Lycka

Nu blev det lite knas med uppdateringarna. Förra inlägget var från 27:e september men internet och jag blev osams.

Vad har vi nu? Sluta röka dag 12. Eller dag 2, beroende på hur man räknar. Tog nämligen ett par bloss på en cigg i förrgår, men släckte den och la tillbaks den i pakken. Det var väl inte så gott som jag trodde. Eller, det är ju gott på ett konstigt sätt. Det är väl det där med belöningscentrum i hjärnan som kickar igång, man tror att man har det bra. Och just det är ju så symptomatiskt för hela vår tid. Man ser på tv och konsumerar och går till jobbet och tror att man har det bra. Bryr sig om nåt jävla fotbollslag som fan aldrig vinner.

Nu när jag inte röker och är så deprimerad som jag bara varit vid två tillfällen tidigare i livet, då tänker jag mycket på sånt här. Meningen. När man är lycklig så ifrågasätter man ju inte det, man ifrågasätter ingenting. När man är olycklig blir man så jädra skeptisk mot allt, till och med mot att vara lycklig. Skulle det va nåt det. Det är bara korkade människor som är lyckliga. Och så vidare.

Tänkte idag på vad som gjort mig riktigt lycklig. Det första jag kom på var 2005, efter en föreläsning om 1880-tals-författarinnorna i Norden. Vi hade haft Yvonne Leffler och jag minns liksom allt, hur hon stod vid katedern och berättade, hur jag skrev så pennan brann för att verkligen få med allt, hur hon avslutade med Victoria Benedictsson och slutet på Pengar. Hur huvudpersonen i boken till sist slår sig fri från sin begränsande kvinnoroll, men sista raden handlar ändå om hur hon släcker ljuset för att hon vill klä av sig i mörkret. En mening som många hoppat över, inte lagt märke till. Men Yvonne Leffler pratade om den som att den handlar om kroppen, om kvinnokroppen, och jag skrev i marginalen: "Herregud! Den begränsande kroppen! Kvinnoförtrycket internaliserat! Hon blir aldrig fri!!!"
Leffler sa också nåt i stil med "Ja, det är väl så man måste tolka sista raden, det är ju så när det gäller Benedictssons texter att det är ju liksom nattsvart."
Hursomhelst, föreläsningen tog slut, vi snubblade ut i ljuset utanför Humanisten och slog väl följe lite löst ner mot avenyn, och jag minns att jag inte kunde gå normalt utan liksom studsade/skuttade okontrollerat nerför Göteborgs paradgata, ropande om och om igen till klasskamraterna som jag knappt kände: "Faan vad bra det var!"

Ja herregud. Vilka tider. Såklart har man varit lycklig fler gånger. Tusentals gånger med H, när vi badade badkar på andras hemmafester, eller upptäckte glamrocken, eller varje gång en idiotisk förälskelse gått över, eller när hon sparkade lera på en kille på Arvika så vi fick springa, kanske för livet.
Många gånger med Blixten och Crazy Horse. Alla möjliga gånger med L. I början, i mitten, och sen.

Men det är som att inget av det betyder nåt när man inte får röka. Vem vill ha morgonkaffe utan cigg? En öl med en kompis utan cigg? Se en film utan ciggpaus? Äh, då kan jag lika gärna ligga kvar här under filten.