komedier

Vi har sett väldigt många amerikanska komedier på sistone. Jag vet inte riktigt varför. För att vi trodde det skulle vara kul, kanske. Efter några stycken började vi prata om att det känns som att de har förändrats mycket på ganska kort tid, att humorn har blivit liksom hårdare, och språket med. Ingen av oss är särskilt förtjusta i snuskhumor egentligen, men den har visst blivit den bärande delen i komedierna, storyn är nästan mindre viktig. När jag pratade med M om det här i telefon häromdagen så skulle jag beskriva hur snuskhumorn tar sig uttryck, eftersom hon inte ser sånt själv, och så föll det sig så att jag pratade om det här med sperman. I alla de senaste tramskomedierna jag har sett har det varit massa grabbar som håller på och fjantar sig om sperma. Retar varandra, kastar papper på varandra, sjåpar sig om hur äckligt det är, det är skämt om att få det i håret, osv. Vad är grejen? Varför ska killar tycka att det är så otäckt? Det är ju deras egna kroppar som producerar den, det är väl inte värre än spott eller svett eller nåt? M lyssnade och ropade sedan :"åhå, sperman är den nya mensen!" men jag vet inte, därom tvistar de lärde (eller de borde iallafall det). Liknelsen håller ju vad gäller själva det där att få lära sig att den egna kroppen och dess eventuella utsöndringar är något äckligt, det har ju brudarna fått göra i alla tider, hela tiden är det massa hysch-hysch om den av gud förbannade kvinnokroppen, men sperman är väl lite hemligare eftersom den är rent sexuell, medan mensen bara är som den är, den borde kanske inte behöva vara så tabu. Den behöver åtminstone inte vara blå i reklamen, det är ju för dumt.
Hursomhelst. Sperman är ju heller inte på långt när så kommersiellt exploaterad som mensen. Inte har det dykt upp några speciella upptorkningsprodukter eller liknande, det verkar faktiskt inte finnas någon marknad alls.

Nu känner jag att vi hamnade på fel spår. Det skulle handla om synen på kärlek egentligen. Vi hoppar över dit. I flera filmer pratas det om ett fenomen som heter "the one that got away". Det betyder att man varit kär i någon en gång i tiden som man kom ifrån på ett eller annat sätt, och det ångrar man, eller man går iallafall runt och tänker på hur det kunde ha blivit. Det där stör mig jättemycket. Som om relationer bara liksom händer, som om man inte är med och styr dem överhuvudtaget. Och uttrycket "got away", som i "kom undan"? Som i att det var bra för den att den kom undan, förutsätts det alltså att jag-personen är kass? Jag fattar inte.
Jag tänker på ett par sandaler. The ones that got away. De var blå och lite konstiga, sådär så att man blir osäker på om man verkligen klarar att bära upp dem, man kanske behöver en ny personlighet också om man köper dem. Jag var på stan med Pangarn och Limpan och de hade redan väntat på mig i säkert en timme, och tittat på otaliga sandaler. Utgångsläget var alltså dåligt. Jag provade de här crazy sandalerna och grabbarna tyckte de var fula. Där kunde historien ha varit slut, ja så slut så att det aldrig ens hade blivit en historia utan gått i glömska, undanhållits eftervärlden. Men. Över ett år senare såg jag en tjej på stan en dag. Det var kanske världens snyggaste tjej. Cool stil, lite laidback, en sån tjej som man vill bli vän med på en gång. Hon hade schyssta solglasögon, vanligt men fint hår, snygg skjorta, lite baggy kortbyxor och DE FÖRLORADE SANDALERNA PÅ FÖTTERNA! Fram till dess hade jag inte vetat att de var förlorade. Blå och fina, inte alls konstiga, gick de gatan fram, helt lugnt. Jag vände och förföljde henne ett tag. Sedan var jag i alla skoaffärer härifrån till Sverige. Inga sandaler.
Självklart skyllde jag det hela på Pangarn och Limpan. Om de inte hade haft så osäker smak på tjejskor så skulle jag ha ägt de där skorna nu, och allt hade varit frid och fröjd.

Nej, nu hamnade vi ju fel igen. Det är dessutom lördagkväll och jag ska ut, inte sitta här och blogga samtidigt som jag går igenom sandalerna på zalendo eller vad fan det heter, hej 4042 träffar...
Vi fortsätter en annan dag.