Musik

Hamnade i en diskussion om skivor som knockat en. Först kunde jag inte komma på någon, och tänkte att jag är nog egentligen inte särskilt musikintresserad. Men det är inte sant. Jag är bara inte så intresserad av vad som händer nuförtiden, det dyker upp nån ny tjej med lite konstig röst som sjunger om kärlek, eller nåt rockband som låter precis som alla andra tråkiga rockband. Och för någon som är så teknikfientlig som jag är det inte mycket bevänt med sån här ny musik där ingen ens spelar några instrument. Jag förstår inte, så nej tack. Som med iphone. Eller smink. Nånstans måste man ändå dra gränsen.

(Jag minns inte när jag slutade med smink, det kanske bara är ett år sen? Innan dess körde jag på den här gamla "det är ju väldigt kul att klä upp sig lite extra ibland" och så sminkade jag mig, på nyår och fest och sånt. Fick också höra en gång att jag var så fin om jag hade på lite mascara, det behövdes inte mer. Schwopp, säger det i tjejhjärnan då; alltså är jag inte fin nog utan mascara, alltså duger jag inte till utan mascara och så sitter man där med foten i brevlådan eller vad det heter. Hursomhelst, för något år sen fick jag nog av tramset, man kan väl klä upp sig eller klä ner sig som man känner för, men de där hittepåprodukterna som jag ska hålla på med, men tillexempel inte L, på vilket sätt berikar de mitt liv? Inte ett dugg. Jag har varit emot dem alltid, men sen har jag liksom dragits med i bruset och låtsats att jag tycker det är kul. Egentligen är jag ju stolt över att jag inte tycker det är kul. Utseende är inget intresse och kommer aldrig att bli det. Och, för hundrade gången, varför ska man alltid sträva efter att leva upp till sin fulla snygghetspotential men aldrig sin fulla smarthetspotential?)

Sen kom jag ändå på några skivor. Jag tror jag var kanske 9 år när jag hörde Livet är en fest för första gången. Låter det som en konstig skiva i knock-out-sammanhang? Det är det inte. Om man går rätt på spår 2, Plast's sång, så satte den griller i huvet på mig direkt. Jag minns först och främst att jag frågade mamma och pappa vad som menades med textraden man knyter näven i fickan när man vill knyta den öppet. Varför knyter man den i fickan? Inte jättelätt att förklara för en unge kanske. För ett barn var texten lite svår, men man kunde ändå känna hur man var nåt på spåren, nåt som varken Janet Jackson eller Anders Glenmark lyckats leverera tidigare, det var nåt speciellt om livet som liksom föll på plats. Men inte du, Plast, du måste bli nåt. Man förstod att det var tungt.

                                     

Vad hade vi mer? Mr John Carlos förstås, kanske det mest välskrivna Nationalteatern har gjort. Den förstod jag inte förrän senare, och pappa fick leta upp den där kända bilden från prispallen.

Vidare, Bängen trålar, Hanna från Arlöv, Speedy Gonzales, det är ju en riktig hitskiva, jag kommer ihåg att raden klasstillhörigheten är förmildrande omständighet, det var en liten aha-upplevelse när man väl begrep det, och miljonärerna och skattefifflarna går fria, dom handlar aldrig bara för en tia, den var svår, en tia var ju typ hela veckopengen, vad skulle man annars handla för?
Hitsen är kanske lite uttjatade men det är fortfarande en förbannat bra skiva, och den kommer nog alltid att vara lite speciell för en, som den första poesi som betydde nåt på riktigt.

Sen kommer jag inte ihåg nån mer intressant musik förrän jag var 18.
                            

Min kille H hade köpt eller lånat den och vi lyssnade på den varje dag, ibland flera gånger om dan. Första låten tänkte jag bara "vadfan är det här?", kommer ni ihåg hur det var, det fanns inget som liknade, den bara slog ned som en blixt, lättillgänglig och helt jävla avig på samma gång. Hela året 2001 ackompanjerades av den.

Förresten var det ju musik däremellan också. Doors, Velvet Underground och Broder Daniel mest va? Fast som barn fick jag mycket blues, rock n' roll och soul hemma, men den musiken låg man liksom lågt med i många år. Det var ju bara jag och raggarna som gillade Chuck Berry. Om de spelade sånt i cafeterian fick man koncentrera sig när man gick förbi för att det inte skulle märkas att man diggade, eller typ gick i takt. Långt senare upptäckte man att man inte behövde skämmas för det längre, inte ens Coasters, och nu är det snarare coolt. Då flyttar man Robyn längst bak i skivhyllan istället. Och sådär kan man hålla på.

Runt 2006 var jag och min kompis H ganska ofta hemma hos våran kompis T och drack förmiddagskaffe. Jag vet inte riktigt hur det blev en tradition. Då spelade han alltid gobitar ur sin fantastiska proggsamling. Vi hade en favoritlåt som jag fortfarande inte kommer ihåg vem som har gjort, men texten är nåt med titta ner i grytan, det bubblar under ytan, det bubblar under ytan när man ser i grytan, och vi sjöng och drack kaffe och det behövdes liksom inte så mycket mer. I samma veva spelade T min sen dess bästa och konstigaste kärlekslåt, När han kommer hem med NJA-gruppen. Den är så fin och allvarlig och otroligt arbetarromantisk, frun tar hand om barnen, mannen hjälper henne (sic) med maten ibland, han jobbar skift och hans arbete är farligt, den romantiska peaken är alltså när han kommer hem, ställer cykeln mot ett träd, tar matlådan från pakethållaren. Då är allt bra. De har inga pengar, det blir ingen semester, livet är hårt, frun sliter på städjobb. Men när han kommer hem, då är allt bra. Alltså den är fin på riktigt men jag skrattade så jag grinade första gången jag hörde den.
                                                              

Och nu då? Nu kommer det så mycket tråkig musik. Och skivaffärerna är så trista så man måste handla av sin ärkefiende (internet). Vi får väl se om nån kan ändra på det snart.