Girls

Vi ser på den här tv-serien Girls som det har pratats om ett tag. Jag vet inte om jag tycker den är bra, men de har ju helt klart fångat nåt. Och så håller den relationsproblemsberoendet stillat ett tag, så jag inte behöver hänga på Familjeliv.
När jag diskuterar den med L så säger han att han tycker det är lite samma samma i avsnitten. Först blev jag lite stött av det, vadå, bara för att det handlar om tjejers verklighet? Men nu tror jag han har rätt. De har fångat nåt, och det är att det är lite samma samma att va tjej. Samma relationsproblem i lite olika tappning. Vidare: vi pratar om Hegel och det där med begär. Det var väl Hegel? Människan är ett begär som begär ett annat begärs begär, till sig själv då. Old news, kan man tycka. Det där pratade vi ju så mycket om för tio år sen. Vidare: Sartre utvecklade resonemanget med ett maktperspektiv. Människan ser sig själv som ett subjekt, såklart, och då måste hon nödvändigtvis göra den andre till ett objekt. Och det är allt det Girls handlar om. Jag älskar dig, i en utvidgad egenkärlek.

L har helt rätt i att det är samma samma. Och jag har hållt på det i tio år. Femton om man räknar det lite vidare, före Hegel men efter feminismen. Å andra sidan är väl inte relationer ett sämre intresse än nåt annat, tillexempel skateboard. Det kan också verka ganska likt för en utomstående. Samma tricks på lite olika räcken eller ramper.

Jag har närt det här intresset i ensamhet. Har inga kompisar här som vill prata om Hegel. Och av mina gamla är det inte riktigt nån som har tid att älta subjektspositioner heller. De har gått för att leva sina liv, och gud vet att jag måste leva mitt. (Det sista var Håkan Hellström för er som inte vet, och även det har omtrent tretton år på nacken.)
Det känns alltså lite som att jag står och stampar. Det är väl trettio som kommer. Förr när man inte visste vad man skulle göra med sitt liv, då var man åtminstone ung. Nu är inte den där ta-det-som-det-kommer-grejen lika charmig längre. Fast här i Oslo är den nog gångbar i några år till. Alla de där frågorna man får så fort man åker över gränsen, som "har du barn" eller "vad jobbar du med" eller "ska ni gifta er snart" eller nån annan egentligen helt normal fråga, de slipper man här. Det är andra saker som definierar en, det är som att man kan välja det själv. Jag antar att det är för att oslosvenskarna är i ett vakuum, som sagt tidigare. Och jag väljer nog vakuum före stress anyday.

Hittills har jag mest använt mig av uteslutningsmetoden när jag emellanåt funderat på vad jag ska göra när jag blir stor. Det borde börja ge resultat snart, vi har nog varit igenom det mesta.

En enda sak är det väl som varit tillräckligt kul för att jag skulle vilja göra den mer på allvar: att vara ifred och skriva (i en utvidgad egenkärlek?). Det är förbannat krävande bara. Massa disciplin behöver man. Tålamod. Vänner som håller sig borta i långa perioder för att sen finnas där precis just när det passar en. Det är en tjej i Girls som har författarambitioner. Det är lite komiskt skildrat, så man skrattar åt henne och hennes patetiska bok som aldrig blir färdig. Det påminner mig hela tiden om min egen. 28 halvfärdiga halvdåliga projekt i mina trasiga laptops i garderoben. Men det gör inget. Det kommer väl nytt.
När mamma pratar om böcker säger hon aldrig att nåt bara är väldigt bra eller riktigt dåligt. Hon har en helt otrolig skala när hon bedömer. Det kan vara som det där att hon inte tycker porträttet av Kristina håller i Utvandrarna. Eller att Elsie Johansson har en värme som Majgull Axelsson saknar. Eller hon kan prata om en fantasybok för barn som verkligen stimulerar barnens kreativitet. Men det mamma främst är ute efter när hon läser, det är berättarglädjen. Jag övervägde just att skriva det med versaler, eftersom det låter så när mamma utropar det i telefon. Hon hittar den vart som helst. Vackrast uttryckt hos Selma Lagerlöf, men lika stark hos typ Åsa Larsson.
Och det är grejen, när jag skriver på min deckare eller min fantasy-ungdomsroman, då lyser det igenom att jag bara tänker på hur jag ska dra mig tillbaka med miljonerna, då finns inte berättarglädjen där. Så var finns den? I tråkiga dikter om relationsproblem? I låttexter? I sexnoveller? Jag kan skriva lite vadsomhelst men utan berättarglädjen är det nästan bättre att börja samla frimärken. Jag väntar och ser hur det går för hon i Girls, kanske man lär sig nåt på kuppen.