Att gå på kurs

Häromdan när jag var på kurs så satt jag och tänkte på hur stor skillnad det är mellan en kurs och en kurs. Och så tänkte jag på glappet mellan universitetet och övriga världen. När jag gick på universitetet blev jag lite förvånad över hur verklighetsfrånvända många var, som bara räknade högskolepoäng och inte hade haft nåt jobb och gärna tjatade om att jag skulle ta min fil.kand., (why, oh why, tänker jag nu, för att få en guldstjärna i himlen?) och vi hamnade i en diskussion en gång där det visade sig att ingen utom jag kände någon som tagit droger. Alltså aldrig. Och det här utspelade sig i en storstad.
Sen var det där med att alla ens prestationer hade noll och inget värde när man kom ut i samhället. Vilken arbetsgivare eller mäklare eller handledare i vadsomhelst bryr sig om mina poäng eller mina uppsatser om sedlighetsdebatten på 1880-talet? Det enda jag kan ha de där poängen till, det är att impa på folk på fest, som ett litet partytrick. Själva värdet av studierna ligger förstås inte där, det ligger i att jag hade förbannat kul när jag helt legitimt fick förkovra mig i mina intressen under ett par år. Je ne regrette rien.

Iallafall. Sedan kommer man ut i världen och knegar på golvet och känner att man hittat verklighetens folk, som det heter nuförtiden, kollegorna alltså, som vet hur det är, som jobbat alltid och känner folk som tagit droger. Gött, tycker man då, ändå tills det börjar krypa fram att de är rasister i smyg, skiter fullständigt i sedlighetsdebatten på 1880-talet och avskyr folk som gått och förkovrat sig på universitet.

Det var glappet det. Och nu i vuxen ålder hamnar jag ibland på lite kurser, det kan vara fortbildning på jobbet, etablerarkurs, söka-jobb-kurs via NAV eller AF eller nåt annat. Och de är alltid likadana, vad tusan ämnet än ska föreställa, det börjar lite lätt med nåt sånt här:

 

Och så blir man uppmanad att se noga på bilden, det blir gärna ett uppehåll på flera minuter. Är det en fin ung dam eller är det en gammal tant? Ja herreminje, det är ju båda! Tänk hur det kan vara va, med olika perspektiv!
Och det är allt de hade att lära ut. De har ingenting annat att berätta om bilden. Vi människor kan ha olika perspektiv, tack för idag, slut för idag.
Den här bilden finns ju i lite olika varianter, ibland är det haren/ankan, men såfort den dykt upp på en kurs så ringer jag pappa och berättar, och så skrattar vi åt hur dumt det är. Pappa i sin tur ringer mig när hans favoritdumhet dyker upp på hans kurser, och det har den allt gjort på mina med de sista åren, den har faktiskt blivit mer frekvent förekommande än dam-tanten här ovan. Ni kanske redan har gissat vad det är? Här kommer den:
                                         

Maslows behovshierarki! Den kallas ju också behovstrappa, och behovspyramid, och det roligaste på mina kurser är när de inte fattat att namnet hör ihop med bilden, alltså de kan visa pyramiden på nån schleten overhead och så ha döpt den till "trappa" eller tvärtom. Så jädra dumt.
Iallafall, det vi arma kursdeltagare ska lära oss av detta är typ att vissa behov måste vara tillfredsställda innan individen kan bry sig om andra behov, eller nåt i den stilen, jag vettefan egentligen, det är aldrig nån som lärt mig den, de bara visar den och nickar lite viktigt. Jag lovar att pappa kan den utantill. Maslows behovshierarki är numera vårt riktiga lågvattenmärke; om den kommer första dagen på en kurs, då vet man att det kommer bli shit och att det är bäst att bita ihop och ta med sig sudoku nästa dag.

En annan dålig sak på kurser är föreläsare som inte förstått vettig användning av sina medier och tillbehör. Alltså när man kommer in får man ett pappershäfte med lite text i en ruta på varje sida. Och när det drar igång tar föreläsaren upp exakt samma ruta med samma text på overheaden eller power-point-grejen, och sen, ve och fasa, sen visar det sig att de inte har nåt att säga utan bara LÄSER UPP det som står! Samma sak! Samma information x 3. Det hade alltså räckt med att ge oss ett papper, istället för att ta upp hela dan, eller kanske veckan, det beror på hur stor otur man haft med sin kurs.

Och så uppropen. Som i lågstadiet. Näe, verklighetsfrånvänt eller inte, tacka vet jag universitetet som inte tar för givet att man är efterbliven. Går man en kurs ute i världen, i näringslivet eller värst - i arbetsmarknadsåtgärderna, kan man numera räkna med att bli kränkt, i ordets rättmätiga betydelse.