svårare med åren att vara den här hala arbetaren, som hakar på/av jobb. Lite förbjudet jo. Har provokativt lätt för att leva på lite.
    all lycka till dig/veronica

    SvaraRadera
  2. Jag och vår kompis H pratade häromdagen (i typ 3,5 timme i telefon) om det här med 30 års åldern. Jag tror egentligen inte att det finns någon 30 års-kris i generell mening, men det verkar som om många av mina vänner och jag själv ställs inför stora och märkliga val just nu.
    Jag tänker på när vi "var unga" och ett gäng och så självklara i vår ungdoms vilsenhet. Det var okej att vara sökande, experimenterande, att ha vaga planer. I och för sig med nackdelen att ingen riktigt trodde på de åsikter och planer en faktiskt hade.
    Nu tio-femton år senare så har vi splittrats runt klotet och nu är det i princip patetiskt att studera sig själv, att experimentera med olika livsval (fast du ska ju ha god självkännedom, vara mindfull och gärna vara avslappnat men hektiskt lycklig) och om du faktiskt känner dig själv och vill sköta dig själv och din familj så går det inte.
    Praktiskt exempel: Jag brukade ta ledigt från jobbet ganska mycket, resa iväg någon vecka, vara själv eller med vänner. På så sätt höll jag depressionen på avstånd och en massa annat.
    Sen fick jag barn, valde själv att försöka faktiskt. Men jag var inte beredd på allt strukturellt som kom med. Nu kunde jag plötsligt inte resa bort en vecka utan att mitt barn L ska med, dvs han får inte vara på förskolan om jag är ledig, och då måste J, Ls pappa också ta ledigt för att vara hemma med vår son.
    Jag kan inte ens ta ledigt för att förebygga sjukdom (depression) utan istället ska jag och samhället ta smällen av en utmattningsdepression som inte läker på en vecka utan tar säkert minst ett halvår. Jag är inte ens ointresserad av att vara en del av samhället, jag vill vara med och bygga upp, att påverka m.m. Men ibland är systemet så jävla trögt. Och ärligt talat, det finns en anledning att det inte är så många småbarnsföräldrar som är ute och snurrar i politiska aktivitet. I all fall blir jag så fruktansvärt trött att det är svårt att se glädjen i det, ännu svårare att vara kreativ och drivande.

    Men under de här 10-femton åren som har gått sen skolan och gänget så konstaterade jag och H att plötsligt är det lite som en kris. Du kommer på dig själv med att göra saker som att titta på hundannonser på internet (även om du aldrig velat ha hund!) eller att det känns som du inte har några kompisar, bara grannar och bekanta. Det är klart att vi har vänner, de finns där bara inte på daglig basis (internetrelationer gills inte). Du slutar hänga med folk om dagarna, det ska vara uppstyrt, det kan kännas konstigt att bara komma över och inte göra någonting. "Va, ska vi inte plugga ihop? Eller jobba? Eller åtminstone ha fest eller en uppstyrd fika??"

    När slutade vi hänga egentligen?
    Och varför måste vi välja kris? Det är lite som det gamla drömkille-testet: Här får du ett antal dåliga alternativ (inte killarna i sig, specifika frågor), bara att välja. Vill du ha...
    A: Villa, volvo, vovve, vungar och vman,en stereotyp personlighet och rösta på partiet manligheten i nästa val.
    B: Vill du gå din egen väg, agera utanför samhällsramarna, bli utfryst och svälta.
    C: Vara en del av samhället, försöka förändra det så att ditt själv kan växa(eller överleva) och stöta på ständigt motstånd, bli mald i samhällskvarnar och hoppas du är gjord av gummi så att du kommer ut i en bit.
    D: Låtsats som ingenting

    Vad säger ni, vi kanske ska "styra upp" ett häng i sommar. Jag saknar er gänget.

    SvaraRadera
  3. Tack för era kommentarer! Jag saknar er!
    Visst hade vi något väldigt speciellt när vi växte upp? Jag känner ibland att jag tappat nåt av det viktiga, som var vilka man delade tid och liv med. Det är som du säger Kattur att vi splittrades över klotet, och sen träffar man andra och stöter på nya eller andra motgångar... jag vet inte om man väljer kris, den kommer ju utifrån och kastar sig över en, och just nu känns det som att jag är nånstans mellan alternativ B och D, trots att jag för några år sedan hade varit ett självklart C, och fullständigt osårbar dessutom.

    Era erfarenheter är förstås annorlunda än mina, och jag har tänkt på dig Kattur och hoppas du får tid och utrymme att läka. Det värmer verkligen att tänka på er och läsa era kommentarer här. Jag tycker absolut att vi ska ses!

    SvaraRadera
  4. ja min stad ligger ju precis mellan era två.. om ni vill halvera resan er emellan!
    /v

    SvaraRadera