krascher och kriser

Läste det här igår:

http://www.svd.se/naringsliv/nyheter/varlden/toppekonomer-varnar-for-bostadsbubbla-i-norge_7592368.svd

och sen satt vi och pratade lite om vad det innebär. Vi har ju skojat lite förr om att när lånebubblan kraschar är det bäst att befinna sig långt härifrån med miljonerna. Tyvärr har det inte riktigt blivit några miljoner (än), för även om man tjänar bra härborta så rullar det ut pengar i ungefär samma takt. Man kan tycka att det är lite plus-minus-noll att flytta till Oslo, men det var det inte, den stora grejen var ju att det fanns och finns jobb, till skillnad mot hemma. Jag har tyckt att jag varit extremt välavlönad, men genomsnittslönen i Norge ligger på gott och väl 120.000 mer om året än vad jag och mina kompisar tjänar. Vi hör till de 10 procenten som tjänar sämst, den outbildade invandrade arbetskraften. Och det är ju lite speciellt att gå och känna att man verkligen kommit upp sig, samtidigt som man är en lönedumpare.
Pratade med min kompis A, som är norsk, om lånegenomsnittet här i landet, och han sa samma sak, bäst att dra och flytta pengarna innan det smäller. Folk har så höga skulder och i regel inga sparpengar, och vi som gör på "gamla måten", alltså inte har massa ägodelar som det egentligen är banken som äger, kommer få betala priset så småningom. När bostadsbubblan spricker får skattebetalarna rädda bankerna, osv, you know the drill. Fast jag tänker att de vanliga knegarna som ändå har feta lån på hus och bil och plasmatv får också betala priset. När räntorna barkar och sådär. Dock kanske det är lika bra att man inte äger sin bostad. Och det kanske blir billigare att hyra när krisen kommer?
Lite komiskt är det ju att vi diskuterar hur vi ska rädda våra fantastiska tillgångar, vad snackar vi liksom, tjugetusen spänn, en trasig gammal bil och några hyllmeter gamla böcker? Överklassen skulle skratta om de hörde oss.

Det mest irriterande är ändå när politiker, näringslivsgubbar och experter i en kris går ut och anklagar befolkningen för att ha levt över sina tillgångar och därigenom orsakat krisen. Vad fan. Hela samhället skriker ju efter vår överkonsumtion, staten bara curlar med företag som lurar oss att spekulera bort bostad och pension och de mest basala behoven, såg f.ö. en mysig amerikansk reklamfilm för sms-lån där man rekommenderades att söka om lån för att ha råd med mat och hyra. De riktade sig till folk som tjänade minst 800 dollar i månaden(!), som då gärna kunde få lån på minst 1000 dollar, med vansinnesränta. Som hittat.

Hur ska man kunna veta vad som är smart för framtiden? Jag går på magkänslan; jag tycker inte om att äga nåt annat än gamla böcker, jag tycker inte om spekulation annat än vad gäller stryktipset, jag tycker inte om smarta avtal med "rörliga priser utan tak" som alla elbolag och sånt vill få en att välja, jag tycker inte om att välja heller, fuck it.

Såg ni det där klippet som läckte ut på han Romney, när han pratade för sina egna? Där han sa, nästan lite uppgivet, att deras valkampanj tyvärr inte kunde nå ut till Obamas väljare, den stora del av befolkningen som enligt Romney inte vill göra rätt för sig, som vill att staten ska dadda dem? Han gick på ett bra tag om bidragstagare och parasiter, och jag blev mer och mer irriterad, hur faen kan man ha ett sånt sjukligt förakt för sitt folk, men sen började han säga några grejer som faktiskt stämde, han sa att de här människorna tycker att tak över huvudet, mat och arbete ska vara en rättighet, har man hört så tokigt, och man bara, tjaa, jo, det tycker vi ju, det har du fattat rätt.
Det var lite som att polletten trillade ner för mig när jag såg det där. Saker Jan fucking Björklund brukar säga om elever som inte presterar i skolan, saker Reinfeldt säger om etniska svenskar mitt i livet som minsann inte besvärar honom med arbetslöshet och andra tråkigheter, det var nåt som föll på plats, nåt om de här maktkåta korrumperade människorna som har dollartecken i ögonen och fanimig inget hjärta i bröstet, nåt som jag börjar förstå. Hur de ser på oss. Och plötsligt skäms jag inte ett dugg för mitt politikerförakt, för att jag hatar överklassen, nyliberaler eller företagare i allmänhet, inte för nåt av det. Jag får höra ibland att jag är bakåtsträvare eller trångsynt eller arbetarromantisk eller whatever, men det skiter jag i, inga vinster i välfärden (Liv Strömquist for president!) för helvete.

Jag kan inte påverka vad som händer framöver i särskilt stor grad. Jag kan inte planera smart. Det får gå som det går med Norge, säger vi sävligt till varandra, och vi får liksom go with the flow.